Vladimir Sorokin är profetisk – ändå faller han platt
Ryssland, 2028. Landets envåldshärskare bygger en mur längs hela den långa gränsen som skydd mot yttre fiender. De inre fienderna tar härskarens opritjniker, hans hemliga säkerhetstjänst, hand om medelst tortyr och våld. Västvärlden och Europa har vänts ryggen samtidigt som beroendet av Kinas kapital och teknologi vuxit sig allt större.
I den världen utspelar sig Vladimir Sorokins Socker-Kreml, som nu ges ut på svenska i översättning av Ben Hellman. Den kallar sig roman, men har snarare formen av en sammanhängande novellsamling. I femton korta berättelser får vi följa människor från olika delar av detta samhälle medan de lever sina liv: skolbarn, tiggare, straffångar, opritjniker och vanligt folk i brödkön.
Gemensamt för alla dessa personer är att de kommer i kontakt med den sockermodell av Kreml som varje år delas ut av härskaren till Rysslands barn. Denna socker-Kreml fungerar dels i form av lyxartikel som en drivkraft för de olika romanfigurerna, dels som en påminnelse om att staten i Kreml är närvarande överallt i deras vardag.
Bilden som framträder är den av ett samhälle som slungats in i en högteknologisk nymedeltid. Befolkningen befinner sig i en fattig misär, medan en oligarkisk elit lever i både överdådigt välstånd och ständig skräck för att förlora härskarens gunst och bli utrensade. Den grupp som står bakom denna skräck, opritjnikerna, har också sin motsvarighet i just den ryska medeltiden. Namnet är taget från tsar Ivan IV:s (den förskräcklige) hemliga polis, som under hans terrorvälde mördade tusentals ryska adelsmän. Precis som verklighetens opritjniker red omkring med avhuggna hundhuvuden på sadlarna sätter Sorokins dito fast dem framtill på sina Mercor.Som framtidsskildring betraktad har Socker-Kreml åldrats skrämmande väl. Sedan den först utkom på ryska år 2008 har Ryssland som bekant rört sig i en allt mer auktoritär riktning, med en Vladimir Putin som i allt högre grad intagit envåldshärskarens position. Sorokin själv har uttalat sig i intervjuer om hur detaljer i såväl denna roman som föregångaren I det heliga Rysslands tjänst efteråt har blivit till verklighet på ett sätt han inte kunnat förutse. På så vis är Socker-Kreml nästan mer aktuell läsning idag än vad den var för 16 år sedan för den som vill förstå utvecklingen i vårt östra grannland.
Som roman betraktad finns det dock en hel del som faller platt. Mycket av det har att göra med dess status som uppföljare. Det antiutopiska Ryssland som skildrades redan i I det heliga Rysslands tjänst borde kunna utforskas mer på djupet tack vare alla de nya röster som kommer till tals här, men det händer knappast. I stället känns det allt som oftast
som att de olika berättelserna bara skrapar på en yta. Taget för sig självt kan det fungera bra, men för den som redan följt opritjniken Komjaga i en hel roman blir det mesta bara till anspelningar på sådant som man redan en gång har fått se från insidan. Därför är det inte så förvånande att det är romanens sista kapitel, där vi får återse den tidigare huvudpersonen, som blir det mest engagerande. Tyvärr når inte någon av de andra historierna upp till den tidigare romanens nivå.
Socker-Kreml är i högsta grad en fristående uppföljare. Du behöver inte läsa föregångaren för att få något ut av den – tvärtom har den bara att vinna på att läsas enskilt. Möjligen kan den då bli mer än bara ett bihang till en modern klassiker.
Text: Albert Tullberg Nygren
