A Voyage to 2022 – Gnostikerns guide till galaxen
Vad har gnosticism, viktnedgång och en bortglömd rymdroman från 1920 gemensamt? För Alfred Arvidsson blev A Voyage to Arcturus ett sätt att förstå ett förvirrat 2022 – och kanske också hela tillvaron.
När jag tittar tillbaka på mitt liv minns jag inte 2022 med glädje. Jag borde ha varit glad när pandemireglerna släppte och jag, efter en viktoperation, hade gått ner nästan 55 kg. Men de förväntningar jag hade på det nya, smala postpandemiska livet infriades inte. Att min kropp nu dessutom reagerade konstigt på födo- och alkoholintag gjorde inte saken bättre. Jag kände starkt att den postpandemiska glädje som jag hade sett fram emot uteblev. Typ dagen efter att alla restriktioner släpptes så startade vårt oberäkneliga grannland Ryssland ett brutalt krig i vårt närområde. Detta blev slutet på den postsovjetiska fred vi i de yngre generationerna växt upp med. I denna tomma och förvirrande samtidssituation (där många nog i hemlighet längtade tillbaka till karantänens livspaus) infann sig en depressivitet, tillsammans med en stark andlig längtan.
Denna andliga längtan ledde mig till den uråldriga och av kyrkan bekämpade fornkristna gnosticismen som ser oss människor som fångar i ett jordiskt fängelse och avstängda från den sanna, sköna tillvaron. Som litteraturintresserad frågade jag mig om det fanns någon litteratur som passade en gnostiskt sinnad bibliotekarie vars kropp radikalt hade transformerat sig? I en slags jungiansk synkronicitet dyker då plötsligt en närmast okänd och bisarr hundraårig prepsykedelisk sci fi-roman upp i mitt liv. Boken heter A Voyage to Arcturus och är skriven av en plågad skotsk herre vid namn David Lindsay, utgiven 1920. Hundra år senare, under hösten 2022, blev jag helt besatt av denna roman. Lindsay försökte genom hela sitt liv få ett genomslag som uppburen författare men dog utfattig i Brighton i andra världskrigets våndor. Den enda av hans romaner som någorlunda har överlevt tidens tand är just A Voyage to Arcturus.
”2022 var [jag] i ett liknande tillstånd som denne förvirrade och ständigt transformerade Maskull (med undantag för att gå på seanser och besöka andra planeter).”
Detta verk handlar om en anonym brittisk man vid namn Maskull, som efter en seans och en resa till ett ensligt observatorium med några vänner, plötsligt hamnar på den främmande planeten Tormance. Han reser runt i en rad olika världar där hans kropp på ett identitetsförvirrat sätt hela tiden transformeras i samklang med de olika bisarra världarna. De han möter på denna planet får sedan representera olika livssyner och filosofiska idéer. Det första mötet på Tormance är av fridfull och idyllisk karaktär, när han möter varelsen Joiwind. Han har en radikalt annan fysiologi än människan, men han älskar och värnar också om allt levande. Maskull får intrycket att Tormance är en paradisisk planet. Men i takt med att han reser vidare och träffar andra mycket besynnerliga figurer (på ett sätt som för tankarna både till Dante, Bunyan, Blake, en LSD-tripp och storfilmen Avatar) utvecklar han till slut en storslagen vision. Den omfattar ett pessimistiskt och gnostiskt uppbyggt universum där universums liv äter och förbrukar det gudomliga urljuset Muspel. I den radikala och kroppsliga förvandlingen jag hade genomgått och den otäcka postpandemiska världssituation jag stod inför kände jag på något märkligt sätt att jag 2022 var i ett liknande tillstånd som denne förvirrade och ständigt transformerade Maskull (med undantag för att gå på seanser och besöka andra planeter).
Vad som inte gjorde saken sämre var att min husgud J.R.R. Tolkien hade älskat boken! Och att min andra husgud och tillika Tolkiens vän, C.S. Lewis, blev så betagen av den att han själv var tvungen att skriva en helt egen rymdtrilogi! Precis som A Voyage to Arcturus handlar C.S. Lewis trilogi om en ordinär engelsman som får nöjet att besöka nya planeter i yttre rymden. Här är värt att notera att A Voyage to Arcturus publicerades före både Tolkiens och Lewis böcker, och därför bör ses som förbisedd viktig influens för deras respektive fantastiska sagovärldar. Dessutom ska den ökände litteraturprofessorn och kritikern Harold Bloom (som avskyr nästan all litteratur som skrivits, inklusive Tolkien och Lewis) ha blivit så fascinerad av boken att han själv känt sig manad att skriva en egen uppföljare med titeln The Flight to Lucifer. Verket blev ett ytterligare tillägg till Harold Blooms långa litterära hatlista då han kraftigt distanserade sig från A Voyage to Arcturus senare i sitt liv. Ett verk som faktiskt var Harold Blooms enda egna försök att skriva skönlitteratur.
”Jag kände länge en frustrerad känsla att jag var den ende i Sverige som överhuvudtaget kände till romanen.”
Utöver det gnostiska finns fler likheter mellan mig och den skotska visionären Lindsay. Hos honom märks en fascination för fornnordisk mytologi och en förkärlek för Beethovens musik. Namnet på det gudomliga urljuset Muspel är direkt hämtat från Muspelheim – ljusets och eldens värld i våra förfäders mytologi. En central karaktär heter dessutom Surtur, efter jätten Surt som är härskare över Muspelheim. I Lindsays verk symboliserar Muspelheims förgörande eld en befrielse från den fångenskap vi upplever på olika planeter, vilket ger romanen en ytterst besynnerlig blandning av det gnostiska och fornnordiska. Och hur kommer Beethoven med in i bilden då? Jo, David Lindsay älskade liksom jag, Beethoven – något som märks på romanens rytm och dramaturgi, vilka påminner om strukturen i en klassisk symfoni.
2022 slutade i en positiv ton när jag fick en dyr och magiskt vackert illustrerad nyutgåva av romanen i julklapp. Den innovative serieskaparen Jim Woodring står för den estetiska formgivningen, med ett initierat förord av den något kufiske fantasyförfattaren Allan Moore. Men även om annus horribilis 2022 är över och min livssituation förändrats till det bättre, har min oerhörda fascination för boken inte släppt. Jag kände länge en frustrerad känsla att jag var den ende i Sverige som överhuvudtaget kände till romanen. Men så var inte fallet! Hastur förlag utkommer nämligen med den första svenska översättningen, med förord av skribenten och litteraturvetaren Per Klingberg. Redan 2015 skrev han den bästa sammanfattningen av romanens kvaliteter i en understreckare:
”Lindsays verkliga särart finns nog på ett annat plan än det rent intellektuella: de mest minnesvärda, och mest förvirrande, bilderna låter sig knappast placeras in i något filosofiskt system, utan har en helt egen mörkt särpräglad charm.”
Även om jag sökte något gnostiskt, fann jag romanen inte bara intressant som idéroman, utan också för den otroliga, utomvärldsliga fantasi som David Lindsay visar i denna bok. Tematiken om främmande planeter känns faktiskt före sin tid med sin surrealistiska och närmast psykedeliska karaktär.
Lindsay själv sa att hans verk aldrig skulle bli en storsäljare, men alltid en ha liten skara trogna läsare. Jag känner mig hedrad att vara en av dem!
Text: Alfred Arvidsson
