Who’s that wonderful girl? Could she be our new antidepressant?
Hilda Stenshäll skriver en krönika om hur den lilla gröna filur i 2000-talets gamla barnprogram, Nanalan, har trollbundit vuxenvärlden och ställer sig frågan om hur den nutida människan egentligen mår.
Jag har kapitulerat. Ja, jag skulle vilja beskriva det så, denna upplevelse av att helt och fullt ge efter för något som är större än jag själv, något jag varken vill eller klarar av att värja mig emot. Jag är besatt – och vill inte bli botad. Föremålen för denna beundran är en grön docka vars klotrunda ansikte endast består av två knappögon och världens mest avlånga mun, och hennes morotsliknande mormor. Kanske känner du igen dem, kära läsare? Kanske har även du kapitulerat? Om inte, så lovar jag att du snart är en av oss. En av oss fullvuxna människor som spenderar orimligt mycket tid på att titta på det kanadensiska barnprogrammet Nanalan från millennieskiftet.
Det började någon gång tidigt i höstas. Jag scrollade igenom dagens föreslagna flöde på Instagram, när de plötsligt dök upp. Den morotslika mormodern Nana vid pianot, och den gröna Mona, klädd i rosa prinsessklänning. Någon hade gjort en meme av klippet med texten ”When your clothes finally arrive and you treat the family to a fashion show” och i klippet hörs mormoderns numera ikoniska röst som sjunger årets största hitlåt; Who’s that wonderful girl? Could she be any cuter?.
”Det är helt enkelt något med detta tidigare bortglömda barnprogram, som tycks trösta mänskligheten mer än något annat just nu”
Och allas svar är nej – hon skulle inte kunna vara gulligare. Det är nämligen något med denna gröna lilla filur som har trollbundit vuxenvärlden på en nivå som inget annat barnprogram lyckats göra. Nanalan kretsar kring den treåriga Mona, som varje dag hälsar på hos sin mormor Nana, där hon upplever små vardagliga äventyr. Kommentarsfälten till Nanalan-klippen på sociala medier är bland de snällaste jag läst på internet. Ingen är elak, det startas inga konflikter, ingen dömer bekännelserna i stil med den fantastiska ”Help me. I can’t stop watching these clips. I’m a 43-year-old man from construction”. Det är idel glädje, folk berättar att de börjar varje dag med 15 minuters meditation och därefter 15 minuters Nanalan, och alla engagerar sig i huruvida Nana har en flirt med den gullige gubbgrannen Mr Wooka. Memesen med Who’s that wonderful girl-låten har flödat, och antalet fullvuxna personer som tatuerar in Mona på armen eller beställer Nanalan-tårtor till sina födelsedagar är oroväckande högt. Jag själv är inget undantag från de vuxna fansen – jag fick använda all min kraft för att inte köpa en Who’s that wonderful girl-tröja häromveckan. Det är helt enkelt något med detta tidigare bortglömda barnprogram, som tycks trösta mänskligheten mer än något annat just nu.
För jag kommer inte ifrån känslan av att Freud hade haft mycket att säga om det här. Hur många minuter om dagen jag än lägger på att själv titta på det gulliga barnprogrammet, lämnas jag alltid med tanken: Hur mår vi människor egentligen just nu?
När min pappa dog började jag titta på barnprogram igen. Egentligen var jag 12 år och hade hunnit lämna Bolibompa bakom mig för länge sen, men under just de där allra värsta månaderna i mitt liv ville jag bara titta på talande djur i gulliga kläder igen. Min psykolog sa att när barn upplever trauma brukar de antingen regrediera, det vill säga söka trygghet genom att backa i utvecklingen såsom jag gjorde, eller bli tonåringar snabbare; börja dricka, festa och ha förhållanden. Regression är i längden den bästa vägen, sa psykologen. Hans ord har flutit upp i mitt medvetande så här 15 år senare, när jag ser en hel vuxenvärld förtrollas av dessa figurer i filttyg. Det fyller mig med sorg och ömhet på samma gång – jag önskar att mina armar var gjorda av filt i stället för denna obehagliga blandning av skelett, muskler och hud, och att de var långa nog att ge hela jorden en kram. Mänskligheten går igenom alldeles för mycket på en gång – och det har pågått ett tag nu. Innan vi ens blivit helt klara med pandemin slog ett krig till, och så ännu ett, och så inflation på det. Till slut finns det bara rum kvar för en liten grön tröst i mörkret. Inte undra på att Nanalans officiella Instagramkonto har bion Heal your inner child.
Jag misstänker också att det är Monas avgudande mormor som har ett finger med i fascinationsspelet. Vad än Mona gör hyllar mormodern henne, hon är så duktig, så klok, så påhittig, så söt. Är Mona på dåligt humör tappar mormodern inte tålamodet, utan är förstående och ger tips på lugnande andningsövningar. Från hela hennes morotslika uppenbarelse strålar en ovillkorlig kärlek för det lilla barnbarnet. Och så, mitt i de vuxna fansens renoveringar, dieter, karriärsklättringar och konstanta prestationsinriktning ser de denna mormor, som ständigt påpekar att Mona duger som hon är. Hon behöver bara existera. Kanske är detta vår kollektiva nya dröm. Vi är trötta på samtidens konstanta flöde av goda råd, alla bekymrade röster som vill få oss att bli ”vårt bästa jag”. Nu vill vi bara få vila hos en kärleksfull morot som utbrister COULD YOU BE ANY CUTER? Så fort vi kliver in i rummet.
Jag stänger ner detta dokument och låter tiden passera medan jag tittar på ännu ett Nanalan-klipp. Samtidigt gör extremt många människor över 10 års ålder detsamma. Jag förstår att det bottnar i ett mörker. Men ur de djupaste avgrunderna växer ibland små ärtor och morötter upp. Och på andra sidan regridieringen står våra mer harmoniska vuxna jag och väntar när vi är redo, om vi ska tro min gamla psykolog.
