Lever Vox Machinas tredje säsong upp till hypen?
The Legend of Vox Machina är tillbaka med en säsong som sätter kärlek och tillit i fokus – och resultatet är fängslande, skriver Gabriel V. Rindborg.
Det råder torka bland Sveriges stora kultursidor. Aktuella serier lämnas åt internationella medier att recensera. Tack och lov finns vi på KULT Magasin för att råda bot på detta. En serie som toppar tittarstatistiken också i lilla Sverige är det globala fenomenet The Legend of Vox Machina. I flera veckor har den nu varit näst mest sedda serien på streamingtjänsten Amazon Prime – steget bakom The Rings of Power. För ett år sedan recenserade jag andra säsongen, nu är den tredje här. Lever den upp till den höga ribba som satts?
Ärligt talat hade jag lite svårt att sätta mig in i de första avsnitten. Antagligen för att det är mer än ett och ett halvt år sedan andra säsongens premiär. Trots en kort recap var det svårt att minnas karaktärernas utveckling och handlingens riktning. Att de behövde döda de ondskefulla drakarna i ”the Chroma Conclave” var självklart, men annars var jag lite vilsen. Som att gå runt i en nyväxt skog på välkänd mark. Var takten för snabb eller för långsam? Det är svårt att sätta fingret på det. Likt tidigare säsonger finns vissa komiska moment som skaver och tar ut en från upplevelsen. Oftast handlar det om Scanlans (Sam Riegel) absurda krafter eller Grogs (Travis Willingham) förutsägbara gubbskämt. Överdrivna skämt bryter ofta den spänning som byggts upp i andra delar av handlingen. Gruppens ständiga jakt på föremål och drakar gör att berättelsen tappar tempo. En eller två MacGuffins i en berättelse har sin plats, men när det blir så pass många blir det repetitivt. De blir förutsägbara.
Många av dessa tillkortakommanden kan förklaras med att serien är portad från webb-serien Critical Roles första säsong – en dynamiskt skapad handling direkt tagen ur en vänskapsgrupps Dungeons & Dragons-kampanj. Det är just denna aspekt som är en stor del av showens säljpunkt. Samtidigt är den inte portad utan anpassning. Olika narrativa ark har flyttats runt, karaktärerna återfinns i olika platser och tider, och mycket har självklart kapats för att göra 447 timmar av Critical Role till bra TV. Frågan är om det inte kunde ha kapats vidare? Själv hade jag sett färre MacGuffins och mer nyans bland säsongens antagonister. Likt andra säsongen är de onda i denna värld något platta. De vill härska och dominera. Varför och om de har andra mer mänskliga drivkrafter framgår aldrig. Det är relativt vanligt bland Dungeons & Dragons spelare att de har tvådimensionella fiender att bekämpa. Själv föredrar jag att ge mina fiender mer komplexa och mänskliga motiv. Alla är trots allt hjältar i sig egen värld.
Slutar ni att läsa här får ni fel intryck. Tillkortakommandena till trots blir säsongen mer och mer engagerande ju längre in man kommer. Om förra säsongens tema var kärlek och död, är det kärlek och tillit som gäller nu. Att våga öppna sitt hjärta, att säga det som måste sägas, ja, att lita på andra för att kunna älska och bli älskad. Drakar dör och återuppstår, men handlingen är människorna emellan. Alla i ensemblen har sina rörande stunder, men då jag själv känner igen mig som något mellan en Vax’ildan (Liam O’Brien) och Percy De Rolo (Taliesin Jaffe) får deras berättelser mig till tårar. Och vem skulle inte gråta när de hör något som detta?
”Sister, I would gladly give my soul for one day of your happiness”
– Vax till Vex I avsnitt 12.
Kort och gott fortsätter The Legend of Vox Machina att leverera en engagerande berättelse med universella teman om kärlek, tillit och död. Trots att den kanske inte når riktigt samma höjder som tidigare säsonger, står den fortfarande stark bland det allra bästa man kan se just nu—särskilt för oss som spelar Dungeons & Dragons eller följer Critical Role. Med en fjärde säsong redan tillkännagiven och serien stadigt i toppen av tittarlistorna, är det tydligt att The Legend of Vox Machina har en lång framtid framför sig. I takt med att D&Ds popularitet fortsätter att växa, känns det som att vi bara har sett början av vad som är möjligt. Kanske får vi se Exandria Unlimited: Calamity filmatiseras, eller en fullskalig säsong med Mighty Nein. Zerxus Ilerez (Luis Carazo), som gjorde ett överraskande framträdande i avsnitt fyra, ökar bara min förväntan. Oavsett vad framtiden har att erbjuda, så kommer jag vara redo att skriva om det när det sker.
