Alla vill vara med i gänget
Vem blir ihop med vem, vem sviker vem och vem får egentligen vara med i gruppchatten? I Stortaxi skriver Flora Wiström fram kompisgängets grymma lagar. Selma Löfman läser en roman som inte väjer för det fula och pinsamma.
Stockholmsvinter, förmiddag. På ett arkitektkontor i Gamla stan sitter en ung kvinna och gråter, nyss utskälld av sin chef efter att ha beställt villafönster värda en miljon i fel mått till en kund. Några kvarter bort, på Dramatentrappan, står en ung man och kräks av nervositet inför en provspelning.
Hon är den ambitiösa arkitekten som tar hand om alla utom sig själv, han bartendern med skådespelardrömmar. Tillsammans med fyra andra vänner i trettioårsåldern bildar de det tajta kompisgäng som står i centrum för Flora Wiströms nya roman Stortaxi.
Romanen igenom skiftar berättarperspektivet mellan de sex karaktärerna: Anja, Matti, Emanuel, Helena, Ebba och Leo. Var och en tvingas de på olika sätt förhålla sig till trettioårsålderns stora frågor. Ska man skaffa barn eller inte? Stadga sig och i så fall med vem? Skita i skådisdrömmarna en gång för alla och istället lägga allt fokus på baren?
Med varsam blick för detaljer och egenheter mejslar Wiström fram varje karaktär och åstadkommer på så vis ett övertygande persongalleri. Vad som skiljer karaktärerna åt är inte främst språket – hur de tilltalar varandra eller vad de säger – utan snarare vilka tankar de styrs och tyngs av. Ebba tänker i första hand på andras behov och måste, för att inte glömma sina egna, skriva långa listor där det står saker som ät frukost och duscha. Leo, hennes bror, upplevs i sin tur som mer riktningslös och kicksökande och kämpar med att orientera sig bland impulsiva tankar.
Romanens styrka bor i icke-värjandet för det fula, det äckliga och pinsamma. Här finns otrohet, avundsjuka och missbruk, men också mjällvårtor att skrapa bort med en vass liten skopa och råttor som klyvs mitt itu med hjälp av en kniv i lägenhetsköket. Romanen genomsyras av en sorts uppriktighet som inte duckar de förbjudna tankarna och som just därför nålar fast läsaren vid sidorna.
Förutom att vara en dokumentation av 2020-talets villkor – allt sker på ett eller annat sätt med samtiden som fond – är Stortaxi en roman om vänskapen som kollektivets själva förutsättning. Hur starkt är egentligen detta band som håller gruppen samman? Går det att töja och hur mycket i så fall? Wiström skildrar i detta avseende kollektivets inneboende konflikter utan att försköna eller förfula. Främst är det slitningarna som är intressanta. Här märks i första hand Helena, som har upptäckt att hon aldrig syns på Instagrambilderna, som förstått att det finns gruppchattar där hon inte är med.
Också skildringen av kollektivet utifrån är tankeväckande. I en scen sitter Matti och pratar med en polare som, trots att han själv en gång i tiden var tillsammans med en av dem, beskriver gruppen som stängd för den som inte är en del av den:
“Ni har byggt en mur runt er, det är omöjligt att ta sig in.”
Wiström skriver rakt, rappt och ärligt, och jag tror på karaktärerna, på gruppen de bildar: det de säger, tänker och gör känns sant.
Sammantaget är Stortaxi en roman att sluka. Jag tänker på serier som Eagles, Skam och Conversations with Friends, vilka alla har gemensamt att de kretsar kring kompisgäng som fängslar. Man vill veta vem som blir ihop med vem, vad som händer på festen, vem som sviker vem och varför. Man vill höra skvallret, vara en del av dramat. Wiström har i sin roman på ett liknande sätt skapat ett kollektiv som hos läsaren väcker en känsla av omsorg om karaktärerna. Annika Norlins rad som citeras alldeles i början av romanen är, för att gestalta denna känsla, mycket träffande:
“Stjärnorna på himlen, ta hand om mitt gäng.”
