Andas snö
Det börjar som en repa i rutan. En obetydlig spricka, ett streck som skär glasets himmel i två delar.
Hon har tungan mot glaset. Det smakar kyla och damm. Uppfattningen är att hon är ensam i rummet men det är inte sant. Väggarnas klädnad drar efter andan och det gamla hörnskåpet gör gällande att dess träknotor fortfarande är kvar. Samma plats, annan tid.
Bakom tapetblommorna öppnar sig en tunn salivblank spalt som viskar att morgonen är en kniv. Men det är ingen fara; natten har bedyrat sin underkastelse.
Hon som heter S, eller som gör det i den här versionen, i den här kroppen, stiger upp. Det finns två sätt att överleva en dag: att acceptera att den pågår, eller att drömma sönder den i bitar.
Hon väljer båda alternativen.
En vit triangel av ljus skär över madrassen. Lakanen är lika sträva som tungan. Tapeten andas ännu en gång. Hennes hjärta är en spräckt klocka som ändå tickar på, lite fel, lite för fort.
Utanför: det dova knarrandet från trapphuset. En sträv kloljudsserie över räcket. Kanske en gammal dam med käpp, ett djur som tappat sin art. Det finns såklart adresser i det här huset som hon aldrig besökt, våningar där tid och rum tycks vika sig likt ett dragspel. Ibland har hon hört någon spela just det. Ibland har hon varit den som spelat, men som just nu saknar minnet av takten och melodin.
”Det är nödvändigt, tänker hon, att låtsas att ting minns. Annars minns de ändå och det vore värre.”
Och snön.
Den har fallit hela natten. Ligger över taken och mot fönstren och i bröstkorgen. Likt en trasa som vilar över hennes lungor. Tung som en trumma och lätt som ett ord.
Det finns ord som gnager sig igenom språket likt rabiata möss. Andra lägger sig som fjäll på tungan.
Det är morgon. Hon ska gå ut. Vara människa.
Eller hon ska ligga kvar och sprattla och våndas. En fisk i en grå sjö. Hon kan vara både och.
I rummet står en stol som någon annan suttit i, en gång, men stolsryggen minns ändå skuldrorna. Hon lägger handen där, över ryggens trä, känner den inbillade värmen. Det är nödvändigt, tänker hon, att låtsas att ting minns. Annars minns de ändå och det vore värre.
På köksbordet står ett glas vatten. På glasets botten simmar tre dammkorn, de bär på varsin stad. Hon dricker och känner sand mot läpparna. Hon dricker och känner att allt som redan har börjat bli till liv och rörelse.
När hon öppnar dörren tänds lampor. Trapphuset luktar kallt tyg och rost. Brevlådorna är snustorra munnar. Hon går förbi dem, vänster fot, höger fot, handen på räcket.
Räcket är en orm. Den slingrar sig lojt efter handleden. Hon accepterar att det måste vara så. Om man rättar sina steg efter en tyngd som inte finns, blir stegen tryggare. Så har någon sagt, möjligen jaget som bodde i lägenheten före henne. Möjligen kvinnan i fyran, hon med de röda stilettklackarna som brukade ringa på om nätterna och be om att få låna en röst.
Ute är himlen låg och matt, som om den söker sig närmare marken.
S går. Snön knastrar. När hon andas känns luften tjock.
Den här staden har en vinter som älskar att bli till, tänker hon. Inget annat. Den bara är. Den väntar inte, den skyndar inte. Men under snön ligger asfalten som ett nät av sprickor. Och under asfalten ett annat golv, ett annat mörker. Hon tänker på att gräva, men lägger undan tanken. Böjer huvud, stryker håret bakom öronen.
I parken är träden vita klädhängare. Fågelspår stansade som små okända bokstäver över gångarna.
Hon ser en kråka vippa på en gren. Den är större än den borde vara, rör sig med ett lugn hon avundas. Kråkan viker en vinge och nästan stryker den mot sin egen kropp.
S stannar. Det är första gången hon ser en fågel göra så. Hon känner skolbarnets vidskepelse i bröstet; kråka som omen, kråka som budbärare, kråka som svart rosett i sorgens hår.
Men kråkan tittar inte på henne. Istället ser den mot den stora granen intill och granen tittar tillbaka med tusen glesa ögon.
”Vinterns omfång lättar tre millimeter. Inte mer. Men tre millimeter är en kontinent.”
Allt som händer sedan tar mindre än en sekund och hela dagen. Kråkan hoppar. Grenen sviktar. Granens tunna nålar släpper ett fint snödamm som faller likt ett flyktigt andetag över hennes hår, hennes hals, hennes ögonbryn.
Hon blundar. Snön är puder, nästan mjölig. Det blir tystare. Vinterns omfång lättar tre millimeter. Inte mer. Men tre millimeter är en kontinent.
Hon öppnar ögonen. Världen har flyttat sig ett steg åt vänster, och allting passar plötsligt lite bättre. Som när man råkar justera en skev tavla utan att egentligen alls mena det.
Kråkan har redan glömt henne. Kanske aldrig ens ägnade henne någon tanke. Granen hostar fram en sista fjolårskottstanke.
S ler. En ensam, sned rörelse.
”Tack,” säger hon, inte till kråkan, inte till granen. Kanske till dammet.
”Tack. Jag tar det där.”
Det som skulle blivit en förlorad dag, har spruckit som tunn is. Inte genom någon stor gest, utan genom det lilla.
”Jag sparar en kant av dagen i fickan”, viskar hon tyst för sig själv.
När hon går vidare märker hon hur trottoaren ändrat konsistens. Hon sätter hälen på de hela plattorna och tåspetsen på de spruckna och hoppar över avloppens inbillade munnar. Ett slags barnslighet som gör henne längre. Hon blir till en annan art, en som kan skratta utan att visa tänderna. Snön hålls kvar i hennes hår som glitter.
Hon tänker på scener: när hon satt på badkarskanten med benen i det kalla vattnet och skar sönder sin egen bild i spegeln med näsan för nära för att kunna se helheten. När hon stod i korridoren och väntade på att dörren skulle öppna sig och dörren till slut öppnade sig och där inne fanns bara ytterligare en korridor. När hon bestämde sig för att inte längre räknas i hela siffror utan i spillror och bråk. Allt det där hör till den förlorade delen av dagen. Resten kanske går att rädda, trots allt.
Det finns ett café som ligger där parken slutar och de låga husen tar vid. Hon vet med säkerhet att hon aldrig varit där, men hon känner igen den inbjudande kaffedoften. Där inne hänger lampor som ser ut som munblåsta droppar. En man i brun kavaj läser en tidning på finska. En pojke räknar växelpengar och lägger tungan mellan tänderna. En kvinna med hår som en hel skock katter har en bok uppslagen som hon inte vänder blad i.
S kliver in och beställer en svart kopp kaffe och något som kallas grynkaka. Kakan ser ut som en kalksten med sylt på. Hon tänker att all mat är fossiler av en framtida varelse.
Hon sätter sig vid fönstret och lägger mössan på elementet. Hon dricker. Kaffet är beskt. Alla beskheter är släktingar. Beskheten i nässlor. Beskheten i goda råd. Beskheten i en vän som inte ringer. Men här, nu, är det en beskhet som bär. Hon bränner tungan en aning men det bevisar bara att kroppen finns. Och det är både löjligt och nödvändigt.
En tavla över disken föreställer en fisk med tre ögon. Fiskens ögon är öppna och ser någonting som människor inte kan se. På väggen intill hänger en ram utan bild. Den ramen säger mer än tavlan.
Två flickor i identiska koftor går förbi utanför på trottoaren. Deras steg är så synkrona att S för en stund tror att de ska bli till en och samma person. Hon vill resa sig och öppna fönstret och ropa:
”Ni försvinner!”
Men hon blir kvar. Det är inte längre hennes uppgift att varna.
På bänken framför hennes bord ligger en kvarglömd hand. Den är av gummi. Tror hon. Hon tar upp den och väger den i handen. Den väger som en hand. Den är lite för kall för att ha varit någon annans hand nyss. Hon tittar runt. Ingen saknar sin hand. Hon lägger tillbaka den och beslutar att det måste vara en sorts leksak. Även om den är för exakt gjord.
Det finns saker som, om de är exakta nog, blir mer av vad de ska vara än det de ska föreställa. Det är farligt. Men farligheten idag håller sig på armlängds avstånd, som en hund i koppel.
Kråkan dyker upp igen. Eller en annan. Den landar på fönsterblecket med en liten metallklang. Den lutar huvudet. Hon lutar sitt. De ser på varandra. Kråkans öga är en liten, fullständigt svart, lins. I den kan hon se sig själv, förminskad till ett knappnålshuvud. Hon lyfter handen och pekar på sitt eget öga. Det känns viktigt att visa att hon ser. Kråkan blinkar sidledes, som de gör och lämnar en ruggig fjäder på blecket. Fjädern är inte svart, egentligen. Den är blå där ljuset väljer att sätta sig, grön där snön reflekterar och lite lila i kanten. Alla färger finns i en sådan fjäder om man har tid.
Hon öppnar fönstret, säger ”förlåt” till pojken med växelpengarna som stirrar, och tar fjädern mellan fingrarna. Den kittlar. Hon stoppar den bakom örat.
”Det är min penna,” säger hon tyst. ”Det är mitt kritstreck.”
Timmen rinner som sirap.
Hon tar på sig mössan, tackar, går. Världen är fortfarande ett steg åt vänster. Den passar. Hon lägger sin hand mot granens stam när hon passerar parken igen. Barken är kall, ojämn, men trösterik. Hon tror att det är så här någon menade med tröst, en gång i tiden. Ett strävt material, fast, mot handflatan. Inte ord. Alla ord måste vinna sin rätt, men barken bara finns. Det lugnar henne.
Hon går mot det område av staden där husen växer ihop i konstiga vinklar. Källarbutiker skyltar med Ordentliga Skor. En smal gränd öppnar sig. Hon har gått här förut. I slutet av gränden finns en dörr och bakom dörren en trappa. Längst upp i trappan ett rum med vita väggar. Rummet där alla samtal börjar med en sanning som båda parter vet är ett slitet citat.
Det är också rummet där hon lärde sig att bita sönder ordet hjälp till mindre bitar: hj, ä, lp, och lägga dem på tungan som små frön. De grodde aldrig. De var gamla frön. Men hon försökte i alla fall.
Hon stannar inte vid dörren. Hon står bara stilla i gränden. Räknar prickarna av svart grus som sticker upp som bröstvårtor ur snön. Hon lägger händerna mot sin egen kropp, över magen, över revbenen. I magen bor en spegel, tänker hon. Ett fönster inåt. Där inne simmar fiskar. Enögda, treögda, döda. De blänker i ljus hon inte kan uppfatta. Kråkfjädern bakom örat rör sig när hon andas. Hon tänker att hon ska skriva. Någon gång.
Hon går vidare. En kvinna med blå handskar kommer emot henne. Kvinnan ler för mycket. Kvinnor som ler för mycket bär oftast på laster.
”Vilken fin fjäder,” säger kvinnan. ”Den passar dig.”
”Jag vet,” säger S.
Hon är inte oartig. Hon bara vet.
”Har du långt kvar?” frågar kvinnan.
”Till vad?” frågar S.
Kvinnan skrattar och lägger huvudet på sned, som en fågel.
”Till dit du ska.”
”Nej,” säger S, och det är märkligt sant. Hon är redan där hon ska vara i samma ögonblick hon tänker på det. Det är ögonblicket som är platsen.
”Hon stannar inte länge. Hon nickar och går. Det finns ingen nytta i att fastna i speglar för länge. De blir alltid så hungriga.”
Hon går förbi. Kvinnan doftar tvål och saker som försvunnit. Världen krymper en centimeter. Luften blir varmare.
Hon går förbi en port där någon skrivit namnet på en avlägsen stad på väggen. Som om porten, rätt öppnad, skulle bli en station.
Hon passerar en spegel som någon lutat mot en husvägg. Den är sprucken i fem stora trianglar. Varje triangel visar en annan version av hennes ansikte.
En där hennes ögonbryn går upp i små hårda krokar.
En där munnen nästan inte finns.
En där hon är vacker på ett sätt som skrämmer.
En där hon är barn.
En där hon plötsligt är utan ansikte.
Hon stannar inte länge. Hon nickar och går. Det finns ingen nytta i att fastna i speglar för länge. De blir alltid så hungriga.
Det är eftermiddag när hon når vattnet. Viken ligger under en slöja av ånga. Svart vatten, vit ånga, grå bro.
Snön faller inte här, den svävar, saknar beslut. Någon har tappat ett paraply i en snödriva. Paraplyet får S att tänka på döda fåglar.
Två små barn springer längs promenadstråket och stampar i hålor där isen möter sten. Deras röster är fjädrar. En man står och viftar med armarna åt vattnet, som om han försöker mana upp någonting under ytan. Det gör han också, men inte med vilja, utan av vana. Det finns människor som dagligen manar upp det som borde tillhört dem, utan att egentligen veta.
S sätter sig på en bänk. Hon lägger händerna mellan låren, blundar. Hör kråkans vingslag någonstans högt över sig. Om det nu är samma kråka. Hon hör isen sjunga. Den sjunger i långa, låga toner, som om någon drar en stråke över vattengudinnan Rans nät.
Vem försöker hon dränka?
Hon tänker att det är ett språk som kräver avhållsamhet.
S tänker på hur hon en gång öppnade fönstret mitt i natten och ropade efter ett någon som vägrade komma. Hon tänker på hur hon legat i ett badkar och försökt andas vatten som om det vore luft, bara för att öva på att tro att en sak kunde vara en annan.
Vatten är vatten, tänker hon, men ibland byter det namn.
Snö är snö, men ibland är det ett brev.
S öppnar ögonen igen. En pojke står framför henne med en plastspade i handen. Han har en mössa som någon stickat lite för ovarsamt. En lös mask hänger som ett litet rep bakom hans ena öra.
”Får jag låna din fjäder?” frågar han utan att först hälsa.
”Nej,” säger hon först. Men hon hejdar sig.
”Varför?” Hon ser på honom.
”För att skriva i snön,” säger pojken och lyfter spaden som bevis på att hans vision kräver precision. Inte endast ett redskap.
”Snö minns inte,” säger hon.
”Jag vet,” säger pojken, fast att han kanske inte vet. ”Men den låtsas.”
Hon skrattar, kort och lågt. Önskar att någon givit henne en fjäder när hennes ord ville ut.
Hon smeker fjädern lätt och räcker sedan över den. Pojken tar emot den försiktigt.
”Du får vara rädd om den,” säger hon.
”Jag ska rita ett namn,” säger han och nickar.
”Vems?”
”Det vet jag inte än.”
Hon ser hur han sätter sig på huk, drar fjäderns spets över snön. Det blir tunna, nästan osynliga linjer. En kalligrafi som nästan hellre vill vara luft. Han ritar något som liknar ett tecken från ett språk hon drömt om men aldrig läst.
Hon tänker: kanske är det mitt namn. Kanske skriver han det namn jag hade innan det här, eller det jag kommer att få när jag dör.
När pojken skrivit klart lämnar han tillbaka fjädern. Hon sätter den bakom örat igen. Den känns lite varmare. Den har varit i en annan hand.
När hon reser sig blir hon lätt. Ryggen känns som ett båtsegel som fyllts med vind.
Hon går tillbaka samma väg hon kom.
I gränden står dörren på glänt. Hon lägger handen på den, bara för att få veta hur det skulle vara att öppna den.
”Inte idag,” säger hon.
Det kommer fler stunder, tänker hon.
En flicka med en tröja som bär texten RÄDDA VAD DU KAN i stora tydliga bokstäver står och skottar snö i små fåfänga skopor. Som om hon försöker lura bort vintern. S nickar åt henne när hon passerar. Flickan nickar tillbaka. Hon vet att flickan kommer att drömma om att vara en val en natt och vakna med salt på läpparna. Hon vet det eftersom alla någon gång drömmer om hav och frihet. Om salt och andra perspektiv.
I trapphuset finns en ny doft. Någon lagar mat. Kanske flera.
Hennes mage blir till en hungrig råtta. Hon går uppför trapporna. Räcket är fortfarande en orm, men en mätt sådan. Den slingrar sig inte runt hennes handled, den vilar under den.
På hennes våningsplan har någon ställt en låda med böcker. Hon tar en bok på måfå: Sömnens geografi. Den är full med kartor som inte föreställer någonting. Hon lägger tillbaka den. Översta boken är en dagbok. Hennes namn står på den. Men det är inte hennes handstil. Hon öppnar den inte. Man får inte öppna sådana böckerna. Man ska bara veta att de finns.
I lägenheten är det mörkt. Hon tänder inte. Hon följer minnet. Bättre ledsagare än lampor.
Kökets bord har fått en liten sjö där hon ställde glaset i morse. Så liten och oansenlig att ingen skulle lägga märke till den. Förutom hon.
S lägger mössan på stolen och ställer sig vid fönstret. Hon ser ut. Snön faller fortfarande, men mindre ivrigt. Mer som damm. Gatlyktan på hörnet bär en gloria av iskristaller och tycks röra sig långsamt, som om den vill andas snö.
Hon lägger pannan mot rutan. Glaset är svalt och befriande.
S skriver med fjäderns skaft i imman. Ett tecken, sedan ett tecken till. De är borta innan hon lyft handen.
Hon går in i sovrummet. Lakanen är kalla. Hon lägger sig ovanpå dem, inte under. Hennes hjärta är fortfarande en skev klocka, men dagen har justerat visarna så att skevheten blivit till en mer behaglig rytm.
Hon sluter ögonen. På insidan av ögonlocken glider en svart huvudform fram; en kråka, en kvinna, en mörk syster. Den lägger snö över hennes panna med varsamma klor. Snön är ingen börda. Den är ett tunt florsocker över det som varit bittert.
Hon ser en gran. Hon ser sin egen kropp som en smal stam, med bark som spricker i små munnar och stora ögon.
S skakar av sig dammet. En gammal sorg.
Det faller. Och det faller så tunt, så lätt, att det nästan är löjligt att kalla det fall.
S tänker på damm i en solstrimma. Hon tänker på hur damm också kan vara hud.
S öppnar ögonen och reser sig igen. Går med vana steg ut i köket.
Hon sätter på tevatten. Det sjunger.
S lägger kråkfjädern på bordet. Hon hämtar papper och böjer sig över det. Hon tänker inte på mening. Hon tänker inte på att det ska bli en cirkel som går ihop. Hon tänker på ett steg åt vänster.
Tänker på att säga ”tack” till ingenting.
Det första ordet är inte rättvist. Det behöver inte vara det.
Det första ordet är ett fågelskri som behöver bli till pränt.
Det andra är ett hugg.
Det tredje är en bro.
Hon skriver: Snön hade redan bestämt sig innan jag visste om det.
Fortsätter sedan: Mina händer var kalla men inte från vinter och is.
S andas in och skriver: Det finns en gran som drömmer åt mig. Ibland räcker det att någon rör vid det som sitter löst.
Hon skriver länge.
Kväll blir natt.
De små rösterna i tapetens blommönster blir trötta och lägger sig för att sova. Hennes kropp har äntligen blivit varm. Ivrigt drar hon av tröjan och skriver i linne. Hon tar av strumporna och skriver med tårna vickande under stolen. Hon är inte längre ensam. Det gamla skåpet andas lugnt. Stolen håller hennes rygg rak. Lägenheten bär henne. Hon bär också. Hennes äldre jag sitter i hörnet och nickar. Hennes yngre jag sover med öppen mun på soffan. Ingen av dem stör henne.
I mörkret utanför föreställer hon sig att kråkan sitter på fönsterbrädet. Huvud under vingen. Den rycker till ibland. Drömmer om att vara vind, eller kanske damm.
När hon lägger ifrån sig pennan har hon skrivit fram en kropp. Den är inte stor. Den räcker ändå. Hon läser inte igenom. Hon vill inte. Hon är inte färdig, inget sådant. Hon är bara värmd.
S går in till sängen igen. Den här gången lägger hon sig under lakanen. Drar upp täcket till hakan och lägger fjädern på nattduksbordet. Tänder inte lampan.
I drömmen går hon genom samma stad. Längs samma gator, men vägarna är ett bandage. När hon tittar ner ser hon att bandaget löper kring något som redan läkt.
Hon vaknar när det är morgon igen. En annan morgon. Den som kom efter den som sprack.
Hon öppnar fönstret och släpper ut nattens luft. En liten virvel av papper rör sig över bordet, som om orden vill visa hur lätta de är.
S skrattar. Hon lägger pannan mot rutan ännu en gång. Det är inte så kallt den här gången. Hon tänker att förändring kan vara så liten, som tre millimeter. Som en fjäder mot huden. Som pudersnö från en gren.
När hon senare går ut för att andas möter hon flickan i RÄDDA VAD DU KAN-tröjan. Flickan har en triumferande blick.
”Jag flyttade den.”
”Vintern?” frågar S.
”Nej,” säger flickan. ”Räddningen.”
S nickar och förstår. Bär kråkfjädern bakom örat. Den känns hemma där.
Hon går.
På vägen förbi granen lyfter kråkan, om det är samma kråka, rakt upp mot den bleka himlen. Snön har slutat falla för längesedan, men det som finns kvar räcker.
Världen nickar vänligt mot henne.
”Du finns”, säger den.
Du finns.
När hon svarar är rösten hennes.
Och någon annans.
Och kråkans.
Och granens.
Och snön som var damm.
Och dammets som var hud.
”Jag vet.”
Text: Marcus Ehrenholm
