Vi är offer och medlöpare i ett spel som vi föraktar

Det är klart att alla relationer är transaktioner på något sätt. Så resonerar Hedda, huvudperson i Andréa Ager-Hanssens debutroman Härverk. Alla relationer bygger på nån slags byteshandel. 

Att äga är fortfarande identitetsskapande, och att köpa aktiverar vårt belöningssystem. Hur uttjatat det än må vara, står sambandet mellan konsumtion och identitet fortfarande starkt. Härverk ställer frågan: vad händer när vi börjar syna våra relationer genom kapitalismens logik? När vi ser banden till våra närmaste som en marknadsekonomi, där tjänster fungerar som valuta? Kan man köpa sig fri från sorg, och vad blir isåfall priset?  

Berättelsen tar sin plats i Göteborg, denna lerpöl av hamnarbete. Brun, fuktig och oglamorös. Romanen inleds dock på ett slott utanför stan, där Hedda och hennes pojkvän befinner sig. När Hedda förstår att det generationsgamla möblemanget är inhyrt från ett museum för att skapa autenticitet för besökarna, blir hon irriterad. Allt känns som en fånig kuliss. Hennes upplevelse av slottet förebådar romanens genomgående tematik: vad är äkta och vad är illusion? 

Nytt, nytt, nytt! Heddas pappa har pengar. Han är en trollkarl som pratar om aktier. Egentligen förstår hon inte vad han arbetar med, men det gör inte så mycket. Trots att hennes fröken verkar bekymrad vet Hedda inget mer än att pappas namn står i tidningen, och att det glittrar nya ringar på hennes fingrar. Plötsligt ska en pool byggas, och i hennes flickrum har de gamla leksakerna slängts för att ge plats åt nya. Allt tuffar på, ända tills kronofogden knackar på dörren, bilens framlykta blir söndersparkad och ett blodigt brev lämnas utanför ytterdörren. 

Hedda genomgår flera förluster – ekonomisk trygghet, akademiska ambitioner och en graviditet. Mest smärtsamt tycks förlusten av barnet vara. Trots att Hedda rationellt vet att barnet inte finns, utvecklar hon ett närmast tvångsmässigt beteende att köpa barnkläder. Det är så dumt att det blir bra. Denna löjliga idé om sorghantering genom konsumtion. Och ju mer Hedda hyvlas ner, desto större blir hennes självbedrägeri. Som läsare vill man skaka om henne, be henne svara i telefon och ta tag i sitt liv. Men är jag egentligen så mycket bättre själv?

När jag läser Härverk går tankarna till Goethes berömda citat: ”Man måste vara en lögnare för att kunna framställa sanningen så som den är.” Citatet, likt romanens huvudperson, rymmer både den paradox som kan kopplas direkt till kapitalismens motsägelser. Vi ljuger genom att inbilla oss att vi har kontroll över vårt liv när vi i själva verket är insnärjda i systemets logik. Innerst inne vet vi att konsumtion inte är lösningen på existentiell ångest eller sorg, men vi deltar ändå. Det blir ett kollektivt självbedrägeri, där vi spelar med i lögnen för att kunna fortsätta leva i den “sanning” vi skapat åt oss själva. 

Romanen undersöker också vad det innebär när något har historia och vilket värde vi tillskriver saker i en värld präglad av massproduktion. Vad avgör om ett föremål är värt att bevara, dess historia eller dess pris? Vem gör det? Här ställs marknadsvärde mot affektionsvärde, hur ovärderliga ting, som en fånig nalle från en barndom, plötsligt anses utbytbar då den saknar ekonomiskt värde. 

Det finns en muntlig och vardaglig ton i språket som för tankarna till Johanna Fridman och Amanda Romare. Teman som martyrskap och dysfunktionella relationer genomsyrar berättelsen. Samtidigt behandlas det vardagliga och triviala: munherpes, räkningar och elaka barn.  

Det är ett jagdrivet berättande. Rättframt, självironiskt, humoristiskt, frispråkigt och nonchalant. Dessutom bär språket samma samtida attribut med ord som ”scrolla”, ”googla”, ”kryptovaluta”, ”spotifys algoritm” och ”copy-paste”. 

Med Härverk fångar Andréa Ager-Hanssen hur kapitalismens logik smiter åt runt varje aspekt av våra liv, hur den både formar och förvrider oss. Med ett direkt, samtida språk och en huvudperson som ljuger för sig själv lika mycket som för andra, visar hon hur vi kan vara både offer och medspelare i ett system vi föraktar. Det är en samtidskritik lika rolig som frustrerande, lika privat som offentlig.