Vinterns recap – albumen som fångat vår uppmärksamhet
Snöstormar, inställda tåg och Gävlebocken blåstes ner – mycket har varit hemskt med vintern, men tacksamt nog har det ändå släppts mycket intressant musik. Vi på KULTs musikredaktion har samlat ihop de mest iögonfallande albumen som har släppts under dessa isiga månaderna och valt ut låtar från dem till vår lista On Replay!
In The Pursuit Of Contentment
La La Superstar

Bra ljud kommer från Östersund! Detta eklektiska band, numera bosatta i Stockholm men fortfarande med den oslipade råheten som få stockholmsband uppnår, släppte i december det otroliga albumet In The Pursuit Of Contentment – sitt fjärde på fyra år, och kanske sitt bästa hittills. Trots sin unga ålder är bandet redan rutinerade på den svenska scenen med många gig på nacken, där kanske det mest utstickande är som öppningsakt för bob hund redan 2022. Att tilldela bandet en genre är lika hopplöst som det är onödigt, men kort sagt rör sig soundet ledigt mellan psych-rock, country, postpunk, progg och så vidare. En mix mellan Justin Bieber och The Cramps eller The Cardigans på tjack, enligt bandet själva. Skitsamma, det är ett munvattnande album lika fyllt av drömmiga melodier som av ännu drömmigare sångharmonier á Jack Lindqvist och Agnes Thofelt.
Betyg: 7/10
Alec Gullström-Hughes
Blizzard
Dove Ellis

Flera gånger under vintern, när jag hamnat i “radio”-strömmen av rekommenderade låtar efter att min spellista tagit slut, har majoriteten av låtarna jag stannat upp vid varit från Dove Ellis debutalbum Blizzard. Den irländska, ganska anonyma indiefolkmusikern fick under förra året mycket uppmärksamhet efter att ha varit förband till bandet på allas läppar, Geese. Blizzard är ett förtrollande och ruskigt bra album. Soundet för tankarna till ikoner som Jeff Buckley och Nick Drake med varma och varsamma kompositioner. Hans röst, vars klang påminner om Radioheads Thom Yorkes, har en makalös närvaro och känsla. Albumet innehåller bland annat den lekfulla Jaundice med inslag av irländsk jig, den sköra Heaven Has No Wings och Pale Song. Detta känns som början på något stort.
Betyg: 8/10
Allis Sääsk Berglund
Täcket över huvudet som en ny himmel
Benjamin Rydman

Det var bara en tidsfråga innan kölvattnet från Cameron Winters låtskrivande skulle börja sprida sig även hit till Sverige. Benjamin Rydmans andra album är ett av de starkare verken jag hört som tycks sprunget ur denna singer-songwriterns renässans. Tydliga inspirationshämtanden blandas med en originell musikalisk udd, där en uppsjö av instrument vävs samman i kammaraktiga arrangemang. Texterna känns stundvis lite oraffinerade och repetitiva, men de säregna kompositionerna är ambitiösa och bjuder på många riktigt omvälvande ögonblick. Överlag är albumet ett uppfriskande steg i en av vår tids mest lovande nya musikaliska riktningar.
Betyg: 6/10
Holger Claesson
a short history of decay
Nothing

Återigen tycks amerikanska Nothing ha satt sig ner och sagt “make shoegaze äckligt again”, och sen gjorde de det. Resultatet blev bandets femte album a short history of decay. Här snackar vi inte om några drömmiga ljudlandskap att massera trumhinnorna med någon vårkväll. Här är det sönderdistade trummaskiner, dystopiska domedagsgitarrer, handtatueringar, amfetamin, tritonus och allmänt elände komponerat till 41 minuter av detta egendomliga bands sound. Dynamiken skiftar konstant genom albumets gång och de lugna, emotionella och något obehagliga partierna skapar en perfekt palette cleanser till de mer kakafoniska delarna. Det är lätt att sakna några utstickare förutom det något poppigare öppningsspåret never come never morning och drum n bass-influerade cannibal world. Men Nothing är inte ett band som är här för att tillfredsställa, så håll till godo.
Betyg: 6/10
Gustav Stjernkvist
Always With Me
TEED

I år fyller den sista årskullen av millennials 30 år, och med en stundande men likväl ofrånkomlig ålderskris runt hörnet kan det vara skönt att söka tröst i nostalgins välkomnande famn. 2012 var det få saker som kittlade den kollektiva bloggosfärens intresse lika mycket som Trouble, Totally Enormous Extinct Dinosaurs hyllade debut. Det var liksom något färskt och nytänkande, som om King Krule och Daphni hade fått ett barn.
Lagom till ungdomens höst är TEED, som projektet numera heter, tillbaka med ett tredje album. På Always With Me är det en mognare och mer raffinerad Orlando Higginbottom som tar ton, samtidigt som de lekfulla syntarna och barnsliga melodierna åter hälsar lyssnaren välkommen. Always With Me är albumet alla nyblivna och överbelånade förstagångsföräldrar inte visste att de behövde, ett perfekt avbrott i vardagens förvirrande och själakrossande hamsterhjul.
Betyg: 6/10
Daniel Miettinen-Singhateh





