Yasaman Sharifmanesh – om vikten bakom nya perspektiv
Yasaman Sharifmanesh visar sig vara en av Sveriges viktigaste röster med hennes exempellösa skildring och personifiering av “flyktingen” i hennes nya dokumentärfilm Abolis Resa. Efter tre år i Sverige deporteras tjugoåringen Abolfazl till Afghanistan. Ett land han aldrig befunnit sig i. Vad som väntar honom där är fattigdom, svält och död. För den gemene svensken är Abolfazl endast en av många siffror, vars historia slutar när planet lämnar marken. Med sitt poetiska bildspråk och höga kurage ger Sharifmanesh oss en unik och intim inblick i vad en deportering kan innebära bortom våra gränser och vilka livshotande hinder man ställs inför. För många blir det här första gången man får följa med steg för steg i processen där en flykting går från papperslös till officiell medborgare.
Den 11:e mars har Abolis Resa världspremiär under årets Tempo dokumentärfestival, och inför det fick jag chansen att samtala med Sharifmanesh över telefon. Medan jag inväntar samtalet med telefonen i handen, datorn och ett kallt glas vatten framför mig så njuter jag av den strålande vårsolen. Denna dag är särskilt tyst. Allt jag hör är bruset från en avlägsen sopmaskin och grannens gråtande spädbarn. Hen gråter antagligen inte över något livshotande. Jag slås av tanken att jag har mycket att vara tacksam över. Jag kommer snart lära mig att jag har det ännu bättre än vad jag tror. När Sharifmanesh ringer, punktlig till pricka, småpratar vi till en början om varandras bakgrunder, hemländer och språk. Sharifmanesh har en varm och empatisk ton och vi kommer snabbt in på djupare ämnen som talibaner, deportationssystemet, och drivet att skapa.
Vad är din bakgrund i dokumentärfilm?
– Jag flyttade till Sverige för fem år sen där jag gjorde min master i Media- och kommunikationsvetenskap på Lunds universitet, men jag är ursprungligen från Iran där jag studerade filmregi på Soore universitet i Teheran. Jag dokumenterar både på film och foto med fokus på delar av mellanöstern. Mycket av mina verk går ut på att fånga klimaten i utsatta områden runt om. Vare sig det är ISIS-överlevare och förföljda kurder i Syrien, eller flyktingläger och demonstrationer i Grekland så är mellanösterns folk i en utsatt position som jag rapporterar om. Abolis Resa blir faktiskt mitt första officiella projekt här i Sverige, som vi reste till Afghanistan för.
Hur började det här projektet?
– Det började tidigt 2018 när jag var i Lund. Jag minns hur jag läste nyheterna varje dag, och hur jag varje dag hörde om afghanska flyktingar som blev deporterade från Sverige till Afghanistan. Då jag har så många afghanska vänner från både Sverige och Iran så var jag fullt medveten om den komplicerade situationen de sätts i. Vi hör ofta hur afghaner blir deporterade, men vi får aldrig reda på vilket öde som väntar dem där. För de som inte vet, så är majoriteten av afghanska flyktingar i Sverige och andra europeiska länder ursprungligen flyktingar från Iran och har aldrig befunnit sig i Afghanistan. Då de saknar både pass och ID så blir de registrerade som afghaner här, och när stunden är inne för auktoriteter att deportera dem så är det dit de skickas. Det är ett land de aldrig har varit i och inte har släktingar i. Det här är ett problem som det inte talas om, så jag bestämde mig för att göra något åt det.
Hur skildrar du “flyktingen” i filmen?
– Jag vill att folk ska se Abolfazl och andra flyktingar som enskilda individer, som medmänniskor. Det finns över fem miljoner afghaner födda i Iran, alla utan ID. Det är dem Abolfazl representerar! Självklart finns det så många deporterade i värre situationer, Abolfazl hade tur som lyckats återvända till Sverige. Det är inte riktigt något som inträffar ofta. Jag vill att Abolfazl ska vara exemplet på hur vi bör värna om flyktingars liv. Så jag är väldigt glad över att få göra den här filmen. Förhoppningsvis så kan den ge en ny bild och ett nytt perspektiv till folk, och till de som tar beslut gällande detta.
Vad vill du att publiken ska ta med sig efter att ha sett Abolis Resa?
– Det jag vill poängtera är att Abolis Resa inte handlar om politik, utan det är en strikt humanitär film. Mina förhoppningar är att folk, tittare och även politiker, får bättre information om flyktingars förhållanden. Det här är inget vi kan blunda för, det är ett dilemma vi inte får ignorera. Vi måste hålla en dialog och ändra vår bild om detta. För att göra det måste vi ställa oss frågan: ”Är Afghanistan ett säkert ställe att skicka någon till?”. Den här filmen kanske ger folk svaret på den frågan.
Du följde ju faktiskt med Abolfazl till Afghanistan. Var det din första gång där? Och vad var dina tankar innan ni åkte?
– Jag älskar verkligen mellanöstern. Därför läser och hör jag mycket om olika länder där. Men självklart är det något helt annat när man är där och upplever det själv för första gången. Afghanistan var inget undantag. Det var en stor risk att åka dit, och vi hamnade i väldigt farliga situationer. Exempelvis flertal närliggande explosioner som smällde av. Vi fick reda på att en av explosionerna var en självmordsbombning nära registreringsverket där vi ofta vistades på. Men ändå är det en av de mest fantastiska upplevelserna jag haft. Det fanns något så inspirerande med människorna där. De går igenom så mycket, explosioner och död, men de ger aldrig upp, de fortsätter alltid framåt. De flyger fortfarande deras drakar i den blåa skyn i Kabul.
I filmen reser ni från Kabul till det Talibanstyrda Jaghori för de nödvändiga dokumenten Abolfazl behövde till sitt pass. Vad var din oro över att åka dit?
– Det var läskigt. Att åka till Jaghori kunde vara något väldigt allvarligt för mig som kvinna. Trots faran kände jag att jag kunde utföra resan, men jag var inte villig att be min kameraman att göra detsamma. Jag kunde inte riskera deras liv. Så under resan var det jag som själv filmade allting. Efter att vi blivit informerade om läget så bestämde jag mig för att åka. Vi fick råd såsom sannolikheten att vi skulle stoppas av Talibanerna, och hur de exempelvis inte tilltalar kvinnor. Risken fanns alltid att de skulle upptäcka att jag var en journalist, så det var läskigt. Men å andra sidan så kunde mitt sällskap vara en bra sak för Abolfazl. Vi fick höra hur en kvinna eller ett barn kunde hjälpa oss få passera förbi Talibanerna, då en bil fylld med bara unga män kunde se ut som frihetskämpar. Så risken var värt den fördelen.
Bortsett allt det, vad gick igenom i ditt huvud när ni stötte på Talibanerna?
– Jag höll mig fokuserad på att fånga stunden. Jag var klädd i afghanska kläder och var täckt i hijab. Min kamera var en GoPro så den gömdes lätt under min klänning. Det var viktigt för mig att fånga det som hände för att verkligen kunna visa tittaren vad det innebär att skickas till Afghanistan. Här i Sverige är det lätt att tro att hela landet består av Kabul, men det finns mycket mer platser som Jaghori där.
Du gör stora ansträngningar för att exponera aspekter i riskzoner som dessa. Vad är det som driver dig att göra det i dina verk?
– Jag undrar mycket över andra platser på jorden. Jag tror på den påverkan vi kan ha på varandra som folk. Så när jag väljer ett tema att dokumentera betyder det att jag ser en viss problematik jag tycker att vi behöver belysa. Det är med dessa villkor jag hoppas att min publik når en djupare förståelse av sagda problem. Jag försöker ge dem en chans att se något de annars inte hade. Alla är inte villiga att flyga till Afghanistan exempelvis. Men jag är det, så jag tar med mig tittaren! Jag hoppas alltid att de upplever det som en resa, de också.
Hur skildrar du resan vi som tittare tar gentemot den Abolfazl tar?
– En väldigt viktig aspekt i dokumentärfilmande är att vi aldrig ska fejka vår huvudkaraktär. Vi har en plikt att respektera hens val, och låta de spelas ut. Vi måste alltid hålla vårt avstånd och aldrig lägga oss i, men samtidigt måste vi införa vår synvinkel. Vi måste hitta ett narrativ genom karaktärens äventyr, och hitta ett sätt att berätta det narrativet på. På så vis uppstår två perspektiv: Abolfazls men även tittarens som ser honom reagera på världen runt om honom. I det här fallet visste vi inte om Abolfazl skulle få återvända till Sverige så det jag kunde göra var att finnas där som en vän. Jag lyssnade noga och lärde känna subjektet väl för att förstå vad jag behövde gestalta utåt till tittaren.
Det finns även ett visuellt narrativ med hur filmen öppnar i en bil i en biltvätt och slutar med samma bil körandes i solskenet. Var detta avsiktligt?
– Jo, faktiskt. Jag ville att det hela skulle vara som en cirkel. Vi börjar i en bil i Sverige, går igenom hela den här resan bara för att sluta upp i samma bil. Och det jag vill att tittaren ska fråga sig själv är den stora frågan: ”Är allt det här nödvändigt för att sen hamna på ruta ett igen?”. Det är meningslöst. Innan Abolfazl deporterades var han en viktig del i samhället, han jobbade och studerade. Hade det inte varit bättre om han bara fick stanna i bilen?
Hur är det med Abolfazl idag? Har du kontakt med honom?
– Han mår fint. Han är faktiskt förlovad med hans flickvän och är fortfarande anställd på jobbet han hade innan deportationen. Han verkar väldigt nöjd med sitt liv.
Abolis Resa har äntligen världspremiär nu den 11:e mars. Hur känns det att släppa den fri till världen?
– Vi blev faktiskt klara med klippningen den 28:e februari, efter tre år är jag så exalterad! Förhoppningsvis når vi en bred publik som festivaler är en så bra plattform för att göra. Det ger en chansen att kommunicera sitt budskap till folket. Jag är väldigt nöjd med den feedback vi fått av de som hunnit se filmen, och kan knappt bärga mig tills fler ser den. Som en filmmakare hoppas jag alltid att åtminstone ändra en enda persons världssyn, och att det i sin tur kan underlätta liven för afghanska flyktingar.
