Folkteatern vibrerar och kvinnorna dör i Metamorfos
Denna vår experimenteras det vilt på Folkteatern. Efter idé och regi av Malin Stenberg uppstår “Metamorfos”, en tredelad serie föreställningar som undersöker kvinnans faser. Pjäsens kollationering hette Metamorfos del 1 och hölls i december med öppna dörrar inför publik. I den fristående delen Metamorfos del 2: döden, döden, döden är det med greppet vandringsteater som föreställningen kommer mycket nära en liten publikskara på en oväntad resa genom kvinnans och teaterhuset innersta vrår.
Redan i foajén delas publiken in i tre grupper om fyra personer – fler än så är vi inte. Min grupp förvisas omgående att ta yttervägen runt huset, in genom personalingången ner till scenteknikernas katakomber. Här bjuds vi på en kvarts monolog med text som stannar kvar, hämtad ur Anna-Karin Palms verk Jag skriver över ditt ansikte – en berättelse om en kvinna vars mor drabbas av demens. Det är Tove Wiréen som med stor närvaro väcker liv i det bortglömda hörnet av teatern, och från fyra utställda stolar bevittnar vi monologen med bara ett par meters avstånd.
Publikvärdarna har hand om logistiken och skickar runt grupperna i husets vrår. Snart hamnar vi i en liten soffa mittemot Lisbeth Johansson som ger utdrag ur den morbida sagan om Riddar Blåskägg, och samtidigt blir en konferenslokal ett par våningar upp rum för ett träffsäkert och queert performance lecture med Malin Morgan. Det är en ovanligt stark närvaro som präglar samtliga scener inne i teaterhusets dunkel. Samtidigt är jag inte säker på att jag helt begriper hur de tematiskt binds samman, och njuter desto mer av det som händer i mig: I stunden där väggen mellan publik och scen så tydligt rivs ned och konventionerna utbyts mot spänning.
Som publik blir man sällan så här bortskämd med ögonkontakt från scen, och bevisligen ger det något – berättandet kommer närmre inpå huden ju längre skådespelarnas ögon fastnaglas i vår lilla publikgrupp. En påtaglig intimitet uppstår i de små grupperna, så till den grad att jag i pausen blir tvungen att lämna teatern och köpa en semla på 7/11.
I akt två placeras vi vid borden på den inglasade serveringen på Folk och bjuds på en cocktail av femton historiska scener vars gemensamma nämnare är att de alla gestaltar kvinnor som dör. Fröken Julie, Medea, Madame Bovary, Hamlet och Anna Karenina för att nämna ett fåtal levereras i rasande fart mellan barborden. “Dog hon!?” är frågan som uppstår mellan scenbytena – PING – så slås det i en receptionsklocka och svaret är ja. Akten blir tragikomisk, sann gentemot teaterhistorien och kommer samtidigt skrämmande nära dagens nyhetsflöden.
Som vandringsteater fungerar Metamorfos del 2 sammanfattningsvis mycket bra. Vår grupp möts av måttligt nyfikna blickar från middagsgästerna i teaterns restaurangservering då vi passerar med vår publikvärd. När jag får syn på de tiotal gäster som utspritt i foajén sitter och tecknar i något slags drink and draw-event förstår jag varför. På Folkteatern tycker man inte att något är konstigt. Gång på gång bjuds publiken här in till ritbordet. Med öppna repetitioner och tröskelsänkande nattföreställningar upplevs den konstnärliga riktningen ofta som raka sparkar mot den där läskiga finrums-dörren. Torsdagskvällens föreställning går i dödens tecken, men fastnar desto mer som ett livs levande bevis på Folkteaterns nerv, livskraft och mod.
Metamorfos del 2: Döden, döden, döden hade premiär den 22 januari och spelar fram till 7 februari.
