Allt gott, Marcus och Martinus

Det är varmt. Men det är inget nytt. Jag står i hörnet på 10 kvadratmeter och plockar disk. Tallrikarna är egentligen alldeles för varma för att hålla i men jag gillar att fantisera om hur cellerna i mina händer ser ut när de dör, så jag fortsätter. Små, hjälplösa, på gränsen till patetiska cellansikten som grimaserar av smärta. Lyssnar man noga kan man höra dem ropa på mamma. Ett hånskratt bubblar upp i halsen. Jag blir tvungen att hosta för att dränka skrattet. Ana, den andra kvinnan i köket, får inte misstänka vad jag egentligen sysslar med medan jag plockar disk. Jag är inte här för att jobba, jag är här för att ta hämnd på mig själv.

På den här restaurangen serveras äkta svensk husmanskost direkt från frysen. Vi har fem mikrovågsugnar i olika årgångar staplade ovanpå varandra. Det ser precis ut som Turning Torso ifall man blundar. Ibland händer det att Ana glömmer köttbullarna i mikron för länge. Då sprängs de på ett sätt som får en att förstå dödlighet. Det här är en sån plats som egentligen inte får finnas i Sverige. Husmanskost får inte serveras från linoleumgolv. Det är sånt som Livsmedelsverket och Jimmie Åkesson brukar slänga sig med. Men de är inte här nu. Så vi gör vad vi kan. Och smuts smakar inget så länge man lägger upp det på ömtåligt porslin. Det brukar i alla fall Ana säga.
Ana brukar också säga: Om Gud är god, varför har jag hamnat här?

Det finns ett fönster bredvid vasken. Jag har blivit varnad att inte kolla ut för länge eftersom vår chef inte gillar att betala lön till folk som kollar genom fönster. Men nu är klockan 23, 24, 01 nånting och det är ingen kvar i restaurangen förutom jag. Fönstret vetter ut mot en innergård med fruktträd på diet och gasolgrill på anabola. Allt som skiljer mig från dem är en tunn glasruta och ett tärningskast. En kvinna i vita byxor sneddar över innergården. Hon har med sig sina två bruna taxtvillingar. Ibland hör jag kvinnan ropa på taxarna när de går för långsamt. De heter Marcus och Martinus och kan såklart inte hjälpa att de går långsamt med tanke på storleken på deras ben. Av någon anledning brukar kvinnan alltid gå in tio minuter innan hon släpper in Marcus och Martinus genom porten. Jag misstänker att det har något att göra med makt.

”Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Så jag gör raka motsatsen.”

Taxarna står ensamma kvar på trappen och väntar på att få komma in. Jag får ögonkontakt med Marcus eller Martinus beroende på vem som är vem. Jag är inte en hund. Men jag tror ändå att jag fattar grejen. Det kan inte vara kul att så tveklöst tydligt ägas av någon annan. Från radion sjunger Lena PH sjunga “Kärleken är evig när vi är tillsammans. Ingenting är större än det här.” Båda bröderna har vänt sig mot mig nu. De stirrar på ett sätt som inte kan liknas vid något annat än våld. Ingen har någonsin mött min blick så här länge. Lena fortsätter sjunga om evig kärlek och jag blir tvungen att öppna fönstret och hoppa.

Jag tar Marcus i ena handen och Martinus i andra. De är förvånansvärt lätta för att vara levande. Pälsen är sträv, nästan taggig. De har varsitt halvt hjärta runt halsen, såna där som bästisar på lågstadiet gav varandra och sen slängde när allt blev för komplicerat. Vi tar god tid på oss att gå tillbaka mot köksfönstret. På vägen passar jag på att kolla funktionerna på gasolgrillen. Det är en sån där grill med Jesuskomplex, som vecklar ut sig till ett helt kök om man råkar nudda på fel ställen. Ovanför grillen hänger syrenen i tunga klasar. Den är så vacker att Marcus eller Martinus tar ett bett från den. Jag får lust att göra samma sak men stoppas av min kognitiva förmåga. Det är märkligt hur platser bakom glas blir overkliga ju längre man kollar. Vinden och doften från syrén inkräktar på overkligheten. Jag blir tvungen att välta ner en kruka med foten för att försäkra mig om att platsen kan gå sönder. När porslinet slår i marken flyr jorden ut men krukan förblir hel.

Köksfönstret sitter för högt upp på fasaden. Tydligen är det lättare att hoppa ner än att klättra upp. Det kanske är därför det finns så många broar i den här stan. Jag kan inget annat än att sikta och hoppas på det bästa. Marcus och Martinus korsar luften i en perfekt båge. De hamnar någonstans mellan köksbänken och vasken. Själv sätter jag fötterna mot rhododendronbusken och händerna mot putsfasaden. Sen trycker jag tills jag lyfter. Någonstans mitt mellan marken och himlen går min fot av.

”Kvinnan i de vita byxorna ropar på Marcus och Martinus utanför fönstret. När bröderna hör sina namn skäller de. Det känns som ett svek.”

Marcus och Martinus sitter i mitt i knä. De delar broderligt på en stenhård köttbulle från tidigt 00-tal. De verkar inte bry sig om att min fot har lossnat. Smärtan är så ihärdig att det vore allt för banalt att börja gråta. Jag borde antagligen linda in foten i bandage men det hela känns poänglöst när ingen ser på. En gång när jag var liten läste jag i en bok, det kan ha varit Bibeln, att man ska skratta om man har ont för då lurar man kroppen att läka snabbare. Så när jag föll från en klätterställning i femman, skrattade jag hela vägen till akuten. Det tog 9 månader för mina revben att läka. Under de 9 månaderna lärde jag mig att det finns oändligt många synonymer för efterbliven. Jag gav upp på Jesus när jag fyllde 13.

Kvinnan i de vita byxorna ropar på Marcus och Martinus utanför fönstret. När bröderna hör sina namn skäller de. Det känns som ett svek. Jag trodde vi stod på samma sida, men nu försöker de fly från mina händer och jag blir övertygad om att de bara gör så för att få mig att må dåligt. Jag drar dem i svansen, det är antagligen inte så man tystar hundar men allt jag vet om djur har jag lärt mig på zoo. De skäller ännu högre, nu i stämmor, hela Turning Torso skakar.
“Va är ni nånstans?!”
Kvinnans röst är alldeles utanför fönstret.
Jag testar att spela död. Det vill säga; jag blundar. För en kort stund verkar det fungera. Hundarna tystnar och det gör kvinnan med. Jag hinner halvvägs genom tunneln – hinner se att det inte kommer bli nån himmel för mig – sen bankar det på entrédörren.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Så jag gör raka motsatsen. Jag kryper fram till diskmaskinen, öppnar luckan och stoppar in Marcus och Martinus.

Kvinnan i kostymbyxorna ser mindre ut på nära håll. Hennes ansiktsdrag hade rymts i en tändsticksask. Hon säger att hon heter Eva och att hennes hundar har sprungit bort. Jag försöker arrangera mitt ansikte i en serie bekymrade miner.
Jag säger:
Oj. Tråkigt. Jag vet inte. Du hittar dom. Säkert. Måste gå.
När jag försöker stänga dörren sätter Eva sitt ansikte i vägen.
Hon undrar om hon får kika inne på restaurangen eftersom hon tyckte att hon hörde hundarna skälla här inifrån förut. Jag säger att jag inte får släppa in främlingar på restaurangen efter stängning. Eva rycker till när hon hör ordet främling, som om hon aldrig blivit kallad det förut.
“Det här är en mycket allvarlig situation” konstaterar Eva och tar tag runt min handled.
Jag nickar, Eva trycker hårdare. Hennes silverringar skär in i min puls.
“Jag får be om att bli insläppt nu.” fortsätter Eva, men vid det laget är Eva redan så insläppt att hon hade kunnat slicka på mina läppar, ifall hon var lesbisk, dvs.

Jag har låst in mig på toan. Det är en mycket kortsiktig lösning. Jag hoppas på att min fot ska hinna explodera innan Eva öppnar diskmaskinen så att vi får nåt annat att prata om. Jag har goda förhoppningar. Hjärtat har trillat ner i den spruckna foten och sömmarna i huden håller på att spricka.

“Kan du komma ut? Jag vill prata med dig.” Det är Eva.
Jag räknar till 10 i ett sista försök att explodera. Eva fortsätter att banka på toadörren.
“Hallå?! Va håller du på med? Jag kommer att ringa polisen om du inte kommer ut nu!”
Förutsägbarheten är provocerande. Hur har en människa som är så fantasilös lyckats bli så rik?
“HALLÅ VAR ÄR MINA HUNDAR?!”
Jag spolar mina händer i iskallt vatten. Passar på att ge mig själv syndernas förlåtelse eftersom ingen annan kommer göra det.
Sen smäller jag upp dörren.

Klockan är 01, 02, 03 nånting och solen håller på att gå upp eller ner beroende på hur man väljer att se på saken. Jag hoppar på ett ben genom Gamla Stan. Några italienska utbytesstudenter stannar för att ta en bild på mig. De tror att jag, på ett ben och med två dyngsura taxar i famnen, representerar den svenska folksjälen. Kanske har de inte fel.
Om jag kommer hem ikväll ska jag skriva ett mejl till Eva.
Det ska vara kort och koncist.
Det ska stå ungefär så här:

Hej Eva.
Om du läser det här är jag glad att du vaknade. Jag menar det.
Förlåt.
Dina hundar mår bra. Du kommer inte få tillbaka dem, men jag lovar att de ska få min eviga kärlek. Försök inte hitta oss.

Jag kan inte förklara varför jag gjorde som jag gjorde. Jag kan egentligen bara gissa. Och dina gissningar ligger nog närmare sanningen än mina, så jag låter dig stå för förklaringarna.

Om du vill ha pengar som ersättning kan jag skicka ett kuvert. Hur mycket vill du ha i så fall?

Jag är bara en promille av den människan jag drömde om att bli när jag var liten.
Är det mitt fel Eva?
Allt gott,

Text: Hanna Rosén