Varför kollar jag fortfarande på The Sopranos?

Uppfattningen om vår art som en komplett varelse ställer höga krav på verkligheten och skapar stora besvikelser i vår vardag. I The Sopranos är däremot ingen komplett eller rationell, vilket gör detta freudianska pusselspel till allas vår älskade comfort-serie. 

Jag är inte ensam om att tycka om Sopranos. När SVT:s journalist inför riksdagsvalet 2002 frågar Gudrun Schyman ”Sopranos eller Vita Huset?” svarar Gudrun Schyman: “Sopranos”. År efter år tar Sopranos hem priserna på de mest kända tv-galorna. Utdelarna nickar instämmande när Edie Falco, James Gandolfini, Michael Imperio och David Chase tar emot Emmystatyetter. Vad är det egentligen vi älskar med The Sopranos?

The Sopranos gör sin entré i tv-rutan under höjdpunkten av globaliseringens kulm, sent på 90-talet. Världens ekonomier höll på att knytas samman över landsgränser och världshav. Parollen var tydlig – materiellt välstånd är nyckeln till framgång, möjligheten att nå toppen är inom räckhåll för alla, och med välstånd och utbildning blir religion mindre viktigt.

I New Jersey finner vi vid tiden familjen Sopranos, där rötterna från det gamla Europa lever kvar om än på lätt dekis. När maffiabossen Tony, pressad av maktkampen inom familjen och deprimerad över relationen med sin borderlinesjuka mamma Livia, kliver in på Dr. Jennifer Melfis kontor sommaren 1999 inleds ett fruktlöst men underhållande samarbete mellan patient och psykolog. Varken skådespelarna eller den okända regissören trodde att The Sopranos skulle överleva, men efter succén med Sex and the City var det lättare för HBO att satsa på att nytt tv-drama. Med en osannolik ensemble bestående av skådespelare med mycket (Dominic Chianese, Lorraine Bracco), lite (James Gandolfini, Edie Falco) eller ingen (Vincent Curatola, Steven Van Zandt) erfarenhet alls formas en tv-serie som förändrar allt. Jamie-Lynn Sigler och Roler Iler var arton respektive fjorton år när de castades som Tony och Carmella Sopranos barn AJ. och Meadow. 

Karaktärerna

Karaktärerna i Sopranos är den främsta anledningen till varför vi fortfarande tittar på tv-serien.  Dumdristiga, impulsiva, våldsamma, fula, skitiga och elaka fäktas de med världen och sig själva. Varje medvetet försök att göra en karaktär från The Sopranos till en förebild vore dömt att misslyckas. Tonys protegé, Christopher, är ett bra exempel. Trots att vi ibland kan fascineras av hans komiska uppsyn, kriser, filmintresse, guldsmycken och uppenbara sinne för stil, skulle eventuell beundran krossas när vi ser Christopher misshandla sin flickvän nära döden medan han är hög på heroin. David Chase, regissören och skaparen av TV-serien, ger inte serien någon moralisk agenda utan utforskar istället tvetydigheter, motsägelser och det irrationella. 

Tonys mamma Livia förblir statisk i sin narcissism. Nancy Marchand spelar modern som vägrat att bryta generationstraumat, en förälder som istället för att lösa sina egna problem lever ut dem och skapar nya. Den psykiska ohälsan har förts vidare till barnen Tony, Janice och delvis Barbara. Janice speglar den moderna sökaren i ordets ärligaste mening. Från uppväxten i en katolsk familj vandrar Janice längst det religiösa smörgåsbordet i jakt på inre lycka – från New Age till hinduism och Vishnu, amerikansk ursprungsbefolknings animism till pånyttfödd kristen. Tony missar aldrig en chans att påminna systern om hennes tillkortakommanden som förälder. För hemmafrun Carmella vet materialismen inga gränser. Lycka går att köpa för pengar och om det går att slänga pengar på problemet är det inget problem. Lyxen och det exklusiva blir Carmellas valuta i det inte så exklusiva förhållandet med Tony. Carmella förtjusas istället av Tonys hantlangare Furio, den stiliga neapolitanen med hästsvans. Känslorna kommer som ett ljussken från det gamla landet, som vi besöker i avsnittet ”Commendatori” med vackra bilder av Tyrrenska havet, Vesuvius, hamnmiljöer, den gamla staden och människorna i Neapel. 

Brottsligheten

Porträtteringen av brottslighet i The Sopranos kräver ingen masterexamen i kriminologi för att förstå sig på, allt handlar om och utgår från pengar. Sopranosfamiljens anpassning till 2000-talets globalisering i form av företag som pendlar mellan lagliga och olagliga verksamheter påminner om den brottslighet som skildras i journalisten Roberto Savianos bok Gomorra – En resa i Camorrans land. Bokens inledande citat ”Folk är ohyra och bör förbli ohyra” utgör ett sällsynt filosofiskt utspel från den napolitanska maffian, som Saviano genom intervjuer och vittnesmål återger på en resa genom våld, girighet och misär. Här skildras barnsoldater som inget annat vill än att bli commorister. Mänskliga försökskaniner som Maffian testar tjacket på för att konsumenterna inte ska överdosera. Penningtvätt, trafficking, slaveri, korruption. Miljöförstöring och cancer som resultat av maffians uppköp av sophanteringen. Precis som i The Sopranos existerar inte någon sund oenighet, allt går ut på pengar och ännu mera pengar. 

Den italienska korruptionen är lika omfattande som den i New Jersey, likaså motvinden för deras respektive  rättsväsendet. Vad som gör The Sopranos sevärd i avseendet brottslighet är inte enbart fokuset på pengar, vilket vi som löneslavar kan förstå oss på, utan även att vi som tittare aldrig erbjuds en självklar förklaring till varför Tony blivit gangster annat än att han tycker om att vara gangster. Han är den han är, våldsam, utan samvete och med en gränslös listighet.

Psykoanalys

Psykologi är helt central i The Sopranos, vilket ger tv-serien djup och mening. Drömmar, existentiell ångest och oro inför framtiden är ständigt återkommande teman. Sessionerna med Tony i Dr. Melfis kontor var min enda referens till terapi när jag började gå i psykoanalys. Det fanns väldigt mycket att prata om. Terapin, kanske just denna form av terapi, var plågsam. Efter mina första sofistikerade och sedan tafatta försök att försvara mig bröts fasaden. Konflikterna uppenbarade sig tydligt och jag kom inte undan.

Varför hade jag inte sökt mig hit innan? Varför hade jag skadat mitt psyke, mitt enda psyke och min enda kropp genom att blockera och vända allt det som gjorde ont inåt under så väldigt lång tid? Så mycket tid bortkastad. Nu dör jag, tänkte jag. Våren 2021 är våren när jag dör. Men det gjorde jag inte. Såhär i efterhand var erfarenheten helt ovärderlig, men den var aldrig magisk. Psykoanalys leder inte nödvändigtvis till lycka, istället kan det leda till klarhet. Vad psykoanalysen och The Sopranos delar är det omystiska.

Det vore däremot inte särskilt lyckosamt att psykiatrisera Tony Soprano alltför mycket eftersom han inte vill bli bättre. Han ljuger i terapin precis som han ljuger för de flesta. Lika mycket som han valt kriminalitet, väljer Tony konsekvent att bedra Carmella. David Chase avstår från att psykiatrisera eller göra Tonys äktenskapsbrott mer komplicerat än vad det faktiskt är. Tonys amour fou-affär med bilförsäljaren Gloria blir en olycklig berättelse och blir ett tydligt exempel på hur Tony behandlar kvinnor. Trots sitt äktenskap och att han är pappa till två charmerar han en kvinna med romans för att sedan överge henne. Precis som casanovapsykopaten Donato Sarratore och hans son Nino, i Elena Ferrantes fantastiska böcker, slutar berättelsen i emotionell undergång. Ett beklagligt exempel på hur fel det kan bli när människor får känna efter och välja fritt. 

Varför tittar vi fortfarande på The Sopranos? Tv-serien utforskar känslor som vi gärna inte talar om. Även om en dysfunktionell uppväxt idag är lika förekommande i vår svenska kultur som snaps på midsommar, är dramatiseringar av denna upplevelse fortfarande sällsynta. I motsats till SVT:s Bonusfamiljen, där exemplariska stockholmare gång på gång tar helt rätt beslut och föredömligt får skilsmässa att framstå som ett äventyr för barnen, fungerar The Sopranos som en kanal för ilska, sorg, bitterhet och de andra känslorna som vi kämpar med men som vi gärna inte prata om. Men vi borde i allra högsta grad tala om dem. Som Dr. Melfi påpekar är depression i grund och botten ilska riktad inåt.  

Konsekvent nog är det inte bara otillräckliga föräldrar som porträtteras i The Sopranos, utan även otacksamma ungdomar. De är födda med pengar, säkerhet, komfort och frihet som föräldragenerationen bara kunnat drömma om men som likt förbannat insisterar på att ta alltihop för givet. På samma vis har tv-serien ingen vinnare; ingen går ostraffad utan det är ett drama som kan underhålla och skrämma på samma gång. David Chase intresserar sig för irrationalitet och det tycker vi om, det behöver vi se! Människor som gör misstag och som kämpar med sina egna inre konflikter blir intressanta karaktärer. Chase ägnar sig däremot inte med förklaringar, utöver introlåten ”Woke up this morning” finns knappt någon musik som säger till oss hur vi ska känna. Bristen på förklaringar är det enda som är förutsägbart med The Sopranos utöver oförutsägbarheten.