10 filmer att se under jul och nyår
Less på att bara se om Love Actually och Grinchen varje år? Vi också. Därför har vi sammanställt en lista med tips på andra filmer att njuta av under jul och nyår.
Harry Potter
Krävs en förklaring? Det är nog en smaksak, men för oss som växt upp med det har Harry Potter den där magin som krävs för att ta oss igenom vintern. Med den stundande, kontroversiella tv-serien bara ett par år bort är det dags att tända lite levande ljus, förbereda valfri varm dryck, och ta sig tillbaka till det nostalgiska originalet. Om du inte har tid för hela serien kan du förslagsvis se Fången från Azkaban då dess stämning verkligen är magisk i och med Cuaróns regi och vision. Ingen annan av filmerna förmedlar magin och mystiken riktigt lika väl; möjligen första filmen (De vises sten), då Harry och publiken för första gången upptäcker magin. En stark tredje och kontroversiell kandidat är Fenixorden då julen figurerar starkt i mitten av handlingen. Trots J.K. Rowlings fruktansvärda alliering med de mörka krafterna genomsyras Harry Potters magiska värld av ett budskap om medmänsklighet och kärlek. Och det kan man aldrig få tillräckligt av.
Gabriel V. Rindborg
Körkarlen
Kring nyår har jag de senaste åren försökt att se en nygammal film som berör nyåret. En som verkligen stannat hos mig är Victor Sjöströms expressionistiska mästerverk Körkarlen (1921), baserad på Selma Lagerlöfs roman med samma namn från 1912. Filmen utspelar sig på nyårsafton, då slumsystern Edit (Astrid Holm) ligger för döden i tuberkulos. Hennes sista önskan är att få träffa David Holm (Sjöström), den försupne mannen hon ägnat ett år av sitt liv åt att försöka rädda, vilken samtidigt har slagit sig ner på en kyrkogård och dricker vidare tillsammans med två av sina kamrater. David berättar där en gammal skröna: den sista människa som dör vid midnatt tvingas bli dödens körkarl, förbunden att köra den spöklika vagnen som samlar själar under det kommande året. När han faller livlös vid tolvslaget hämtas han av den nuvarande körkarlen, och han tvingas konfrontera konsekvenserna av sitt liv – i mörker och misär, men även hopp. Med all rätt har Körkarlen flera gånger röstats fram till den bästa svenska filmen genom tiderna, inte minst för dess banbrytande specialeffekter, men också för sitt unika, medmänskliga berättande som på ett tidlöst sätt skildrar skuld, dödsångest och livets förgänglighet. Ett perfekt sätt att inviga det nya året med andra ord!
Zara Luna Hjelm
Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet
Inför jul i december år 2005 hade Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet premiär. Den firar alltså 20 år i år. I två decennier har den funnits. Det får mig onekligen att känna mig gammal. Men det får mig även att känna mig varm och nostalgisk när jag nu i vuxen ålder ser om den. Narnia kan inte jämföras med Sagan om ringen-filmerna (vilka förövrigt är givna tips på filmer att se i mellandagarna) – detta är en barnfilm. Men det gör den inte sämre för det. Den är vacker, magisk, fantasifull och spännande. Slutet av den må utspela sig på bar mark, men visst förknippar man ändå Narnia med vinter? Se den för Tilda Swintons kyliga roll som den Vita häxan, James McAvoys charmiga insats som faunen Herr Tumnus, den stämningsfulla musiken eller den falska marknadsföringen att turkish delight är det godaste som finns. Eller helt enkelt för att få en nostalgisk kram. Valet är ditt.
Anna Norberg
The Best Christmas Pageant Ever
Det krävs inte mycket för att människor inom MAGA-rörelsen och dess svenska motsvarigheter ska tappa fattningen – inte minst när någon pekar ut hur de beväpnar religion. Framförallt blir deras tolkning av tro ett vapen för att demonisera dem som vill hjälpa de svagaste och mest utsatta i vårt samhälle. Men vad kan smälta ett härdat hjärta bättre än en bra julfilm? The Best Christmas Pageant Ever (2024) är baserad på en bok från 70-talet, som genom mys och humor lyckas förmedla, utan att vara alltför predikande, varför julen är politisk.
Filmen utspelar sig på 70-talet i en konservativ, amerikansk småstad. Familjen Herdmans ungar står i centrum. De är stadens mest stökiga och fattiga syskonskara, och på något sätt nästlar de sig in i huvudrollerna för stadens traditionsenliga julspel. Ökända för sina slagsmål, småstölder och missförhållandena de lever i kastas de rakt in i rollerna som Maria, Josef, herdarna och de vise männen, till församlingens och stadens stora fasa. Men när repetitionerna förvandlas till kaos börjar deras råa och ofiltrerade tolkning av julevangeliet oväntat ge berättelsen ny mening, och visar både barnen och de vuxna vad julen egentligen handlar om.
The Best Christmas Pageant Ever är skapad av kristna som använder denna historia för att genom humor och julmys konfrontera en förvriden och omoralisk kristendom. Här får de svagaste och mest utsatta stå i centrum, till MAGA:s stora fasa, för att återberätta berättelsen om världens mest inflytelserika flykting.
Paul Dakwar
The Nightmare Before Christmas
Jag skulle inte kunna kalla mig för ett tidigare emo-kid om jag inte årligen hade sett Tim Burtons (regisserad av Henry Selick) stop motion-animering The Nightmare Before Christmas (1993) kvällen innan julafton. Filmen behöver antagligen ingen introduktion för de flesta, men handlar då alltså om Jack Skellington (Chris Sarandon), Halloween Towns älskade “pumpakung”. Efter ett halloweenfirande blir Skellington uttråkad av skräcken, och sökande efter något nytt hamnar han av en slump i Christmas Town. Han fascineras av julens glädje och bestämmer sig för att ta över högtiden, vilket får kaotiska, men ändå väldigt komiska följder. Det är en film för alla som kände sig som misfits under tonårstiden, kanske särskilt under julen, med alla förväntningar kring glädje, socialisering och festligheter som ofta kändes överväldigande. Trots sitt ungdomliga uttryck framhäver filmen en universell och tidlös alienation och längtan, i ett ständigt sökande efter personligt uttryck. Med Burtons gotiska, drömlika estetik och Danny Elfmans fantastiska kompositioner (följt av det otroliga coveralbumet Nightmare Revisited med legender som Korn) fångar filmen skräck, humor och melankoli – och för oss emo/alt – nostalgi.
Zara Luna Hjelm
När Harry träffade Sally…
Filmaffischen till denna film – ni vet den där Meg Ryan och Billy Crystal står och tittar på varandra omringade av orange höstlöv – har alltid gjort att jag associerar När Harry träffade Sally… med just höst. Och för all del, titta gärna på den under hösten. När jag såg om filmen i januari tidigare i år insåg jag dock att denna romantiska komedi passar ännu bättre att se under vintern. För den som inte vet kan När Harry träffade Sally… mycket kortfattat sammanfattas med frågan: kan män och kvinnor bara vara vänner? Ja, det låter väldigt förlegat, men eftersom filmen hade premiär 1989 väljer jag att ha överseende med det. Under tolv år får vi följa när Harry och Sally återkommande stöter på varandra i New York. Och “stöter på” skulle kunna användas i dubbel bemärkelse, då det alltid finns något som bubblar under ytan varje gång de träffas. Filmen går i mål under ett nyårsfirande och eftersom man stänger av den med en nyårskänsla i kroppen röstar jag för att hellre se den i mellandagarna än i september.
Anna Norberg
It’s a Wonderful Life
Förra julen återupptäckte jag julfilmernas julfilm. Att se en svartvit film från 1946 där en ängel figurerar kan låta lite daterat, men It’s a Wonderful Life är långt ifrån att se om Kalle Ankas jul. Många vuxna ser Kalle Ankas jul som sin chans till en tupplur vid tv:n (läs: jag). It’s a Wonderful Life däremot är en film som börjar lite som väntat, och som slutar som väntat, men som får en att böla oavsett om du sett den förut eller inte. Huvudkaraktären George Bailey (James Stewart) har offrat sina egna drömmar för att hjälpa andra och rädda sin familjs företag, men drabbas plötsligt av en stor ekonomisk kris. På juldagen väljer George att avsluta sitt liv, men en ängel, Clarence (Henry Travers) visar honom en alternativ värld, en värld utan George. Slutet fick mig att vilja se om den varje jul. Vi får se hur länge den traditionen håller, men minst en gång måste alla se den.
Gabriel V. Rindborg
Love Hina
Jag har haft en tradition att se anime-serien Love Hinas julspecial-avsnitt. Serien handlar om Keitaro Urashima (Yūji Ueda), en klumpig ung man som försöker komma in på Tokyos universitet, och hans liv på sin mormors kvinnopensionat, Hinata Inn, där han bor tillsammans med sex tjejer. Julspecial-avsnittet kretsar kring deras julfirande, med fokus på kärlekshistorien mellan Keitaro och en boende, Naru Narusegawa (Yui Horie). Avsnittet fångar inte bara julstämningen utan framhäver också intressanta inslag av japansk kultur och japanska traditioner, där julen ses som en romantisk högtid, snarare än religiös. Avsnittet centrerar kring en myt om att en kärleksförklaring denna natt kan binda två personer samman för alltid, vilket genomsyrar julfirandet på pensionatet och leder till en rad missförstånd, känslosamma close-ups och will-they-won’t-they-moments som bara anime kan leverera. Framförallt är avsnittet intensivt humoristiskt, men minst lika känslosamt på ett sätt som avleder den traditionella julen – vilket passar perfekt för någon, som mig, som alltid varit lite anti svenska, kristna högtider och traditioner – och snarare framhäver julens charm.
Zara Luna Hjelm
The Holdovers
Om det är något som är svårt på denna jord så är det att som film lyckas ta sig in i den låsta julfilmskanon som vi har. Vi tenderar att återkomma till de säkra korten och det som känns familjärt. För egen del brukar jag landa i The Holiday (som, med varning för en potentiellt kontroversiell åsikt, slår Love Actually med hästlängder), men varje år försöker jag också att hitta något nytt. Förra julen blev jag glatt överraskad av den kritikerrosade dramakomedin The Holdovers (2023). Filmen utspelar sig under ett jullov 1970 och tar avstamp på en internatskola i New England. Den stränga och icke omtyckta läraren Paul Hunham (Paul Giamatti) tvingas stanna kvar på skolan över julledigheterna med de elever som inte har möjlighet att åka hem till sina familjer. Tillsammans med eleven Angus (Dominic Sessa) och skolans kökschef Mary (Da’Vine Joy Randolph) utgör Paul en omaka men samtidigt trygg liten trio som tar sig an julen. The Holdovers är en varm, humoristisk och bitvis sorglig film om ensamhet, fördomar och oväntade vänskaper. I min bok har den potential att bli en framtida julklassiker.
Anna Norberg
The Apartment
Den Oscarsbelönade dramakomedin The Apartment (1960) är nästan ett för självklart val när det kommer till nyårsfilmer, men samtidigt är den i princip obligatorisk. Med regi av Billy Wilder handlar filmen om kontorsarbetaren C.C Baxter (Jack Lemmon) som hyr ut sin lägenhet på Upper West Side i New York till chefer för hemliga affärer med olika älskarinnor, i hopp om att avancera i karriären. När han blir förälskad i Fran Kubelik (Shirley MacLaine), en av chefernas älskarinnor, hamnar han i en konflikt präglad av tyngden mellan moral och kärlek. Nyårsafton fungerar i filmen som en katalysator, där Baxter inser hur hans handlingar och förhållningssätt påverkat världen omkring honom, i vilken hans relation med Fran leder till både en romantisk och personlig försoning. Filmen framhäver ett genomgående tema om nyår som vändpunkt – i en evig process till för reflektion, självinsikt och hopp om livet. Kanske precis det vi behöver inför 2026.
Zara Luna Hjelm
