27 år senare är galaxens mest hatade filmer kanske ändå de bästa
Förra året fyllde Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith tjugo år. Nu i maj är det tjugosju år sedan The Phantom Menace släpptes. En hel generation har hunnit växa upp under tiden; däribland jag själv och många som läser just nu. Hur står sig prequeltrilogin en kvarts sekel senare?
Online är det fortfarande vanligt att stöta på memes som hånar prequelfilmerna, speciellt vad angår den komiskt absurda Jar Jar Binks. Filmerna är långt ifrån perfekta. När jag ser om dem finns det delar jag helst helt hoppar över, speciellt i trilogins första film, The Phantom Menace.
När den unge Anakin (Jake Lloyd) tävlar i sin snabba pod genom öknen på Tatooine i över femton minuter försätts jag i mental koma. På bio när man upplever det för första gången kan det finnas spänning i att inte riktigt veta hur det kommer att gå, men i en hel kvart? När Anakin senare flyger runt helt ensam i en rymdfarkost mitt under en strid och spränger en rymdstation av misstag tär det också på nerverna. Som kronan på verket har vi Jar Jar Binks, som, om än rolig, har en alldeles för stor roll i handlingen för att inte vara en Sith Lord. The Phantom Menace lider av att utlova politiska intriger i sin inledande rulltext: beskattningen av handelsvägar, republikens kongress, handelsfederationen, för att sedan leverera något som ligger närmare de barnvänliga filmer som den ursprungliga Star Wars-trilogin faktiskt är.
Attack of the Clones är bättre i ton men faller på dess forcerade klippning. Utan vidare vetskap om kontexten framstår den politiska intrigen mest som ett stort frågetecken. Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) upptäcker att en klonarmé har varit under uppbyggnad i flera år på en avlägsen och hemlig planet. Beställaren? En nu död Jedi-mästare vid namn Sifo-Dyas. Varför och hur det här kopplas till Palpatine får vi aldrig veta i filmen. Emellanåt är Anakin (Hayden Christensen) och Padmé (Natalie Portman) på egna äventyr, där de till slut faller igenom en dörr rakt ner i ett stup in till en robotfabrik. Varför finns det en dörr som leder till ett stup?
Revenge of the Sith är, likt resten av trilogin, också fylld av motsägelser som visar på en stressad produktion: skuggor faller där de inte ska, lasersvärd försvinner och dyker upp igen och människor vet saker de inte kan veta.
Samtidigt finns det ändå något som vädjar till mig just med prequelfilmerna. De må vara fyllda av misstag och luckor i handlingen, men intentionen och magin finns där. På ett sätt som ingen annan av Star Wars-filmerna, innan eller efter, lyckats fånga, är den galax som målas upp en levande och färgglad plats.
Det är en plats med politiska aktörer som flyger runt mellan stjärnsystem och behöver hantera sina intressegrupper, sina ”valkretsar” och sina vilt skilda system och åsikter. Naboo är ett paradis, men ett paradis som inte undgår krigets fasor. Handelsrutter och beskattning är av betydelse, och maktbalansen mellan olika institutioner är fragil. Palpatine når sin maktposition genom åsikter som i grunden verkar sunda. Det är stor skillnad på denna levande spelplan jämfört med det mörka och förenklade läget vi ser i originalfilmerna – för att inte nämna sequeltrilogin, som inte enbart framstår som skriven för barn utan också skriven av ett.
Just sequeltrilogin har haft en stor positiv inverkan på hur publiken ser på prequelfilmerna. Tack vare dess undermåliga berättelser, misslyckade koreografier och den generellt barnsliga tonen har hatet mot den unge Anakins tragedi vänt. På senare tid ser man snarare hur människor väljer att turista och till och med gifta sig på Naboos paradisliknande inspelningsplatser. Det är först när man förlorar något som man förstår dess betydelse. På samma sätt kan man först när man ser fallhöjden på riktigt, förstå hur högt upp man är. Det kan också vara en fråga om ålder. Den generation som växte upp med prequeltrilogin är nu den generation som styr kulturdebatten i större grad än de som levde under 70-talet.
Prequeltrilogin är långt ifrån perfekt, men den är uppfriskande och nödvändig. Den visar att Star Wars kan vara mer än en saga om goda och onda, att den kan vara en spegel för makt, politik och mänsklighetens komplexa förhållanden. Den banade väg för mästerverk som Rogue One och Andor. På många sätt är prequelfilmerna Star Wars i sin renaste form.
