Månadens klassiker: Vem älskar Yngve Frej?
Stig ”Slas” Claesson skapar utrymme för att sörja vad som gått förlorat utan att låta det sentimentala stå i vägen för verkligheten. I månadens klassiker undersöker Nora Fortes sin egen nostalgi inför ett evigt glittrande folkhem.
”50-talet var ju underbart. Det var ju en tid då jag växte upp. Det fanns inga problem, man levde ett lyckligt liv. För mig var det fantastiskt, 50-talet. Jag var ju tre år då.”
Så säger Sverigedemokraternas före detta kommunalråd i Göteborg, Lars Hansson [idag utesluten, red anm]. Det är ett korkat uttalande, men jag tror att de flesta kan känna igen sig i det han säger. Allt var underbart när man var tre år. Främst eftersom man inte förstod någonting.
Jag har fått syn på min egen naivitet. När jag läser romanen Vem älskar Yngve Frej av Stig “Slas” Claesson blir det uppenbart för mig att jag inte är något annat än en korkad treåring. Det ömsinta avskedsbrevet till Sveriges levande landsbygd kom ut 1968, och nu funderar jag på om även jag behöver ta avsked av det förgångna.
Skomakaren bor i det som egentligen heter Östentorp men kallas Bråten med systern Elna, och de före detta bönderna Eriksson och Öhman. Alla fyra har valt att stanna på landet trots att de flesta andra har gått bort eller flyttat. De är väl medvetna om att de är de sista av sitt slag. Elna säger uppgivet att de kommer att få gå omkring som fornminnen. Vid landsvägen sätter skomakaren upp en skylt som pekar mot gården. “Fornminne” står det där.
Skylten lockar glada semesterfirare till Bråten. De är turister från stan och de blir alldeles tagna av att se gamla trasmattor och orv, och fornminnet, som egentligen är gubben Yngve Frejs gamla husgrund. Likt Lars Hansson längtar de efter en tid de inte minns.
Claesson anspelar på minnen av det förflutna, inte minst på barndomsminnen. Det är, för turisterna, en av faktorerna som gör landsbygden så romantisk. De lockas av autenticiteten i det lantliga livet, men det blir komiskt när det uppenbarar sig hur obekanta de är med vad det livet innebär. När jag läser boken identifierar jag mig självklart mest med turisterna.
“Den svenska sommaren får man inte missa. Ingenting i världen går upp mot en svensk sommardag, sommarkväll eller sommarnatt. Och det har ju varit bra väder.” Det är en turist som kommer med påståendet. Jag kan inte annat än hålla med. Den svenska sommaren är turisternas fönster in i det förgångna, lantliga och idylliska Sverige. För mig är livet på landet så pass avlägset att jag aldrig kunnat längta tillbaka till det, istället spejar jag tillbaka på ett mer nyligt förflutet.
Sju år efter att Vem älskar Yngve Frej publicerats gör en annan litterär klassiker debut i Sverige. Arla börjar pryda baksidan av mjölkpaketen med faktarutor, kluringar och quiz åt barnen. Från början var texterna där för att informera konsumenten om hur man skulle förvara mjölken för att ge den en lång hållbarhet. Men att sitta och läsa mjölkpaketens baksidor vid frukostbordet är nu en aktivitet åtminstone två generationer svenskar har varit delaktiga i. Idag har jag mjölkpaketens värld med mig vart jag än går, och det är en snäll värld där barnen uppmuntras att följa sina drömmar.
Mjölkpaketen beskriver en värld där alla föds in i en självklar gemenskap, och där individens bakgrund inte är avgörande för dess möjligheter i livet. Man blir uppmanad att tro på sig själv, att ringa BRIS och att stå upp emot mobbning. Jag känner igen världen från mina föräldrars berättelser och från alla politikertal jag någonsin hört. Alla längtar tillbaka till folkhemmet, men för mig är folkhemmet en glittrande fantasi, precis som livet på landet är för turisterna. Jag undrar om det helt enkelt är kroniskt att längta tillbaka, eller om allt, rent objektivt, var bättre förr? Jag kan inte svara på det, eftersom jag inte har någon aning om vad folk menar när de pratar om folkhemmet. Jag kan bara spekulera: föreningsliv känns väldigt folkhem. Olof Palme känns folkhem. Konsum känns folkhem. Arla känns folkhem.
”Nu måste det vara stora enheter. Jag skulle inte vilja vara bonde idag. Skuldsatt upp över öronen därför att jordbruket idag kräver en dyr maskinpark. Mjölken är värdelös och allt annat med verkar det. Och på grund av att enheterna blivit så stora och det inte finns några lantarbetare har bonden idag blivit mer ensam än någonsin. Vi var aldrig ensamma. Och vi var fria. Fast dom har ju bil. Men särskilt roligt är det nog inte.”
Det är ensamheten som skrämmer människorna på Bråten mest. Tystnaden låter inte på samma sätt som förr, säger skomakaren. Innan var tystnaden fylld av människor och djur som levde sina liv på gården, men nu har tystnaden tystnat. Det är nästan som att min och turisternas överdrivna sentimentalitet i sig är bevis på att vi inte har något att längta tillbaka till. Det människorna på Bråten saknar är en gemenskap som de själva varit del av men aldrig kommer att återfå.
Gamla minnen lever kvar på orten genom det muntliga berättandet. Man berättar om folk som bott på gården tidigare, vad de gjort, sagt, hur de dött. Det är som att berättelserna är det som håller fast de äldre på en plats där inga andra längre bor. En ansvarskänsla ligger till grund för att de stannar. Under deras uppväxt har skomakaren och hans vänner alltid haft en gemensam mytologi, och om de skulle flytta skulle den sluta vara relevant.
I dagens Sverige ter sig det mytologiska berättandet på ett lite annat sätt. Här och var kan man skönja spår från den där folkhemstiden alla pratar om. Fornminnen. Arla deklarerar stolt att de är ett kooperativ, och på baksidan finns quiz med frågor om vad kooperation betyder (samarbete), och vem som bestämmer i kooperativet Arla (alla bönder tillsammans). Jag läser mjölkpaketet på samma sätt som jag skulle läsa bröderna Grimm. Nyligen har Arla gått ihop med tyska DMK Group och är i och med det Europas största mjölkkooperativ. Jag undrar om de har skrivit det på baksidan än.
Vem ska man tro på? En sverigedemokrat från Göteborg (nej), Arla (nej), sina päron (svår avvägning), en gammal skomakare eller en glad turist? I Stig Claessons värld framställs ingen som dummare än någon annan. Ingen bär på verkligare känslor än någon annan och det finns en respekt och fascination inför att alla har sina egna utgångslägen. Claesson skapar utrymme för att sörja allt som gått förlorat, samtidigt som han inte låtsas att det sentimentala tillbakablickande nödvändigtvis måste spegla verkligheten.
