Yaya Bey sjunger om det tungsinta på ett festligt sätt

Om man lyssnar på Yaya Bey är hon helt klart en bra sångerska, men det är inte det enda hon är, visar det sig när hon framträder på torsdagskvällen på Way Out West. I våras släppte hon sitt andra album Ten Fold efter det kritikerrosade albumet Remember Your North Star med låtar som Meet me in Brooklyn och Pour up. I Ten Fold hör man hur Yaya Bey haft full kontroll över den konstnärliga processen, eftersom det senaste albumet är ett tydligt självporträtt inspirerat av händelser ur hennes eget liv.

Likaså är det när hon framträder på Way Out West. R&B- och soulsångerskan inleder konserten genom att berätta om att hon kommer från USA, en plats där kapitalism frodas, och därför har skrivit en låt om att vara fattig och deprimerad. Och trots att det är glest i publiken så fyller Bey området med sitt röstomfång när hon sjunger låten Nobody Knows och självsäkert rappar genom låtens melodiska strängar.

”Det är ett testamente på hennes dynamiska artisteri som gör konserten fri och underhållande”

Överraskande nog uppstår olika stilistiska övergångar mellan varje låt. Det är ett testamente på hennes dynamiska artisteri som gör konserten fri och underhållande. Om första låten är ett bevis på hennes tekniska färdigheter är de andra låtarna ett bevis på att hon inte håller sig inom samma musikaliska område, tvärtom skapar hon möjligheter att ta ut svängarna genom att angränsa till närliggande genrer. I låten chrysanthemums dominerar de jazziga influenserna för att sedan övergå till discolåten sir princess bad bitch och dess framdrivande rytm.

Den New-York baserade artisten är noggrann med att ha kontakt med publiken mellan varje låt, även om det ibland blir för tvära kast mellan politiskt snack och personliga besvär, som att hon är i behov av en toalett. Men Bey återkommer till den karibiska diasporan. Genom att röra sig vidare mot reggaen lyfter hon upp en kulturell medvetenhet som knyter henne till sitt karibiska arv med låten slow dancing in the kitchen. Bey utbildar sedan publiken genom att proklamera att hennes musik tillhör lovers rock, en subgenre inom reggaen, med souliga, romantiska och intima inslag snarare än det politiska som reggaen också symboliserar.

Trots att spelningen sker mitt på en fullspäckad festival, känns det som att Yaya Bey bjuder in till en privat konsert när hon framträder. I sin musik berör hon teman som skilsmässa, förlust och kvinnlighet, och man kan säga att det är med den melankoliska synen på tillvaron som hon lyckas skapa en intim plats där hennes tankar får flöda fritt. En plats där hon introducerar publiken till ett spektrum av musikstilar och kontrasterar så mänskligt förskönande genom att sjunga om det tungsinta på ett festligt sätt.