Victor Polster om utforskandet i modern dans: ”Ingenting är mer glädjande än ögonblicket då nya rörelser och känslor matchar”

Varje dag är annorlunda för den belgiska dansaren och skådespelaren Victor Polster, 22, som har anslutit sig till Göteborgsoperans danskompani. I ett samtal med Edward Langert berättar han om tillvaron och dansen i en helt ny stad.

Det är fredagseftermiddag. Vi befinner oss på Göteborgsoperan, sittande i en soffgrupp på nedervåningen. Runtomkring oss är folk i rörelse, tekniker och foajévärdar i mörka kostymer passerar oss. Någonstans en bit bort hörs symfoniorkesterns instrument. Victor, som gått med i danskompaniet här efter ett antal år på Nürnbergs stadsteater, flåsar fortfarande från dagens träning när vi hälsar på varandra.

Hur ofta tränar ni om dagarna?

– Vi tränar från halv tio på förmiddagen till kvart över fem på eftermiddagen. Minus lunch. Fysiskt är det intensiva dagar med rörelse hela tiden.

Var fick du din utbildning inom dans?

– Jag fick min utbildning på Kungliga balettskolan i Antwerpen, från tolv till arton års ålder. Det fanns vissa improvisationsklasser, bitvis lite contemporary, och faktiskt lite spansk dans som vi hade med en fantastisk lärare, Eva Moreno. Men främst balett såklart, det är där som jag började. Men jag kommer inte återgå till den världen igen, den är väldigt krävande och jag älskar det inte såsom jag älskar den samtida dansen som vi gör här och nu.

För cineasten är Victor Polster inte ett obekant ansikte. Hans roll som ballerinan Lara, flickan som föddes pojke, i Lukas Dhonts film Girl (2018), vann erkännande på Festival de Cannes såväl som Stockholms filmfestival. Filmen, som nyligen visades på SVT, skildrar smärtan, strävan, frustrationen och skönheten hos en ung dansare. Lara gör sitt bästa men ambitionerna ställs ständigt mot de fysiska motsättningar under den striktaste av träning. 

För Victor, som själv var och är dansare, blev skådespel, filmfestivaler och röda mattan nya företeelser.

Filmen väckte känslor och reaktioner. Smärtans estetik i kombination med dansens skönhet, allt fångat på bild. Girl blev en stor sak i filmvärlden, särskilt i den fransktalande delen. Hur känner du  i retrospektiv kring filmen idag?

– Den öppnade många möjligheter. Det var en fantastisk process eftersom jag upptäckte filmskådespel, vilket jag verkligen tycker om. Dansen var krävande, jag gjorde ju all dans utan någon stuntdubbel så skador förekom. Så som fötterna kunde se ut i filmen kan de se ut när du dansar, ibland är det smärtsamt, ibland inte. Min karaktär kämpar med dansen men även med sig själv, med att få bli den hon vill vara. Det var krävande, men jag ångrar ingenting. Jag fick möjligheten att arbeta med fantastiska människor och en briljant regissör, Lukas Dhont.

Hur har det varit att börja på Göteborgsoperans danskompani?

– Det har varit fantastiskt, danskompaniet här är otroligt. De andra dansarna, teamet och vad vi gör här känns verkligen speciellt, eftersom varje dag är annorlunda. Vi försöker skapa någonting nytt som kan finnas kvar och bestå i historien.

 Nytt, precis som att hitta omkring i en ny stad, hur känns det i Göteborg?

– Ja, jag kom ju just hit! Det första jag märkte var vattnet, det är fantastiskt. Jag kommer ju från Bryssel så vi har en kanal, men här känns vattnet så mycket större och mer närvarande, det är vackert. Göteborg är en helt ny stad för mig, jag trivs väldigt väl och min familj besöker mig ofta. Vi är väldigt nära, de har alltid stöttat mig med allt.  

Dans måste innebära fysiska såväl som psykiska prövningar, detta i kombination med att anlända till en helt ny stad, kan du slappna av och ladda om batterierna trots tempot och ny miljö?

– För mig är dansen att ladda om, efter en hel dag här är jag såklart fysiskt trött men känner fortfarande att jag laddat om. Det vi gör här är så inspirerande, det bubblar i kroppen. Det handlar om vad du vill göra med livet, jag har hittat rätt.

Victors första framträdande på Göteborgsoperans scen var i augusti med verket The bus will arrive in 10 minutes, av koreografen Tali Zavilevich. Nu arbetar han med två koreografer. 

– Just nu arbetar jag lite mellan Operan och en produktion i Nürnberg, här arbetar jag nära koreografen Tom Weinberger, men även Hofesh Shechter med verket In a Heartbeat. Det är contemporary dance och det har varit intensiv träning.

Tom Weinberger, men även Hofesh Shechter är två erkända koreografer med starka band till Göteborgsoperans danskompani, som båda började som dansare i Batsheva Dance Company i Tel Aviv. Hur är dessa koreografer att arbeta med som dansare?

– Väldigt spännande, de erbjuder så väldigt mycket. Vad jag uppskattar med Tom är att han försöker skala av en dansares vanor för att kunna komma till essensen i en rörelse. Verket är mycket dans mixat med teater, du utmanas att göra båda saker samtidigt.

Vi går på rundtur. Eftersom dansarna fortfarande håller på i replokalen rör vi oss istället vidare upp med hissen och kommer fram till en enorm ateljé på högsta våningen. Stämningsfull skogsgrön scenografi i en mängd olika material, antagligen för uppsättningen av musikalfenomenet Wicked, både hänger från taket och ligger på bord runtom i lokalen. Vi talar om alltifrån soundtracket i Fame till belgisk öl men även om en dröm han som pojke hade om att öppna en restaurang i Bryssel tillsammans med vänner. På frågan i vilken grad Darren Aronofskys Black Swan (2010) är realitisk för balettdansaren skrattar Victor till. 

– Det är kul för jag tänkte på filmen imorse och hur fel den är… jag tänkte verkligen på det här idag. Jag älskade att se Black Swan och dansen i den – Natalie Portman är graciös och vacker – men den innehåller så mycket hat och tävling. Dansvärlden, i alla fall i contemporary dance, är inte sån längre. Människor tycker faktiskt om att arbeta tillsammans och att hjälpa varandra. I Black Swan bäddas ju berättelsen i Svansjön in i handlingen, det är vackert liksom Tchaikovskys musik men inte realistiskt för mig. 

Vilka koreografer skulle du vilja arbeta med i framtiden?

– Jag känner ingen stress och trivs här där jag är nu, men om jag behöver svara är det Bobbi Jene Smith Jene Smith, som jag verkligen beundrar. Hon var verksam vid Batsheva i Tel Aviv innan men arbetar nu fristående med koreografi tillsammans med sin man. Det finns många bra svar på frågan, Sharon Eyal, Pina Bausch. 

Från operahusets magnifika fönster har mörkrets inträde gjort sig gällande. Victor ska träffa sin väninna och vi tar farväl av varandra i entrén för personal. Göteborgsoperan, platsen där människor möts för att försöka tyda verkligheten men även ibland tillåtas fly från den, har fått ett strålande tillskott till sitt danskompani.