Ägget

Jag grät första gången det hände. Jag var rädd och förstod inte vad som pågick. Hela dagen hade jag gått runt i lägenheten med en ihärdigt molande smärta i lägre delen av magen. En djup, intim smärta. Jag ville avfärda besvären med mensvärk, men tiden i månaden var fel och känslan stämde inte överens med något jag tidigare hade upplevt. När värkarna började skrek jag. Mitt underliv stod i lågor. Jag lade mig på mage på sängen med armar och ben hopvikta under mig som en skalbagge, darrande i hela kroppen. Jeansknappen skar in i magen. Jag knäppte upp den, sedan slet jag av mig både byxor och trosor. Vad som helst för att stilla smärtan. Underlivet drogs ihop i kramp. Jag gnydde som ett skadat djur. Duns. Så var det över. Jag tittade ned. På det skrynkliga täcket mellan mina ben låg ett ägg. Det var mindre än ett hönsägg och hade enkelt kunnat rymmas i min öppna handflata. Under blodet var ägget blekt och blåaktigt till färgen med några dammgrå fläckar. En klarröd sträng av slem hängde dallrande mellan mitt pubeshår och föremålet som just hade trängt sig ut ur mig.

Utan förvarning, utan varsel eller förebud, utan så mycket som en skugga av omen hade jag lagt ett ägg.

Så vad skulle jag göra nu? Jag suckade. Mitt underliv ömmade när jag svajigt reste mig från sängen och gick genom lägenheten mot badrummet med små, försiktiga steg. Mellan mina ben gled blygdläpparna mot varandra. Jag öppnade toadörren med armbågen, min hand var blodig. Medan kallvattnet spolade ner blod och slem i avloppet betraktade jag mitt härjade ansikte i badrumsspegeln. Jag såg på något vis ännu tröttare ut än jag gjort tidigare idag. Hur det nu var möjligt. Tårarna hade lämnat mina ögon svullna och rödkantade. Håret såg ovanligt risigt ut. Trassligt och svettigt ramade det in den bleka hyn, de mörka ringarna och de grå ögonen som var mitt ansikte.

Dämpade steg och det avlägsna rytmiska dunkandet av dansmusik från våningen över vittnade om en hemmafest. Några fotgängare i grupp skymtade i mörkret utanför badrumsfönstret.

Hade det varit en dröm? En hemsk, utdragen feberdröm frammanad av de senaste månadernas händelser? Kanske skulle min säng stå tom och ren och ta emot mig som om ingenting hade hänt när jag kom tillbaka till sovrummet? Jag tvättade lårens insidor och slängde toalettpappret. Det hade kunnat vara vilken dag som helst. Så länge jag stannade i badrummet fanns en chans att det var en dröm. Att allting skedde i mitt huvud.

Ägget verkade stirra på mig

Jag såg så trött ut i spegeln. Nästan från vettet. Det var inte första gången tankarna om galenskap hade smugit sig på. Människan var ju i grund och botten en social varelse. Denna tid med mig själv som enda sällskap hade satt tankarna på spinn. Jag ruskade på huvudet.

Vägen tillbaka till sovrummet var som höljd i dimma. Golvet kallt under fötterna. Jag gläntade på dörren, långsamt, och tittade in.

Jaha.
Okej.

På min säng låg ett ägg. Jag höll andan. Ägget verkade stirra på mig. Jag gick fram till sängen som om jag väntade mig att det skulle gå till attack, hukade mig så att jag fick ägget i ögonhöjd och lutade mig framåt för att kunna vila hakan på armarna medan jag betraktade det.

Jag hade alltså lagt ett ägg.

Jag vågade röra vid det efter några sekunders tvekan. Det var varmt under min tumme. Om hettan kom från min kropp eller om ägget besatt någon egen värmekälla kunde jag inte avgöra. Min hand darrade till där jag strök över det skrovliga skalet. Något pirrande, drivande, nästan ivrigt vaknade till liv inom mig. Känslan gjorde mig yr. Ägget var varmt, och därför levande. Insikten rörde mig. Jag hade själv skapat ägget och fört det till världen. Jag visste inte hur det hade gått till, hur det ens var möjligt, men det var jag som bar äran för gärningen. Jag grep hårt om madrasskanten. Balanserade på huk på golvet. Ägget var mitt.

Hur jag skulle ta hand om mitt ägg föll sig naturligt för mig. Det var som om ägget väckte en instinkt. Min kropp visste vad den behövde göra, och jag följde. Kroppen lade mig i fosterställning kring ägget, omslöt det som ett fågelbo. Så låg jag och ruvade mitt ägg. Med jämna mellanrum släpade jag mig till toan för att kissa eller till köket för att dricka några klunkar vatten och knapra på en bit knäckebröd, eller vad jag än kunde finna i skafferiet. Sedan ville jag snabbt tillbaka till sängen. Ägget tydde sig till mig. Det var oförmöget till rörelse, men jag visste att det gjorde det. Hos mig var det säkert. Hos mig hade det all värme, skydd och sällskap det någonsin skulle kunna begära.

Dit hade jag ständigt återvänt. Till änderna vid Fyrisån

De kommande dagarna fylldes av mina lugna andetag och rytmiska hjärtslag. Min vilopuls var så långsam. Jag hade inget minne av att mitt hjärta någonsin slagit så sakta.

Ägget behövde mig. När hade någon sist behövt mig? De senaste månadernas ensamhet hade ätit upp mig. Dagar av ensamhet följde på nätter av tomhet. Ett svart hål vid namn vinter. Jag hade kunnat dö utan att världen skulle förändras. Den tiden var förbi. Tack vare ägget kunde jag ta mig vidare.

I mitt huvud vandrade änderna runt, änderna vid Fyrisån. Där hade jag mött dem. Dit hade jag ständigt återvänt. Till änderna vid Fyrisån.

Det hade börjat av en händelse. Jag var på en av alla mina långa promenader runt om i Uppsala. Fyrisån hade jag passerat otaliga gånger, utan att ägna den eller dess invånare någon uppmärksamhet. Men den här gången var annorlunda.

Vinden blåste håret i ögonen på mig och jag travade på i raskt tempo. Det sträckte sig en bra bit ner på ryggen på den tiden. Jag hade föst undan hårtestarna från ansiktet och plötsligt var den där. Jag drog efter andan. Vid sidan av gångbanan låg några kvadratmeter grus som såg ut att vara hårt nedtrampat av år efter år av tankspridda förbipasserande fotgängare. En massiv stenbänk stod i mitten av gruset. Till vänster ledde en stentrappa ett par steg ned till den svarta, iskalla Fyrisån, över vilken en bro höjde sig. Till höger ramades scenen in av tät grönska som sömnigt lutade sig ut över vattnet och prasslade inbjudande i vinden. Sanden och det svarta vattnet vinkade in mig. Bjöd mig in till att slå mig ner. Egentligen hade inget särskilt hänt.

Jag stod kvar som fastfrusen några steg bort från grusstranden. Kunde inte slita blicken från scenen framför mig. Jag önskar att jag hade kunnat beskriva lukten. Doften av platsen. Det närmaste vore förväntan.

Det var då jag lade märke till dem.

En av dem pickade i marken vid bänken. Två bökade med näbben i gräset till höger om gruset. Tre sov fridfullt med huvudet under vingen. Jag skönjde deras slutna ögon som små svarta streck över vingarnas beskyddande fjädrar, trots avståndet. De flesta guppade runt i ån, plaskade i vattnet med näbben, dök och visade upp det vita dunet under stjärtfjädrarna.

Aldrig omfamnat eller kysst dem

Jag gick fram till stenbänken och satte mig, försiktigt som om jag var i någon annans hem för första gången. Stunden kändes tusen gånger högtidligare än om jag hade suttit på en träbänk i domkyrkan och lyssnat till en psalm.

Det dröjde en stund innan änderna bekräftade min närvaro. En efter en lyfte de på huvudet. Oändligt långsamt närmade de sig. Ett steg i taget. En i vattnet nådde stranden och steg upp. En slutade böka med näbben i gräset och vände sig mot mig. Ännu en, en hane, en av dem som hade slumrat med huvudet under vingen, nådde fram till mina fötter före de andra. Han mötte min blick. Vi såg på varandra. De stora orangea simfötterna spred ut sig över det grå gruset på marken. Halsen var sträckt och ögonen uppmärksamma. Jag visste med säkerhet, men jag kan inte förklara hur jag visste, att han inte tiggde mat av mig. Det här var någonting annat. Någonting i hans svarta blick famlade efter mig. Nyfikenhet. Eller något ännu större. Ännu varmare och innerligare.

Långsamt gled jag ner på huk framför honom. Jag satt så nära att jag såg honom blinka. Jag hörde knastret i gruset när han skiftade vikten mellan fötterna. Jag såg hur de små fjunen i hans ansikte rörde sig i vinden. Hela tiden behöll vi ögonkontakten. Tveksamt höll jag fram handen mot honom, så som man gör när man ska hälsa på en katt eller hund. Han såg något förnärmad ut, nästan stött. Jag drog snabbt tillbaka handen. Det är klart. Han skulle aldrig tassa fram och slicka mina fingrar eller stryka sig mot mina ben, men han förblev stående framför mig.

Efter en stund började de andra änderna ansluta sig till mig. Jag hade betraktat dem. Talat till dem. Njutit av synen av något rörligt och föränderligt. Något levande. De flockades omkring mig, trängdes för att få vara närmast, några av dem bredde ut vingarna och flaxade upp på bänken. Men jag hade aldrig rört vid dem. Mina fingrar hade aldrig strukit över drakens grönglittrande hals eller andhonans vackra, brunspräckliga fjädrar. Jag hade aldrig hållit dem i min famn. Aldrig omfamnat eller kysst dem.

Men ändå.
Ändå.

De hade påverkat mig. Förändrat mig. På något vis hade jag lagt ett av deras ägg som nu låg tryggt i min famn medan jag ruvade det. För någon annan hade kanske synen av de simmande änderna i det iskalla vattnet varit intetsägande, men inte för mig. Jag kunde inte låta bli att skapa mening i allting jag såg. Tolka det, identifiera mig med det. Någonting hade fallit på plats vid Fyrisån. Någonting hade börjat växa. Kanske hade änderna bara behövt bidra med sin närvaro och visa upp sina mjuka, befjädrade kroppar. Kanske hade det krävts något mer. Något som dolde sig under ytan, men som var så brinnande självklart att jag inte förstod varför jag inte hade förstått det tidigare. Ett samspel mellan mig och änderna. En symbios mellan djur och människa. Ett anförtroende från deras sida, en önskan från min. En bön.

Men ändå.
Ändå…

Ett minne pockar sig på. Mina händer stryker över andhanens silkeslena gröna fjädrar. Jag greppar hans prydliga, hopvikta vingar och sträcker ut dem som om de vore händer. Han följer mig i rörelsen och vingarna öppnas, sprids ut som två solfjädrar mot Uppsalas grådaskiga himmel. Vingarna. Den gröna halsen. Den alerta blicken. Han är så vacker att jag knappt vågar andas.

Tiden flöt obemärkt förbi mig och mitt ägg i detta lugna mjuka tillstånd. Karusellen av att sova, ruva, släpa mig från sängen för att leta efter något att stoppa i munnen eller gå på toa verkade inte ha något slut. Jag kröp tätare ihop kring ägget i min famn. Jag föreställde mig att min mage var täckt av fjädrar.

Efter några dagar fick jag ont i ryggen av att ligga hopkurad på sängen. Jag rörde ju knappt på mig. När jag väl reste mig var jag tvungen att kämpa för att räta ut ryggen. Axlarna vägrade bli raka. Envist krummade de ihop sig. När hade jag tvättat mig senast? Huden under armhålorna kändes torr och klistrig. Mitt huvud var som en immig glasruta. Konstant huvudvärk, inte extrem, men tillräckligt påtaglig för att jag inte skulle kunna ignorera den. Men det gjorde mig det samma. Jag hade ett syfte. Jag kunde inte vara lyckligare.

Om jag vandrade ner till Fyrisån och dess änder igen, skulle de inte då kunna skänka mig ett ägg till? Det hade varit så enkelt första gången. Varför skulle det nu vara annorlunda? Finns det en så finns det flera. En uråldrig sanning. Men nu skulle jag vara beredd. Jag skulle kunna tvätta mig, bädda sängen rent, förbereda med varma handdukar och vatten att skölja med. Jag skulle kunna smörja in underlivet med olivolja för att minska friktionen mellan slemhinna och äggets skrovliga yta. När värkarna började, skulle jag andas med stötarna, inte spänna mig emot dem. Sedan skulle jag ha två ägg att ruva.

Kroppen visste vad den ville och förde mig varsamt framåt

En kniv av smärta högg mig i ryggen när jag försökte resa mig. När hade jag senast stigit ur sängen? Det kändes så konstigt att bära kläder igen. Huden stramade när jag lyfte armarna över huvudet för att dra på mig tröjan. Tyget klibbade mot armhålorna. När jag satte mig på huk för att snöra på mig skorna var det som att det var första gången jag någonsin gjorde det. Herregud, när var jag senast utanför dörren? Jag strök tummen över ägget som avsked. Hjärtat fladdrade oroligt i bröstet medan jag gjorde det. Att skiljas från mitt ägg kändes nästan omöjligt, trots att jag inte skulle dröja länge. Jag intalade mig själv att det skulle vara värt det. För ännu ett ägg som skulle behöva mig, ty sig till mig, älska mig. Jag viskade till mitt ägg att jag bara skulle vara borta en liten stund, sedan skulle jag komma hem och ta hand om det igen.

Jag gick ut i hallen. Jag tryckte ner dörrhandtaget. Jag tog ett steg utanför dörren. Mina rörelser var långsamma och mekaniska, men lätta. Kroppen visste vad den ville och förde mig varsamt framåt.

Jag gick ner mot Fyrisån och dess änder. Den lilla fläcken med grus låg där precis som den gjort vid mitt första möte med änderna. Bron höjde sig smidigt över Fryisån. Träden böjde sig framåt, välkomnade mig tillbaka med vajande grenar och rasslande löv. Jag var människa. En

kännande, tolkande, social varelse. Jag var oförmögen att se något utan att skapa mening i det, eller kallt avvisa det. Jag hade mött änderna den där dagen mitt i det totala mörkret. De hade sett mig för vad jag verkligen var. De hade accepterat mig och gjort mig till en del av dem. Min övertygelse var tusen gånger starkare än mitt blodiga underliv och min förtvivlan. Jag var naken inför sanningen.

Detta var slutgiltigt. Detta var svaret. Jag hade kastat ut min bön i universum och universum hade svarat. Allting var rakt och logiskt. Änderna krävde sin existens. Jag möjliggjorde den. Världen var skarpare och tydligare än någonsin. Solen var på väg ned och den svarta natten smög sig på. Mitt varma hjärta bultade och kylan manifesterades som ett rökmoln ur munnen. Den här gången tvekade änderna inte när de såg mig.

De simmar mot mig.
Vattnet bär dem.
De når stranden.

Text: Alva Neu