We Live in Time skrapar bara på ytan av sin potential
När Florence Pugh och Andrew Garfield, två av Hollywoods mest älskvärda sweethearts, möts i en romantisk komedi som utspelar sig i en brittisk höstoas – känns risken för ett fiasko i princip obefintlig. Möjligheten till att publiken fäller en och annan tår känns däremot avsevärd. Almut (Pugh) och Tobias (Garfield) träffas i en kanske inte helt konventionell, men definitivt tillrättalagd ”meet-cute”. Han ska precis skriva på sina skilsmässopapper och hon ska öppna sin egen restaurang. Deras kärlek är av det slag som får världen att stanna upp – en ”när vi ser på varandra försvinner allt annat”-relation, som sätts på prov när Almut diagnostiseras med äggstockscancer. Hon försöker leva livet till fullo, tills att tiden är slut, och han står vid hennes sida genom allt. Låter det bekant? Det är för att vi har sett det förut, med några variationer. Men trots det kan jag inte låta bli att bli varm i hjärtat och fälla en tår över Tobias darrande läpp och Almuts outtröttliga pannben.
We Live in Time utforskar, precis som många andra filmer, vad som egentligen är viktigast i livet. Kan vi verkligen nöja oss med att bli ihågkomna av våra nära och kära, eller är det en djupare längtan som driver oss – att bli ihågkomna för våra prestationer, som något mer än “bara” en vän, dotter, partner eller mamma? Det är den frågan Almut tvingas ta itu med. Hon kämpar med att acceptera att hennes eftermäle kanske bara är att vara någons mamma, samtidigt som hon skäms över sin längtan efter något större. Hon kan inte bortse från den känslan, särskilt när hon möter vad som kan vara hennes sista tid i livet.
Bidrar filmen med något nytt till det eviga dilemmat om livets mening? För mig, nej. Men jag tror att den kan göra det för andra, och om inte annat så sitter det fint med lite existentiellt mackel och hjärtekross ibland.
Precis som filmtiteln antyder är tid ett centralt tema som belyses på olika sätt. Filmen hoppar fram och tillbaka i tidslinjen, från passionerade inledande stunder i förhållandet – sex på köksgolvet och dejter som varar i flera dygn – till en mörkare period präglad av en komplicerad graviditet och tuffa besked. Kontrasten mellan varma, familjära ögonblick och kalla, sterila sjukhusrum, där omöjliga beslut måste fattas, är markant. Trots den upphackade, icke-linjära strukturen blir man aldrig förvirrad; snarare känns det som ett medvetet och artistiskt val som framhäver livets flyktighet på ett vackert sätt, istället för ett desperat grepp i hopp om att fräscha upp en välbekant berättelse.
Kemin mellan Pugh och Garfield är magisk – precis så där äckligt uppenbar som man önskar i en romantisk film. Men när man bortser från deras klockrena prestationer med ett mer ytligt manus än vad de båda är vana vid, så väcks frågan om hur mycket passion som faktiskt finns kvar. Allt hänger inte på deras elektriska dynamik, men jag har väldigt svårt att tänka mig att den hade varit lika övertygande utan dem. Dessutom framstår deras relation som ganska banal. Man får veta alldeles för lite om varför de ens är tillsammans. Vi får aldrig riktigt förstå varför deras kärlek är så stark eller villkorslös. Visst får vi se hur de träffas och glimtar från deras liv tillsammans, men vad binder dem samman när de är så olika? Hon är en tävlingsinriktad kock i världsklass med vad man tydligast beskriver som jävlar anamma, och han är mest trånande och reaktiv. Det skapas en lucka i trovärdigheten kring deras förhållande, som hade kunnat fyllas med en längre speltid eller djupare insikt i deras dynamik.
Många håller säkert inte med mig, men jag tycker att riktigt bra romantiska komedier har varit en bristvara de senaste åren. Därför är det uppfriskande när man vågar satsa lite på genren. We Live in Time kanske inte förtjänar en plats i någon romcom-hall of fame, men det är en film som man sannolikt kommer att se om flera gånger – vilket för mig är ett kriterium jag värderar högt inom den här genren. Det är en film att vända sig till när man behöver få gråta, en film jag gärna ser med mamma eller en tjejkompis, för att sedan diskutera den trötta och kaotiska moderna dejtingvärlden.
Romantiska komedier kan ofta delas in i två typer. Den första består av orealistiska kärlekshistorier som får en att drömma sig bort, där allt är möjligt och alltid löser sig. Ett typiskt kännetecken är att kvinnorna i dessa filmer ofta framställs som ouppnåeliga fantasier snarare än verkliga människor. Den andra typen försöker istället skapa något mer verklighetsnära, med mänskliga inslag här och där. Visst är de fortfarande orealistiska, men tanken är att man ska kunna relatera till karaktärerna och berättelsen, snarare än att vara avundsjuk på dem.
We Live in Time är ett försök till den senare typen – där man ska charmas och få hopp på ett lite smörigt sätt, utan att det känns för fiktivt. Visst, vissa scener är i retrospektiv ganska ostiga – att ta en löptur, plocka lite granskott och slänga ihop en sås i en idyllisk brittisk stuga är kanske inte en typisk lördagsmorgon för de flesta. Men är det inte precis så en film som denna ska vara? En förbättrad version av verkligheten, vardagskärlek på steroider. Det ska inte vara för komplicerat eller för nischat, så om man förväntar sig något annat har man valt fel film tror jag.
We Live in Time må vara en klyschig snyfthistoria, en typisk berättelse där hjärtat får styra över hjärnan. Utan att säga för mycket så finns det en scen som är en ljuvlig kombination av det, utan tvekan, roligaste och mest kärleksfulla jag sett i år. Så låt dig inte luras av yttre pretentioner – räkna inte med något nyskapande indie-drama. Ta den för vad den är så kommer du inte att bli besviken, låt dig bara hänföras av Garfields valpögon så garanterar jag glansiga ögon och en förgörande längtan efter filmens idealiserade kärlek.
