Viggoland
Vendela Lundegårdh diktar om den opalbleka världen, förälskelse och sommarens särskilda ljus.
när jag träffade dig
följde en tid
vari jag ifrågasatte
allt jag tidigare upplevt
vad gällde kärlek
jag stötte allt
jag någonsin känt
mot detta nya
som hade rest sig
och som virvla och värkte
som spände ögat i natten
medan kvällsljuset föll
det liksom
slet ner
en himla massa barnsliga föreställningar
jag först då insåg
mig ha burit runt på
som till exempel det
att ingenting existerade
bortanför min händelsehorisont
nu tänkte jag bara på dig
på ditt hår och dina smala vrister
dina blemmor på ryggen
du om natten bad mig
klia sönder
och visst var det också det
att det vilade något sorgset
över de där första gångerna
vi stämt träff på caféet
i obevakade ögonblick
förändrades dina ansiktsdrag
det hände aldrig
när jag såg på dig
utan när du gjorde en paus, vände dig bort
en gång frågade jag om allt var bra
och du svarade: Nej
nejet gjorde mig glad
brukar man inte svara
ja, visst, jag mår fint
nu hade världen blivit
opalblek och tunn
min största rädsla
var att ses
eller att aldrig
göra det
igen
minns att jag greps
av en sådan stark surrealism
att världen vacklade till
vreds om
och färgerna slog ut
till en enda
ensam
stråle
den sommaren tog vi tåget till
Cannes
Nice
Monaco
små byar nära den italienska kusten
låg på den duvblå stenstranden
och matade varandra
med torkade aprikoser
och solvarma fikon
det söta fruktköttet
i varandras munnar
uteserveringar med randiga markiser
huvudvärk som vägrade släppa
billig rosé
händer runt midja fuktiga lakan
dagarna gick utan skuggor
och på nätterna
lämnade vi fönstren öppna
och lät morgonen dränka lakanen
med det där särskilda ljuset
som gör allting större
och bredare
på sensommaren
man brukar säga
att tiden går snabbare
och att tiden går för kort
när man är lycklig
jag minns ingenting
av de där dagarna
förutom det jag precis skrev
vilket nog är allt
i morse
slog morgonen ut
en scharlakansröd
grynig sol
du stod i vårt kök
med ryggen vänd mot vårt sovrum
genom vilket jag såg på dig
ett hastigt mörkrött ögonblick
av lycka
för trots att åren lagts bakom oss
kan den där särskilda känslan
fortfarande slå ut i mig
lika stickande varmt
som om jag kurat ihop mig
inuti ett nypon
Fotograf: Clio Pavlidis Andersson
