”Vi är här, vi är kultur”
I år är spel ett av Bokmässans teman. Från odling och husbyggen till krig och äventyr erbjuder spelen världar att kliva in i när den verkliga världen känns allt svårare att stå ut med. Allis Sääsk Berglund frågar sig varför vi längtar efter digitala rum där vi får vara kreativa, leka och framför allt göra något helt improduktivt.
Längst in i bokmässans kaotiska lokal, i oaserna som är betydligt lugnare och mer trivsamma än vattenhålen på mässgolvet, har en ny plats växt fram. Förbi alla utsmyckade fantasybås och den stora trädgården har små bord med schackbräden dukats upp. Ett av årets teman på Bokmässan är nämligen spel. I båsen kan besökarna prova både brädspel, tv-spel och olika datorspel. De flimrande skärmarna har dragit till sig nya, yngre besökare till detta kulturnäste.
“Vi är här, vi är kultur”, säger Jakob Strandell på ett samtal om spel som medievardag. Sverige är en av världens främsta spelländer, och det går inte längre att ha samma fulkultursstämpel på spel. Den nötta stereotypen av en gamer som en ensam kille, hukad framför en dator i ett mörkt rum, är utdöende. Spelen har tagit ett kliv in i ljuset och börjar äntligen etableras som en viktig medieform, som både är social och utvecklande.
En av anledningarna till att spelandet har vuxit så mycket är, enligt Strandell, att det finns en betydligt bredare differentiering, som han formulerar det. Tidigare har spel varit mer nischat med högre ingångströsklar. Nu finns det spel om nästan allt. Äventyrsspel, mindfulness, krig, odling och husbyggande. Några av kategorierna som han radar upp får mig att tänka på spelande som en bredare typ av verklighetsflykt.
Utöver den tekniska utvecklingen och AI:s, enligt Strandells, förverkligande av oändliga möjligheter för spelutveckling, kan det ökande intresset i spel också bero på att det finns en högre önskan att fly undan?
Bland programpunkterna på årets Bokmässa hittar vi bland annat samtal som kretsar kring krig, miljöförstörelse, segregation och högerextremism. När Strandell nämner spelen där spelaren får odla eller bygga en trädgård tänker jag på en trend som blev tydlig för mig under förra årets julhandel på Akademibokhandeln. Det jag sålde allra mest av den julen var Coco Moyers målarböcker för vuxna, bland annat Cosy girl life. Bilderna som man får färglägga avbildar en kvinna som gör helt vanliga saker. Hon sitter i soffan under en filt. Hon viker en stor tjocktröja i tvätten. Kvinnan står framför en liten stuga.
Verklighetsflykten går inte till något magiskt, något onåbart. Den är till en lugn, nästan pastoral, vardag. Något som det ökande intresset i spel om odling och inredning får mig att tänka på. Det är för dyrt, och alldeles för tidskrävande i ett kapitalistiskt samhälle att odla sin egen trädgård. Därför skapar spelen en glipa, en digital glipa in i lugnet.
Under ett samtal mellan Tone Schunnesson, Moa Romanova och KULTs chefredaktör Daria Spitza så diskuteras hur spelets ökade status också kan bero på att det inte ses som lika oproduktivt längre. Andra sociala medier som Tiktok kanske har tagit platsen som “hjärndöd” aktivitet och slöseri med tid. Schunnesson fyller i: kanske har spel fått sin oproduktiva stämpel eftersom det inte bidrar till det kapitalistiska samhället att sitta och spela timme efter timme. Aldrig kan man göra rätt.
Medan den digitala världen växer, känns det som att den verkliga krymper. Kanske är spelandet en verklighetsflykt? Och kanske är det också en sorts motstånd?
