En flickas sakrament
I den lyriska essän ”En flickas sakrament” skildrar Selma Löfman en flickas existentiella glaskupa, präglad av ett inre tvångssystem och ett kontrollbehov.
Det finns två saker som alltid inträffar under en av alla nätter i april. Den ena är att vintern glider över i vidsträckta rapsfält och magnolia, snabbt och ljudlöst som ett expresståg. Det är en inte helt odramatisk övergång. Ljuset går som ett elektriskt spjut rakt genom pannan. En varning möjligen, om allvar eller aktsamhet. Jag köper Ipren och kisar med ögonen i smala streck för att manövrera huvudvärken.
Det andra som inträffar är att en flicka skjuter sig rätt upp genom marken och ställer sig som en pelare i det gröna, mitt i passagen mellan en tid och en annan. Jag har aldrig givit henne något namn, hon är bara hon: flickan.
Flickan är ett barn. Exakt hur gammal hon är spelar inte så stor roll. Hon är vad man skulle kunna kalla en sorts slav under sitt eget huvud, under sin egen ambivalens. Hon tror sig vara säker på att hon – för att ha tillåtelse att leva som andra människor – måste ha fullständig kontroll över alla de saker som skulle kunna hindra henne från att leva. Hon måste med andra ord säkra upp för att därigenom förtjäna själva livet. För detta ändamål utmejslar hon ett antal tvångsritualer, en serie heliga sakrament. Hon gör det inte medvetet. En dag finns de bara där och i samma ögonblick handskas hon med dem som man handskas med en kroppsdel: utan värdering eller reflektion.
I flera år pågår detta utan att någon ser. Det kan röra sig om en ramsa hon upprepar några gånger innan hon lämnar badrummet, om en knappt märkbar rörelse med händerna – hon kallar den tacksamhetsritualen – som hon måste göra innan hon somnar. Det finns en sorts saft hon inte längre får dricka, ett läppglans hon inte får köpa igen, en Playmobilfigur hon inte får leka med. Efter ett par år har hon stakat ut gränser för hur glad hon får vara, hur fint hon får klä sig, hur ofta hon är tillåten att skratta.
”Alldeles oaktat ur vad glaskupan växer är den laddad, stark, för smärtsam att närma sig.”
Vad är egentligen funktionen av alla de spärrar flickan monterar för sig själv? Det är svårt att svara på. Jag tänker på Glaskupan av Sylvia Plath, på symbolen romanen står för: just det att stå med fötterna mitt i det som är livet utan att vara förmögen att kunna ta fullständig del av det eftersom någonting ligger i vägen – välver sig kring en likt en glaskupa. Att bli uppvisad världen och på samma gång också avskuren från den. Är det känslan av otillräcklighet som gjuter detta glas kring henne? Eller reser det sig ur glipan mellan att vara en flicka och en kvinna, vari längtan efter leken och tanklösheten krockar med plikten att vara ansvarsfull och stabil? Alldeles oaktat ur vad glaskupan växer är den laddad, stark, för smärtsam att närma sig.
Det händer att flickan funderar över vad som skulle hända om någon såg henne när hon utövade sina ritualer. Skulle hon försvara sig? Eller bara kapitulera för den förödmjukelse ett sådant avslöjande skulle innebära? Hon vet inte. Hon vet bara att hon aldrig kommer kunna sluta, det skulle vara att riskera för mycket. Och det är häri paradoxen består, för ju mer kontroll hon har över alla de scener som är hennes liv, desto mindre känner hon att hon lever. Alla de sekvenser av tid hon ägnar åt den tvångsmässiga plikten – vad kan hon säga om dem när hon tillåter sig själv att se tillbaka? Var hon glad, ledsen, lite tjurig? Kände hon någonting alls när hon steg upp på morgnarna och virade persiennsnöret runt spiken, när hon drack sin mjölk på en stol i köket?
Det är möjligt att flickan förstår den här problematiken. Barn är mycket intelligenta. Det betyder inte att hon nödvändigtvis är förmögen att, så att säga, göra bruk av sitt förstånd. Det är alldeles uppenbart att det finns någonting som ligger i vägen mellan henne och det som är hennes eget liv. Men här brister hon i egenskap av barn i sin förmåga att förstå.
Och i vilken utsträckning styr egentligen denna kontroll hennes liv? Det går naturligtvis inte att svara på eftersom hon inte har något att jämföra med. Men av alla de människor som på ett eller annat sätt befattar sig med flickan är det ingen som noterar något särskilt. Det är också därför alltihop kan fortgå i så många år.
”Kanske är hon jag, kanske är hon en annan, kanske är hon en produkt av bådadera.”
I efterhand går det kanske att knyta flickans starka behov av kontroll till ett par särskilda händelser, till en isolerad rymd av tid varur det där orosfröet är sprunget. Flickan själv har svårt att dra någon sådan slutsats. Hon vill bara kunna känna igen en lögn när hon ser den, våga lita på att de ögonblick av lycka som då och då tilldelas henne är rakt igenom äkta, att ingen kan ta dem ifrån henne.
Detta är alltså hon: flickan som varje år uppenbarar sig som ett stoppljus mitt i den töade vintern. Kanske är hon jag, kanske är hon en annan, kanske är hon en produkt av bådadera. Det har ingen betydelse. Varför återkommer hon då? Och varför går jag inte bara artigt förbi? Vill jag ge henne ett svar, en metod, en hand att hålla sig i?
Det vore att överdriva.
Kanske vill jag bara berätta för henne att det är först när hon vågar krossa det där glaset som hon kommer komma åt det som känns, själva nerven, det som lever, det hon längtat efter.
