Vi lever på kredit – men längtar efter sånt som inte kan köpas
2026 spås bli året för en ny global finanskrasch. Åtminstone enligt Fred Harrison, den brittiske ekonomijournalisten som prickat in de två senaste krascherna – och som nu säger sig vara helt säker på att det kommer hända igen.
Varje finansiell epok har sina verktyg. På 80-talet var det fastigheter, på 00-talet subprime-lån. I vår tid har skulden blivit vardag, den är friktionsfri och nästan osynlig. Den flyttar in i mobilen, i kassan, i löftet om att betalningen kan vänta.
Det är den här ekonomin som några av vår tids mest hyllade bolag aktivt har skapat.
Tre killar, ett kontor som aldrig släcks ner och en självbild som rebelliska underdogs snarare än riskkapitaliserade techentreprenörer. De sover för lite, jobbar för mycket och vill förändra bankvärlden. De har spänt blicken på ett problem som behöver lösas.
”Idén är enkel: handla nu, betala sen.”
När de startar Klarna 2005 är tajmingen rätt. IT-bubblan några år tidigare har lämnat både möjligheter och osäkerhet. Internet blir allt vanligare, bredband byggs ut, räntorna sjunker och smartphonen lanseras. Nätshoppingen börjar ta fart. Idén är enkel: handla nu, betala sen.
Idag har ungefär 80 procent av svenskarna en obetald faktura hos Klarna, informerar Emily Dahl i Modemassakern (2025) på SVT. Jag är en i statistiken.
Skuldsättningen har växt bland unga vuxna, särskilt bland kvinnor, medan unga män står för en mer modest ökning. Det handlar framför allt om konsumtionsskulder, småköp som växer över tid. Kläderna. Resorna. Vardagslyxen. Summor som känns obetydliga tills de inte gör det längre.
När Håkan Lindgren läste Den stora kreditfesten av Jonas Malmborg, om Klarna och kreditens genombrott, ställde han sig frågan om det någonstans längs vägen fanns ett ögonblick då grundarna hade kunnat stanna upp och fråga sig samma sak som Faust i Goethes pjäs: ”Här vill jag stanna, i det här ögonblicket är jag lycklig”?
”För att hålla lyckan vid liv krävs nästa köp, och sedan nästa. Det som skulle lindra ångest riskerar i stället att bli dess motor.”
Vi har lärt oss att tro att saker gör oss lyckliga. I praktiken fungerar det sällan så. Nya köp ger en kort kick, men vi vänjer oss snabbt och hamnar snart på samma nivå som innan. För att hålla lyckan vid liv krävs nästa köp, och sedan nästa. Det som skulle lindra ångest riskerar i stället att bli dess motor.
Men 2026 känns annorlunda. Inte för att längtan efter det enkla livet är ny – den har vuxit i flera år, i tradwife-estetik, pyssliga hobbies och långsamma vardagsideal – men nu verkar den kulminera. Drömmen om det enkla livet har blivit allt tydligare. Vi drömmer inte om prylar eller lyxresor, utan om dagar fria från stress, räknande och scrollande. Om att andas, laga mat och läsa utan press.
”Vi drömmer inte om prylar eller lyxresor, utan om dagar fria från stress, räknande och scrollande.”
Ungdomsbarometern 2025 visar hur unga allt tydligare tar avstånd från grind culture och ständig självoptimering. I stället växer en mjukare motreaktion fram, där trender som cozy rebellion pekar mot ombonade miljöer och vardagsritualer utan prestationskrav. Även curated solitude får fäste: medvetet valda stunder av ostörd egentid, ofta offline, där
återhämtning och närvaro prioriteras. Hantverk och så kallade granny hobbies som stickning, målning och matlagning spås bli allt mer populära. För många unga handlar det om att hitta lugn, kreativitet och ekonomisk balans i en tid präglad av stress, osäkerhet och digital överbelastning.
I dokumentären Järnvilja och fårdrömmar tar det unga paret Rakel och Ida över en fårgård i Nordnorge. Ett landskap som är vackert men ovilligt, där ingenting låter sig effektiviseras bort. Dagarna måste levas, arbetet göras, oavsett väder. De rör sig mellan det som redan finns och det de vill skapa själva. Mellan arv och vilja. Inga genvägar, inga löften om tillväxt, bara ansvar som förs vidare och en framtid som inte går att skjuta på.
2025 var året då vi fick ordet hjärnröta. Samma år kom Jonas Grens bok Ingen surf, där människor beskriver hur möten blir roligare och hur fantasin sakta kommer tillbaka när mobilen inte hela tiden kräver uppmärksamhet. Väntan fylls inte längre automatiskt med scrollande. Blicken får vila. Tankarna får driva i väg. Tiden går utan att behöva användas till något särskilt.
I kontrast till kreditens tempo finns andra sätt att leva, som inte låter sig optimeras eller skjutas upp. Själv är jag orimligt avundsjuk på en vän som nyligen gick på dejt med en riktig karl, som redan verkade leva i ett sådant tidsskikt. Hon åkte ut till hans stuga i skogen, drack kaffe vid köksbordet och gick husesyn. De rörde sig långsamt genom rummen och pratade om vad som behövde renoveras, vad som fungerade och vad som kunde vänta.
Jag suktar efter en enklare tillvaro. Långsamma morgnar med hembakat bröd till frukost. Att lära mig måla akvarell och ha en liten örtträdgård i köksfönstret. Långa promenader i skogen, att sitta bakåtlutad med en bok i handen medan radion brusar i bakgrunden. Kanske är 2026 året vi äntligen blir skuldfria – både på kontot och i huvudet.
