Är detta Tiktokteatern?
Hur får man en publik att lyssna på en berättelse? Teater Hallands mastodontprojekt Kassörskans Glömda Blommor tar sig an ett generationsöverfört krigstrauma och åsikterna går isär. Teaterdebatten visar sig fortsatt vara en rykande het potatis när en middagspaus öppnar upp för reflektion om samtalets plats i salongen.
Teater Halland slår på stora trumman. Tre års process och en fet fondcheck på åtta miljoner från Riksbankens Jubileumsfond har banat väg för det största projektet i den Varbergska teaterns historia. Hela huset tas i anspråk, tjugofem personer medverkar, och i en middagspaus dukas varmrökt lax upp i scenografin. Jag hamnar inklämd mellan två damer, till synes av samma skrot och korn, men som hittills tycks ha sett två helt olika pjäser. Vad har de egentligen varit med om?
På ena sidan om mig sitter en dam, uppriktigt rörd av en berättarteknik som tar sin publik på allvar. Hon har sett ett myllrande väv av berättelser röra sig parallellt, haka i varandra, kring krigstraumat som tema och med vardagen som spelplan.
Kassörskans Glömda Blommor är en pjäs skriven av Lucia Cajchanova och teaterchefen Anna Sjövall som även hon står för regin. Berättelser om generationsöverfört krigstrauma är hämtade ur socialantropologen Ivana Mačeks forskning och skådespelarna tillåts simma mellan ett då – i krigshärjat Sarajevo, och ett nu – i svensk medelklass-villa.
Damen formulerar försiktigt tankar om vad som känts under pjäsen, hur hon i sitt yrkesliv mött personer med krigstrauma och däri relaterat till detaljer i vittnesmålen – plötsligt avhuggen av damen mitt emot blir det tydligt att upplevelsen inte delas. Hon, i sin tur, är riktigt upprörd över pjäsens sätt att handskas med karaktärerna, och har sett ett persongalleri som olyckligt nog brutits upp i rörigt uppskissade berättelser – rapsodiska klipp. Här har berättarteater-formen ställt till det och placerat karaktärerna på behörigt avstånd från publiken.
Ett samtal drar igång kring lax och romsås och jag kan inget annat än njuta av replikväxlingarna. Försöker tafatt moderera med någon öppen fråga till den upprörda damen, som svarar att nej, just nu finns nog inte en enda aspekt av föreställningen hon gillar. (Jag påminner mig själv om att ilska är befogad när biljetter kostar pengar – med transaktioner kommer förväntningar). Handlingen är tydligen rörig, hoppig, men framförallt har hon tråkigt. Hon funderar på att sluta gå på teater efter detta – så illa var det.
Det hoppiga menar hon delvis legat i publikens fysiska förflyttningar. Scenograf Charlotta Nylunds olika scenrum har utgjorts av en öppningsakt på ett snurrande plastbygge, ett väv av trådar i foajén som publiken duckat för, och en varm träscenografi som inne på stora scen agerat såväl badhus som bardisk.
Visst kan vandringsteater vara effektiv – som när Py Huss-Wallin lät sin publik i body-horror-föreställningen KÖTT vandra genom Vällingby Kulturhus katakomber och en smitta kom allt närmre. Eller i Malin Stenbergs Metamorfos på Folkteatern när vi i vintras satt hopkurade i administrationens kontorslandskap. Nog förtjänar väl publiken att skramlas runt lite i teaterhusets oupptäckta skrymslen? I rörelsen bor en latent närhet till dramat där poängen ligger i närkontakt till scenografin, de medverkande, men också till det oväntade. I potentialen till det interaktiva. Det kan bli riktigt bra när det gör mer än att erbjuda sittplatser i tre av teaterns scenrum. Enligt den upprörda damen har logistiken i Kassörskans Glömda Blommor tagit över, och akternas rumsuppdelning fördelat pjäsen i mer lättsmälta portioner.
Jag undrar om detta är vad Jonas Gardell skulle kalla Tiktokteater? Inläggen i den rykande teaterdebatten har kommit att handla mycket om just teaterns roll som historieberättare. Det är helt uppenbart att historieberättande är vad den nyskrivna Kassörskans Glömda Blommor ägnar sig åt och jag ställer frågan till damerna kring den varmrökta laxen, om de snappat upp något av debatten. Jag undrar hur viktigt det är för dem att man begriper skeendena i alla parallella berättelser. Pjäsens tema når ju ändå fram, och här sitter några av oss och är gripna?
Den besvikna damen (som gått in med inställningen att förstå handlingen) möts av damen mitt emot med tanken “eller så är det bara helt rätt att luta sig tillbaka och låta berättelserna strömma över en.”
Den första damen kontrar. Frågan är väl om transgenerationella krigstrauman med bas i forskning verkligen är rätt arena att praktisera den inställningen? Visst har man velat belysa något, satt det under strålkastarljus, men kanske har man också sett det springa av scenen för snabbt. Hur stark blir då den där översköljande strömmen?
En upprymd kulturupplevelse och en monumental besvikelse runt samma bord – uppfriskande! Och plötsligt är vi ju snudd på överens, damerna och jag, om en konstnärlig höjdpunkt i pjäsen: livemusiken! Cristal Baschet (googla) visar sig vara ett förjävla häftigt instrument. Med kristallorgeln tar musikern Amina Hocine under pjäsen en självklar plats i scenografin: mellan vävtrådarna och inrymd i badhusets panel bakom DJ-bord, ackompanjerades dansaren och koreografen Nathalie Ruiz rörelser där krigstraumat vävs i varje rörelse. Kanske görs tematiken och historieberättandet som tydligast i det textlösa? Till och med i delarna då amatörskådespelarna står för dansen. För nog är väl även det scenkonst, Gardell?
Spridda åsikter till trots gällande vilken strömning i svensk teater vi ska anamma respektive akta oss för, råder något slags samförstånd i debatten om att samtalet som nu förs är viktigt, nyttigt och konstruktivt. Ofta är det just samtalet jag saknar. Det som så flitigt tas på allvar i ungdomsteatern och ibland lite väl kort inpå pjässlut avkräver skoleleverna att sätta ord på vad de har varit med om.
Behovet av reflektion är mänskligt och försvinner inte med åldern. En konversation med syfte att komma fram till något är alltid ett bra samtal, the whole is greater than the sum of its parts osv, osv. Det rör sig bortom post-dramatik, experimentlusta, adaptioner, tycke och smak. Att bjuda in till förutsättningslöst samtal mellan sällskapen, generationsgränserna, och perspektiven gav här ett mervärde och hade för mig varit anledning nog för att fortsätta gå på teater. Efter middagspausen kommer vi in i fjärde akten, damerna och jag – vill jag tro – alla tre vitaliserade.
Inuti mig ekar ett par vettiga ord som lokalhistorikern Peter Börjesson yttrat under ett tal i teaterns foajé halvtimmen innan pjässtart. När börjar en berättelse? Jo, när någon lyssnar till den. Jag undrar hur man bäst får en publik att lyssna på det som berättas. Kanske låter man den sitta still. Eller kastar omkull den på en snurrscen. Kanske låter man den äta lax i pausen.
