I Blondinens historia av scenkonstkollektivet Hjärter fem, som nu spelas på Bonniers Konsthall, rör sig en prostituerad blondin mellan lägenheten på Kungsholmen, klientens hem och psykologens brits. Pengarna hon får från Björn, som hon träffat i två års tid, går till psykologsamtal. Hon har gått till psykologen dagligen i ett och ett halvt år för att hon ”gillar det”. Vad hon har för besvär får varken vi eller psykologen veta.

Björn är en genomsnittlig svensk man, han har en stabil inkomst och är kär i kollegan Katarina. Med Katarina går det sådär – han måste vara professionell – och blondinen känner med Björn. När Björn beklagar sig över Katarinas rädsla för att ingå i en relation så nickar hon igenkännande; när Björn berättar om han och Katarinas första kyss (under svampen på Stureplan) vill hon skåla i champagne.

Blondinen, som aldrig namnges, är svårfångad. Just däri ligger spänningen i Blondinens historia. När får vi egentligen lära känna blondinen? Personporträttet av blondinen blir till handling i ett gripande tragikomiskt drama. 

För blondinen verkar fullkomligt oberörd. Och här gör Ella Löfmark ett fantastiskt jobb i rollen som blondinen. Hon ger glättiga svar på psykologens påträngande frågor. När hon sist grät? Imorse, antagligen för att hon hade fel färg på BH:n. Om hon vill ha jordnötter? Nej tack. Löfmark håller samma ton genom hela pjäsen, och det blir ett snyggt konstnärligt grepp.

Språket är vardagligt, med dialoger som ligger nära vanligt talspråk. Johan Holmbergs gestaltning av Björn funkar bra – ja, nästan obehagligt bra: Björn, sexköparen, känns alltför verklig. Mira Mark, som spelar psykologen, förstärker textens humor. Hennes inlevelsefulla kroppsspråk blir utlopp för psykologens frustration.

Pjäsen är trots allt rolig. Det är rikligt med skämt, och karaktärernas avslappnade förhållningssätt till blondinens yrke får lyckad komisk effekt. Som när psykologen rekommenderar att blondinen tar med sig en bar till jobbet, ifall hon skulle bli hungrig. Eller när blondinen och Björn tillsammans konstaterar att de inte är ett par.

Vi skrattar när blondinen förklarar för Björn att hon kissar med öppen dörr för att ingen ska kunna tjuvkika genom nyckelhålet. Eller, för att ge exempel på pjäsens mörka humor: hon ska bygga ett staket kring sängen för säkert sex och hon äter P-piller för att veta vilken dag det är.

Men rent mörker får också utrymme. I slutändan handlar pjäsen om en tragisk gestalt, som säljer sex och jämt flyttar mellan olika platser i stan. Blondinens livssituation skapar en mörk underton i pjäsen. Den enda sexscenen, som sker i ett mörklagt rum och med långsam house i bakgrunden, är så obehaglig som den borde vara.

Ljussättningen och musiken är smakfull, och understödjer texten. Dekoren är avskalad. Det är särskilt effektfullt när psykologen i frustration utbrister att hon ändå ”har högt i tak” – hennes ord ekar i utställningssalen, där takhöjden är sju meter. Skådespelarna rör sig ledigt mellan Ingela Ihrmans skulpturer av gigantiska insekter, som understryker det absurda i berättelsen.

Framåt slutet bönar Björn att blondinen pratar om sig själv. ”Du är inte på riktigt. Du är inte verklig!”, konstaterar han uppgivet. Det är en stark scen, emblematisk för pjäsen, som jag kommer bära med mig. Blondinens historia lyckas nämligen sätta fingret på en känslig fråga: hur väl kan man känna någon egentligen?

Blondinens historia spelar åter på Bonniers Konsthall den 26:e april