Är ångest och skam samma sak?
Var börjar ångesten och var slutar skammen – går det ens att skilja dem åt? Anna Simone Johnson frågar sig om vi överhuvudtaget har satt rätt ord på det vi känner.
Brödsmulor på underlakanet, täcket har skrynklat ihop sig längst ner. Jag känner skuggan av andra höstar, genomskinligt som blandas ihop till samma tidslinje och benen börjar springa, andningen börjar veckla ut sig till ett obeständigt mönster. Är det tankarna, kroppen eller täcket som får mig att känna? Är det ångest, skam eller min kropp som är problemet? Joan Didion skriver:
”To live without self-respect is to lie awake some night, beyond the reach of warm milk, phenobarbital, and the sleeping hand on the coverlet, counting up the sins of commission and omission, the trusts betrayed, the promises subtly broken, the gifts irrevocably wasted through sloth or cowardice or carelessness. However long we postpone it, we eventually lie down alone in that notoriously uncomfortable bed, the one we make ourselves. Whether or not we sleep in it depends, of course, on whether or not we respect ourselves.”
Under hela mitt liv har jag haft en pirrande känsla i mina vader. Pirrandet brukar komma innan jag ska sova. Som att jag behöver springa eller stretcha, knäcka alla leder om och om igen. Som liten sa jag bara ”Det pirrar i mina ben”, och försökte få mina föräldrar att förstå. ”Det pirrar i mina ben”, sa jag, om och om igen. Jag försöker att förklara känslan för min partner, ”det pirrar i mina ben” säger jag, om och om igen. Min pojkvän säger att det är ångest. ”Du har ångest”, säger han.
”Jag har aldrig förstått att min ångest fastnar i benen, att min ångest vill springa.”
Jag tänker på hur vi låter kroppen forma våra känslor, i vilken del de olika känslorna fastnar och vad vi väljer att kalla dem. Jag har aldrig förstått att min ångest fastnar i benen, att min ångest vill springa. För andra sitter ångesten i bröstet, i magen eller i huvudet. För mig är det kroppsligt. För mig är det att sova med nålar i benen.
Jag hade en konversation med en vän för några månader sedan. Hon berättade att hon tror att all ångest hon har känt egentligen är skam. Hela hennes liv har hon skämts. Över sina knän, sitt sätt att prata och hur håret faller över hennes axlar. Hon säger att hon inte har ångest, inte egentligen, hon har bara förstått att det är så man säger nu. ”Jag har ångest, jag har en ångestproblematik”, istället för: ”Jag skäms så mycket att jag inte kan röra mig, så mycket att jag inte kan gå ut”. Jag började efter vår konversation fundera på hur vi begränsar och talar om våra känslor. Vad är egentligen skam och var sitter den i kroppen?
Som barn var jag känslig för skam, men har alltid dragits till människor som knappt känner av den. När fröknarna på dagis sa till mig när vi lät för mycket under sovtimmen började jag direkt att gråta, samtidigt som vännerna runt omkring mig fortsatte att leka, obrydda av den fasansfulla känslan som nu genomsyrade min kropp.
”Det skamlösa barnet måste uppfostras. Vi är det uppfostrade barnet. Sedan glömmer vi bort vad skam är.”
För våra föräldrar var skammen självklar, skammen är en disciplin, en vana. Den skulle läras ut på rätt sätt. Skam är till för barnen, barnet ska skämmas, genom skam lära sig vad som är rätt och fel. Det skamlösa barnet måste uppfostras. Vi är det uppfostrade barnet. Sedan glömmer vi bort vad skam är. Skammen går över till att bli något annat och internaliseras i det osäkra barnet inom oss.
Skammen kommer som synden. Vi befriar oss från skammen genom att bikta oss, men även då sitter något kvar. Kanske är skammen en sköld. Kanske använde man bara inte rätt ord. Skuldbelagda genom våra kroppar som föll från himlen. Men kan man bli av med arvsynden? Kan man bli av med det kroniska? Kan Jesus bota oss, kan psykologen? Skam är reflektion och transformativt uppträdande. Genom att uppleva och reflektera över skammen kan vi bli till, vi kan vara, vi kan finnas, om synden försvinner gör vi också det.
”Skam utvecklas till ångest och ångest utvecklas till skam.”
Kan man utkristallisera vad skam egentligen är? Var finns gränsen mellan skam och andra känslor och gråzonen där känslorna integreras och blir samma? Ångest är något inhemskt, något fysiskt, samtidigt som skam kan vålla samma känsla och det kanske är samma känsla. Skammen drar huden in och ut. Skam uppvisar identitet. När slutade vi prata om skam? När slutade vi känna den?
Skammen är fastklistrad på oss, som en hinna med genomskinlig gegga som man inte kan få loss. Darrande ben, som kanske är ångesten, som kanske är skammen. Våra definitioner avlossar varandra och behöver förstå bitarna av en helhet. Skammen har fastnat och går inte att bli av med. Den är här nu och vill inte ge sig av. En andedräkt som dränks av tuggummin. Ibland känns det som att skammen är förkroppsligad, som en liten del som inte går att bli av med. Skammen är intim. Den finns där vi minst anar den, i oss och över oss. En känslovirvel som man inte vill tilltala, än mindre nämna vid dess namn. Jag skäms inte, jag bara mår skit.
Precis som mina pirrande ben tror jag det är viktigt att ha egna definitioner på känslor, det är så djupt personligt hur saker kommer till uttryck, hur de känns i kroppen. Om jag hade förstått att mitt pirrande var ångest hade det blivit kroniskt. Jag hade haft en ångestproblematik, men istället fick jag bara pirrande ben. Känslor är inte definitioner, de är vågor, det är ett samtal med kroppen.
Vi talar inte ärligt, även när vi tror att vi förstår vad vi känner så föreställer vi oss. Jag undrar hela tiden om vi pratar om samma sak, eller tvärtom att vi pratar om helt olika saker när vi försöker kommunicera. Skammen är gestaltad och är i sig inte figurativ, den är ebb och flod och har en fysiskt gestalt, ett ansikte som ler mot dig i skadeglädje. Ibland känner kroppen något vi inte uppfattat än. Jag tror att som många andra känslor går ångest och skam in i varandra. Skam utvecklas till ångest och ångest utvecklas till skam. Skammen som sitter en bit ifrån språket.
Det är viktigt att ta tillbaka ordet skam i vår begreppsvärld. Sluta dölja den med andra ord och etiketter och börja bekräfta skammen.
Text: Anna Simone Johnson
