5 filmer för att förstå det brasilianska valet
Brasilien går till val den 25 oktober. På ena sidan står Lula, arbetarrörelsens kandidat och sittande president, som i olika omgångar innehaft presidentposten i totalt tre mandatperioder. Under hans tid har landets ekonomi vuxit och villkoren för Brasiliens fattigaste kraftigt förbättrats. Han har alltid stått på demokratins sida och styrt med kongressens stöd.
På andra sidan hittar vi Flávio Bolsonaro, sonen till den fängslade ex-presidenten Jair Bolsonaro. Fadern, som är dömd för att ha uppviglat till statskupp, är bland annat under utredning inför internationella brottmålsdomstolen i Haag för folkmord och brott mot mänskligheten. Sonen är under utredning för korruption, har kopplingar till organiserad brottslighet, är nära allierad med Trump, och har talat om att ändra i konstitutionen. Vad som ska ändras är oklart, men att det står mellan demokrati och barbari är tydligt.
Men hur hamnade vi här? För den som vill få en inblick i Brasiliens själ följer här fem filmer som på sina olika sätt förklarar hur dagens Brasilien vuxit fram.
Ainda Estou Aqui (I’m Still Here)

Jag måste börja med min favoritfilm, Ainda Estou Aqui. I min recension från 2025 går jag in i detalj på vad det är som gör den till ett mästerverk. Mästerligt skrivet, komponerat, och utfört är det en berättelse om minnesbildning och förlust. I den politiska kontexten vi behandlar här idag är det en film om diktaturens våld i ett annars vardagligt liv.
Eunice (Fernanda Torres) och Rubens Paivas (Selton Mello) engagemang och öden speglar den verklighet som präglade Brasiliens vardag under 1970-talet. Våldet kommer dolt: en knackning på dörren, ett kort hejdå, ett förhör. Sanningen om det som hände kommer aldrig fram på riktigt. För att förstå Brasilien idag måste man förstå diktaturen och hur den undkom straffritt i den nya republikens framväxt. Att Bolsonaro-familjen hyllar tortyr och vill tillbaka till diktaturen hänger samman med hur Brasiliens historia sopas under mattan.
Cidade de Deus (Guds stad)

Är det någon film som nämns av nya bekantskaper när de får höra att jag är halv-brasilian så är det Cidade de Deus. Klassikern från 2002 följer Buscapés (Alexandre Rodrigues) uppväxt i området Cidade de Deus. Ett bostadsprojekt för fattiga som växer fram på 1960-talet blir snabbt övertaget av organiserad brottslighet. Buscapé balanserar i en skör tillvaro bland dessa kriminella, samtidigt som han desperat försöker ta sig ut ur våldsspiralen.
De rikas drogkonsumtion göder våldet, poliser står på pengarnas sida och våldet fortsätter, oavsett vem det är som styr. Den institutionaliserade försummelsen av Guds stad – av de fattiga – leder till det våldsmonster som än idag härjar i många av Brasiliens slumområden. Cidade de Deus visar därmed både den fattigdom, korruption och det våld som genomsyrar Brasiliens politik.
Marighella

Där Ainda Estou Aqui visar det lågmälda, personliga motståndet mot en institutionaliserad tystnad i diktaturen, visar Marighella (2019) hur regimens våld under samma tid ledde andra till väpnad kamp. I en värld där terror och censur härskar, var Carlos Marighellas svar att skjuta tillbaka.
Filmen följer hans radikalisering och dramatiska kupper med sin gerillagrupp Ação Libertadora Nacional (ALN). Hans tragiska öde tyder på mer än bara en förlust i stunden. Han må ha dött i kampen, men i slutändan störtade han den regim som mördade honom och så många andra. Det är en film gjord i dialog med ett samtida Brasilien – en påminnelse om den kamp som utkämpades, och som måste utkämpas för demokratin, om än kanske inte med bankrån och kidnappningar.
Tropa de Elite (Elite Squad)

Filmen jag skulle satsa pengar på att någon nämner för mig efter Cidade de Deus är José Padilhas Tropa de Elite från 2007. Den följer Wagner Moura i rollen som Nascimento, kapten för specialförbandet BOPE (Bataljonen för särskilda polisoperationer) och hans sökande efter en lämplig efterträdare. I en värld av korrupta poliser behöver Nascimento hitta någon som gör det som måste göras utan att vara korrupt. Men vad betyder korruptionen egentligen?
De brutala och etiskt förkastliga metoderna som BOPE använder sig av är en tragisk produkt av det samhälle som de kämpar mot. De utför olagliga avrättningar, torterar människor med plastpåsar, och tror sig lyckas i sitt uppdrag. Men de är fast i ett system, de rullar stenen upp för kullen bara för att se den rulla ner igen.
Filmen har också en uppföljare, Tropa de Elite 2, som dyker djupare i den systematiska kopplingen mellan poliserna, brottsligheten och politikerna. När drogkartellerna flyttar ut, flyttar brottsliga poliser och militärer in, nu med statens backning. Bolsonaro-familjens återkommande skandaler vittnar om att det just är den här världen som de alltid har rört sig i. Om man ska förstå vad de står för på riktigt är det bara att se hit.
Democracia em Vertigem (The Edge of Democracy)

Sist men inte minst måste vår lista avslutas med en dokumentär. Om ingen av de föregående filmerna är tillräckliga på egen hand kan det här bli den slutliga länken. Regissören Petra Costa reflekterar mästerligt över sina egna upplevelser och den politiska tillvaron i Brasilien.
Vi startar 2003, när Lula först blir president, följer med till 2016 när Dilma Rousseff avsätts genom en riksrätt på påhittade grunder, för att sedan se hur Lula själv till slut fängslas på fabricerade bevis, vilket ger utrymme för Jair Bolsonaros vinst. Turbulensen som nu varat i över tio år är åter kommen. Tidningsartiklar kan berätta om hur Jair var en fasansfull president. Men om man verkligen vill få en bild av de skandaler som skakat Brasilien och se något som förklarar varför nästan hälften av väljarna skulle kunna se en Bolsonaro II på presidenttronen, ska man börja här.

