Way Out West fick Noname – men inte hennes gnista
Väldigt lite av det som gör Noname enastående kommer fram när den amerikanska rapparen intar Linné-scenen på lördagseftermiddagen. När jag såg att hon skulle uppträda blev jag exalterad. Hon står bakom en av mina favoritspelningar i konsertserien NPR Music’s Tiny Desk Concert. Låtar som Diddy Bop och Shadow Man väckte mitt intresse för neo-soul när jag var 18. Under samma period utnämndes hon av Rolling Stone till en av världens bästa nu levande rappare – en titel med tung dignitet.
Noname är inte bara musiker, hon är också poet. Med en bakgrund inom slam poetry rör hon sig självsäkert genom texter som är både vackra och laddade med budskap. Dessutom är hon aktivist, och skriver ofta om rasism, fattigdom och gängvåld – ämnen hon själv mött i uppväxtens södra Chicago. 2021 avtäcktes en muralmålning i South Side som hyllade ikoniska musiklegender. Där stod Noname sida vid sida med namn som Chance the Rapper och Muddy Waters.
Därför känns det nästan sorgligt att komma till Linné-scenen tjugo minuter innan spelningen och hitta en glest befolkad yta – jag hinner räkna till 65 personer. Några av dem är amerikaner. “I’m from Austin, Texas, honey!” ropar en av dem glatt till en vän. Jag ser upp mot scenen och upptäcker Noname i kulissen. Hon står där i flera minuter, även när fler börjar strömma in. Ingen verkar lägga märke till henne. Folk har annat för sig: någon lär ut HOT TO GO!-dansen till sina föräldrar, en kille nostalgisnackar om Kneecaps spelning. Noname är fullt synlig för halva publiken, men ändå känns hon osynlig.
När hon väl kliver fram blir mottagandet ändå varmt, och jag tror för ett ögonblick att jag missbedömt stämningen. Publiken reagerar varje gång ett nytt jazzigt beat, typiskt för hennes musik, rullar igång. På scenen står hon framför sin DJ, med NONAME i orange bokstäver på skärmen bakom. Hon rör sig försiktigt fram och tillbaka. Energin är märklig, och jag inser varför jag känner mig obekväm: det påminner om ett talangjaktsnummer.
Ljudet gör inte saken bättre. Nonames lyriska briljans försvinner i mixen, och det är svårt att höra vad hon säger, även i mellansnacken. Kanske hade hon problem med medhörningen – flera gånger hamnar hon snett mot beatet och det låter ojämnt. Kejsaren är naken.
Efter tjugo minuter känner jag mig klar. Det blir för enformigt. Ett liveband hade kunnat förändra allt, men nu står stjärnan framför ett beat och tar sig igenom låtarna. Det är inget fel på hennes kapacitet – det här är sannolikt rena barnleken för henne – men känslan är oengagerad, både från henne och publiken. Ett undantag är när hon efter tredje låten framför spoken word, men jag tvivlar på att den svenska publiken kan urskilja orden som kommer ur den amerikanska rapparen, och framför allt att de inte tar in innebörden.
Jag kan nästan gissa vad Noname tänker: det är nog inte särskilt kul att resa över halva världen för att framföra låtar om rasism, fattigdom och gängvåld för en publik som till 90 procent består av vita medelklassungdomar. När jag lämnar spelningen känner jag mig besviken – men utan att riktigt kunna klandra henne.
