Växtlighet, mat och sagor tvinnar en familj ihop i kärlek och smärta
“Modersinstinkt – vilket dravel. Eftersom vi skänker liv oftare än vi tar liv är vi skyldiga att vara den mänskliga lösningen på männens våld.” Med de orden berättar Immaculata om en av sina förlossningar. Både hon och hennes dotter föder barn med kejsarsnitt, eftersom barnen inte verkar vilja komma ut på eget bevåg.
Debutromanen Alla dina skingrade barn av Beata Umubyeyi Mairesse gavs ut 2019 i Frankrike, och ges nu ut i svensk översättning av Nils Wadström. Folkmordet på tutsierna i Rwanda pågick mellan april och juli 1994. Det var hundra dagar utelämnade åt fullkomlig förödelse. I boken skildras Immaculata, dottern Blanche, och barnbarnet Stokely genom åren folkmordet. Blanche flydde till Frankrike i april 1994, och kvar blev hennes mamma och bror som tvingades genomleva folkmordets fasor. Efteråt gör de sitt bästa för att hantera det. Genom växtlighet, mat och sagor tvinnas familjemedlemmar ihop i kärlek och smärta.
”Avståndet är den ständiga antagonisten”
Relationen mellan Blanche och hennes mammas är tyngd av oro och skuldkänslor. De letar efter sätt att prata om det som hänt och sorgen det lämnat efter sig, men det är inte enkelt. Ett rwandiskt talesätt som ofta återkommer berättar varför: “Halsen är sorgens lock”. Och det är sant att den outtalade sorgen alltid lyser med sin närvaro. Även om man sällan sätter ord på eller skildrar katastrofen finns den där som ett naturligt element i allas liv, vare sig i Rwanda eller i Frankrike.
Varken Blanche, Immaculata, Stokely eller någon annan styr historien. Allt familjen har varit med om har skapat en distans mellan dem som de, med en viss känsla av hopplöshet, försöker att överbrygga. Umubyeyi Mairesse tydliggör jämt och ständigt de stora avstånden mellan människor som egentligen borde vara nära varandra: mor och dotter, man och hustru, mormor och barnbarn, syster och bror. Avståndet är den ständiga antagonisten. Hur tar man sig ens närmare någon som bor i ett helt annat land? Någon som har ett lock över sin sorg?
Mer värdefullt än något annat är berättandet – berättandet av sagor, händelser, känslor. Det är ett friskhetstecken och ett steg på vägen till återhämtning. Vi återkommer ofta till bilden av en idyll. Minnet av när Immaculata satt med sina två barn under jakarandaträden i trädgården och berättade sagor. I boken finns en strävan tillbaka till de stunderna, eller en strävan efter att kunna återskapa dem.
”Skildringen lyckas sätta ord på erfarenheter som annars kan upplevas som abstrakta förnimmelser”
Sagoberättandet, den röda tråd som knyter samman generationerna, avstår inte från att mytologisera minnena från Rwanda och uppväxten. Hur exil gör hemlandets traditioner, människor och smaker till en saga att berätta och återberätta. Skildringen lyckas sätta ord på erfarenheter som annars kan upplevas som abstrakta förnimmelser. Som fransk invånare är Blanche rädd att förlora kontakten med sitt första hemlands kultur. Men vissa saker följer med för alltid, tröstar hon sig: “En krydda räcker för att alla möjliga uråldriga förbannelser och ålderdomliga sagor ska väckas till liv.“
I Alla dina skingrade barn skildras familjerelationer som ett utbyte av erfarenheter, känslor, perspektiv. Förutom kärleken till maten finns också kärleken till växtlighet. Både Immaculata, Blanche och Stokely finner njutning i odling, och trädens färger och former fyller var och varannan sida. Det kanske finns något tröstande i tanken på att man kan växa, utvecklas och framförallt läka. Så mycket i den här boken handlar om hoppet om att göra rätt. Den barnsliga förhoppningen att ens handlingar kan motverka ondska och göra onda händelser ogjorda. Att fröna man sår ska spira någon dag.
Växtligheten finns också alltid i språket. Det är naturligt, det rör sig med en självklar strävan. En vilja att uttrycka något ogreppbart. Jag tror att de många metaforerna och liknelserna, poesin i det hela, är ett sätt att skydda läsaren. På samma gång visar det på svårigheten att vidröra något fruktansvärt utan att tappa fattningen. Umubyeyi Mairesse vill ihärdigt lyfta på sorgens lock, hon odlar en gemenskap mellan familjemedlemmarna med hjälp av ord. När jag läser boken rinner orden genom mig. Jag förstår efterhand att banden mellan mor och dotter, man och hustru, mormor och barnbarn, syster och bror, som ibland verkat så osynliga och ogreppbara, har varit där hela tiden.
