Xiu Xiu bjuder på känslomässigt kaos på Slaktkyrkan
Innanför det tunga plastdraperiet till Slaktkyrkan är det varmt. Lokalen är luftig och den stora vita målningen lyser över scenen. Opera spelas i högtalarna och rummet känns nästan sakralt. Det experimentella bandet Xiu Xiu har varit aktiva i olika konstellationer sedan 2002 då frontmannen Jamie Stewart startade det. Idag består det av honom, Angela Seo och percussionisten David Kendrick. Musiken gränsar mellan art-rock, noise, elektronisk rock och punk – ett annat kännetecken är Stewarts emotionellt laddade, mörka och skruvade låttexter. Ikväll spelar de i Stockholm – jag försökte kolla på turnén för att lista ut vart i ordningen denna konsert hamnar men listan är oändlig. Var och varannan kväll med några avbrott sen 2023.
Ljuset dämpas och förbandet kliver på, på Europaturnén gästas de av musikern och producenten Kee Avil. Musiken är tung och fylld av texturer, det är nästan som att man kan ta på ljuden i lokalen. Tonerna är distade och gryniga. Ljuden för tankarna till både något kroppsligt och naturen – bilderna som lyser i bakgrunden avbildar former som liknar ostronskal, mögel och köttet i en grapefrukt. Publiken står hänförda och grundade i den vibrerande basen.
Strax efter nio kliver trion på scen utan ett ord och börjar spela Silver Platter. Det går från 0 till 100 direkt. Stewart har en stark scennärvaro – hans uttryck i ansiktet, dansstegen som han tar. Det är som att musiken drabbar honom, han slängs omkring av tonerna bland mickställ och cymbaler. Kaoset i låtarna finns närvarande på scenen och är omvälvande att ta del av. Det liksom kokar. Bandet spelar låtar från olika eror av Xiu Xiu, mycket från det senaste albumet men också ett urval låtar från äldre plattor. En höjdpunkt blir It Comes Out as a Joke där tempot trappas upp. Jag hamnar mitt i en grupp som headbangar – omgiven av hår som flyger och slår. Stewart springer runt scenen, ställer sig på händerna och dansar ryckigt. De explosiva låtarna spelas både skickligt och med enormt mycket känsla – hur de orkar göra detta nästan varje kväll förstår jag inte. Det finns något djupt imponerande i att bandet verkar leverera dessa blod, svett och tårar av rutin. När låtarna tar slut kliver de ur det helt, står och fixar med instrumenten andfådda men oberörda.
Något uppstår ganska tidigt som sätter en stämning på kvällen, någon i publiken bestämmer sig för att ropa och tjoa högt. Folk hänger på och ropar högre, skrattar och börjar kasta ur sig låttitlar på spår som de ville att bandet ska spela. Detta är självklart helt okej men det skapade ikväll en underlig stämning. Det är något i det som rubbar dynamiken, bandet mellan publiken och musikerna bryts. Ropen, som säkert är välmenande och exalterade, landar nästan som lite hånande och hetsiga. Det fina med konserter är mötet mellan publik och musiken – det som händer däremellan. En ytterligare dimension av låtarna. Här blir kontakten vansklig men Xiu Xiu fortsätter att leverera.
Seo står vid synten med händerna knäppta bakom ryggen, de fortsätter med att bland annat spela Suha och Grey Death. Gitarren ekar och skramlar. Seo kliver fram till micken och reciterar texten till Wig Master. Denna låt gör sig otroligt bra live – hennes viskande röst, de lyriska orden, skriket och de synkroniserade cymbalerna. Tjejen bredvid mig gråter till Arp Omni, de tunga fraserna slår till och hon smetar ut eyelinern med sin tröjärm. En mosh-pit drar igång bakom mig till låten T.D.F.T.W och jag känner hur någon tar tag i min skjortkrage. Jag håller hårt i kameran och försöker flytta framåt, jag ramlar gång på gång in i samma persons famn. Jag nästlar mig ur publiken när draget fortsätter in i The Real Chaos Cha Cha Cha.
En till höjdpunkt är fanfavoriten Sad Pony Guerrilla Girl. Stewarts röst brister, det finns något nästan plågsamt i det – han levererar inte bara musik utan ett skådespeleri. Känslorna finns i rummet. Jag står med en öl i ena handen, kameran i den andra – hjärtat har läckt ut någonstans i lokalen. Det börjar dra ihop sig och bandet kör ett sista ryck med Common Loon och Veneficium. Trummisen David Kendrick spelar med en enorm fingertoppskänsla, trummorna låter stundvis nästan datorgjorda för han spelar så säkert. Stewart tackar och säger att de ska spela sin sista låt vilket blir klassikern Get Up. Efter en våg av applåder kommer han tillbaka för en avskalad encore med låten Fabulous Muscles.
Att Xiu Xiu är riktigt begåvade musiker, inte minst livemusiker, går inte att neka. Bandet bjöd på en show som var både medryckande och blottande. Framträdandet saknade inget – det var i publiken som det brast lite. Stämningen i lokalen var hungrig och intensiv. Låtarna är så intima – det blev lite så; “här står jag med hela mitt väsen upprivet och ni kräver mer?”. Det är lätt att glömma publikens roll i en konsert men när något brister blir det så himla tydligt – detta samspel som kräver en delad närvaro och respekt.
