WOW var inte redo för Cobrahs BDSM-pop
Det är på nåt sätt svårt att greppa Cobrahs helt otroliga uppsving som belönats henne och hennes BDSM-pop. Något som inte minst tagit uttryck i spelningar på Coachella och Roskilde. Men på hennes WOW-spelning märks det att den svenska publiken inte riktigt har fattat. I Linnétältet, sent på torsdagskvällen, borde det vara en total dekadent feststämning, men dessvärre är det glest och luftigt.
Cobrah, samt hennes två dansare, i extremt lite kläder har dock inga som helst problem med att göra sig själva till festivalens huvudpersoner. Med ett självförtroende lika stort som scenen själv lyckas de fylla ut dess bredd och den något spartanska uppsättningen har inga som helst bekymmer att ta över tältet. Dessvärre är det svårt att inte önska att spelningen istället skulle ha skett på ett mindre, intimare och (vågar man säga detta) naknare ställe. Spelningen känns som mest svettig på scen. Vi i publiken är biobesökare som bevittnar denna snuskfest, snarare än de som deltar i den. Ingen skam över artisten, inte alls. Cobrah med sitt gäng bär upp en otrolig scenföreställning med lika mycket bas som naket, självförtroende och jävlar anamma. Det är bara så tydligt att det är fel artist på fel scen, vid fel tillfälle.
Cobrahs kåta bascentrerade musik är helt underbar, och framförs på ett exemplariskt oförlåtligt sätt. Men då publiken verkar bli mer exalterad av artistens röv, börjar man undra: kanske är hon för stor för Sverige? Hennes musik har blivit etablerad i mångas öron, men på Way out West blir hon behandlad mer som ett sexobjekt. Den lustfyllda musiken tas inte på allvar och publiken ser spelningen som dansmusik framfört av en halvnaken person eller en “kul” grej.
Något besviken får man ändå bli att Ashnikko inte gästade på Wet like, även om Cobrah introducerade henne som “min kompis med blått hår som gillar pickles”, men att spela Good Puss som extranummer förlåter i princip allt.
