Det finns nog få band som är så viktiga för den moderna punken som Bristol-bandet Idles. Deras ångestfyllda, aggressiva men också ömsinta postpunk har gjort dem till självklara kandidater bland nutidens stökigaste artister. Både live och på skiva. Men det är tydligt redan från första tonen på IDEA 01, det inledande spåret på bandets nysläppta femte album TANGK, att det här är en skiva som eventuellt kan splittra bandets trogna fanskara.
Musiken som tidigare känts som att på något underbart masochistiskt sätt bli sparkad gång på gång i ansiktet av ett par Dr. Martens i storlek 46, har nu blivit mycket mer avskalad, experimentell och alternativ.
Andra spåret Gift Horse och även Hall & Oats är nog det närmsta bandet kommer sitt traditionella malande ångvältsljud, dock betydligt mörkare. På resten av albumet kombineras en mystisk seriositet med bland annat modulärsynthar och oväsen, och alltid med monotona trummor i centrum. Joe Talbot har slutat skrika och börjat (prat)sjunga som en normal människa utan aggressionsproblem. Gitarrerna är inte längre låtarnas grundstenar i samma utsträckning och ljudbilden sträcker sig låååångt från den som finns tillgänglig i en replokalskällare.
Låtarna är generellt mörkare, mer komplexa och visar en mycket, mycket mer deprimerad sida av bandet än deras tidigare släpp. Trots detta finns Idles (vid det här laget) obligatoriska ilska kvar, även om den må ha tagit en ny form. Istället för att vara ett rent aggressionsutbrott är TANGK snarare avtändningen efteråt.
Tydligt är också att TANGK aldrig känns utdraget eller tråkigt. Låtarna skiljer sig från varandra på ett förvånansvärt fängslande sätt. Bandet överraskar med att ta in för dem otraditionella instrument som trummaskiner, piano och saxofoner men också genom att på ett genialiskt sätt leka berg- och dalbana med albumets dynamik. Ta till exempel övergången mellan den musikaliska pianoballaden A Gospel till den diskopunkiga LCD Soundsystem-collaben Dancer.
TANGK kanske inte är förbannad som ett stöveltramp i plytet, utan mer som en utrotningshotad ringmask som tar ut sin vrede genom att begå elchocksterapi längs ens ryggmärg. Den utmanar inte bara enformigheten i den moderna punken, den är också ett tydligt exempel på ett band som vägrar stå stilla. Det är deras mest komplexa, känslosamma och varierade album hittills.
Skivan lär bli en vattendelare bland Idles fanskara men som ett modernt postpunkalbum är det nästan exemplariskt. Den är precis så ösig som man vill ha den när den ska vara det. Precis så utmanande att lyssna på som man vill att den ska vara. Och den lyckas på ett imponerande sätt blanda melankoli, desperation och rent ursinne till den perfekta känslourladdningen.
