Varför jag inte längre är den malplacerade bögen
Jag befinner mig i New York. Ovanför mig tornar skyskraporna, nästan ända upp till gränsen mellan himmel och rymd. Jag andas in. Lukten i luften är en sådan man bara känner på semester i en stad, en lukt av både blommor och sopor. Jag andas ut. Förbi mig passerar flera olika män i alla åldrar. Korta shorts, magtröja, kostym, dress-skor, hockeyfrilla, snaggat, pälskragar, läderjackor. De är alla från olika platser och olika områden, ändå bjuder de alla, helt obehindrat, in mig som vän till deras hem och liv. Anledningen? Enligt dem för att vi alla är likadana, från samma familj. Jag är äntligen ingen gäst längre. Jag är en del av deras familj.
Min familj. Min regnbågsfärgade familj. Hela livet har jag sökt efter denna gemenskap men aldrig funnit min plats. Nu är stunden äntligen kommen. Tyngden som lyfter från mina axlar är flera ton tung. Jag brister i flera stunder ut i gråt, skratt och lättnad. Hur kunde jag hamna här och helt plötsligt vara precis på rätt ställe där jag äntligen passar in? Det tog mig tjugotvå år av erfarenheter och liv att komma hit. Men… platsen är inte New York. Den är inte ens verklig. Hur kan denna fantasi skapa dessa känslor?
Dessa känslor och tillhörigheten jag upplever är inte grundad i verklighet utan det är skapat ur svartvita bokstäver sammanförda till ord och meningar som tillsammans bildar Matthew Lopez pjäs Arv. Den gemenskap jag bjuds in till bottnar i en påhittad historia om bögar. En historia om bögar med så vitt skilda liv, åldrar, kläder och social status där ämnet vad det innebär att vara bög idag behandlas. Dessa homosexuella mäns historia förenas och jag, Erik, hittar hem och en tillhörighet.
Tillhörighet… Detta ord väcker sprängladdade känslor inom mig. Varför väcks de så starkt av denna pjäs? Har jag någonsin känt denna form av tillhörighet tidigare och varför inte?
Som bög har jag alltid känt mig malplacerad. Detta trots att min barndom inte alls varit en exkluderande sådan. Min familj har alltid varit accepterande gällande min sexuella läggning och likaså mina vänner. Tack och lov! Men tyvärr finns det något som min biologiska familj aldrig kan ge mig, hur mycket de än försöker. Nämligen att själva vara homosexuella. I både vänskapsrelationer och släktrelationer har det alltid varit en hetereosexuell kontext. I denna har jag varit det udda fåret. Ingen i min närhet hade erfarenheter för att kunna relatera till det jag som homosexuell gick igenom. Till exempel processen av att “komma ut”. Processen som innebar först att inte våga komma ut och få skamkänslor över det – till att sedan våga komma ut och skambelägga mig själv för att inte ha kommit ut tidigare. Då jag enbart har haft mig själv som bög att utgå från under min tonårstid har min verklighet kring att vara just det kretsat enbart kring mig. Detta har skapat en ensamhet och distans till mig själv som bög. Jag har alltid undrat “Var är de andra?”.
Jag minns att vi var två öppet, jag inte lika öppet, homosexuella män i högstadiet och inte mer än så. Vi var aldrig nära vänner då han var äldre än mig. Utan verkliga relations- och känslomässiga anknytningar till andra homosexuella killar upplevde jag homosexuell kultur, som litteratur och filmer, från ett yttre perspektiv – ett fågelperspektiv. Som konsekvens tänkte jag att de här berättelserna är enbart just det, berättelser. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en del av och få uppleva dem.
Homosexuell kultur såsom Rupaul’s Drag Race, Call Me by Your Name och Pose var en otrolig tröst då jag fick se personer som mig, personer som avvek från normen. Utan denna tröst hade det varit horribelt. Men frågan återstår. B.A. (Before Arv) berördes jag och blev såklart tagen men såg ändå alltid berättelserna från ett utifrånperspektiv. Så för att återgå till min fråga: varför skapade Arv helt plötsligt denna starka känsla av tillhörighet?
En anledning jag kommer på är Lopez fenomenala skrivförmåga. Karaktärerna upplevs verkliga och det är som att jag vandrar med dem i deras vardagsrum. Fantasin för mig blir verklighet genom att de pratar i termer som enbart personer från HBTQ-communitiet, och ett fåtal andra, kan förstå. The Gay Lingo slängs runt på ett helt vardagligt sätt precis som i verkligheten och det upplevs inte krystat. När en av karaktärerna tar upp frågan om huruvida ordet “Camp” är en kulturell markör som homosexuella håller på att förlora häpnades jag över deras nära band till varandra och till det homosexuella språket. Då språket i pjäsen är i sådan vardaglig form av dialoger verkar det som att konversationerna har ägt rum även i verkligheten och jag övertygas att jag kommer uppleva sådana sammanhang också. Det blir som en optisk illusion för hjärnan där jag måste inse att fantasin är verklig. Det vill säga, att dessa berättelser inte är berättelser utan verklighet.
Den rationella sidan av mig vänder tyvärr mig tillbaka till att illusionen är enbart just det, en illusion. Det är ju bara en pjäs och även om dialogen verkar äkta så är det ändå utom räckhåll på grund av mina tidigare erfarenheter. Just därför är jag inte övertygad om att pjäsens litterära genialitet är kärnan till svaret kring min känsla av tillhörighet som bildas. Tony Kushners pjäs Angels in America är minst lika hyllad på grund av det och, i teorin, bör den vara lika relaterbar. Så VARFÖR just denna pjäs? Jag återgår till pjäsens handling för att hitta svaret.
Pjäsens handling kretsar som tidigare sagt kring olika generationer av homosexuella män. De alla har olika erfarenheter av AIDS-krisen. Det finns, bland annat, karaktären Walter som tog hand om hans döende vänner i en avlägsen stuga under 90-talet. Det finns även den unga, hemlösa HIV-positiva Leo som prostituerar sig och vars historia vävs samman med dramatikern Toby Darling och den sistnämndes äktenskap med Eric Glass. Vissa av dessa karaktärer, som Walter, såg epidemin genom egna ögon och har minnen av när flera av deras vänner dog, andra som Toby och Eric har inte alls dessa erfarenheter. I pjäsen frågar en av karaktärerna, E.M Forster (baserad på den verkliga författaren till bland annat boken Maurice) vad vi homosexuella ska göra med vårt arv från AIDS-krisen och de döda homosexuellas arv. Hans svar är enkelt och är även en uppmaning, “Vi ska göra det de inte kunde. Vi ska leva.”
Idag är HIV fortfarande stigmatiserat, men välbehandlad HIV överförs inte via sexuella kontakter. Vid dessa låga nivåer behöver man inte berätta för sin sexpartner om sin status då den andre personen inte står i risk för att smittas. Denna pjäs blir en påminnelse att fullt leva ut mitt liv som homo nu när jag kan och det är en av anledningarna till att den berör mig så starkt. Den skapar faktiskt en rannsakan i mig som jag inte gått igenom tidigare. Nu som vuxen tar jag mig an litteraturen på ett helt annat sätt än när jag var tonåring.
Känslan som skapas av rannsakan är att det är nu eller aldrig. In i garderoben, i det gömda eller ut i det öppna, ut i det fria. De äldre karaktärerna i pjäsen får en funktion i mitt liv som jag saknat. De vet vad jag går igenom och dessutom kan de ge mig ett hänsynslöst perspektiv. De berättar om min, vår historia och pratar om händelser jag aldrig hört talas om. De pratar om AIDS-bromsmedlet Truvada, The Sip-In på baren Julius, The Upstairs Lounge Fire, Edie Windsor med mera – alla är händelser som betytt oerhört mycket för HBTQ-historia men jag aldrig hört talas om förrän de upplyser mig. Pjäsens didaktiska värde skapar därigenom en tillhörighet. Jag får veta min historia. Dessutom måste jag inse att dessa döda män är precis som jag och genom skammen som uppkommer av att tidigare ha dolt min homosexuella identitet känner jag ett känslomässigt band till dem.
I samma stund som förståelsen börjar klarna kring hur pjäsen och jag bildar en symbios slår ännu en tanke till. Det har också med min nuvarande livssituation att göra. Eller snarare mitt liv det senaste halvåret. I slutet av januari började jag gå till en psykolog. Anledningen? Jag kände mig lost i livet. Jag tog examen, gick utan jobb och alla mina närmsta vänner bodde i Uppsala och inte i Stockholm. Mitt huvud bestod av röster som sa “Vem fan är jag och vad fan håller jag på med?”. Jag fick en livskris.
Under mina samtal hos psykologen kom vi fram till att jag behöver hitta ett HBTQ-sammanhang. Min första tanke var “Det är förgäves”. Jag hade ju letat överallt men inte hittat det tidigare. Sedan insåg jag att mina tidigare försök varit ganska halv-, om inte total-, kassa. Bara en googling bort hittade jag volontärgrupper inför Pride 2022, en bögbokcirkel och sedan, av en slump genom en visit på gaybaren Secret Garden i Stockholm, ett jobb. Nervositeten inför första arbetspasset steg under den dagen men sedan efter ett enda jobbpass upplevde jag samma känsla som i Arv, jag hade äntligen hittat hem. Detta hem var det hem som jag nämnde tidigare, det jag alltid sökt och det min biologiska familj aldrig kunnat ge mig, hur hårt de än skulle försöka då de inte är homosexuella. Detta nya, andra hem började sopa bort den malplacerade känslan. Den ersatte inte min biologiska familj såklart, utan kompletterade den. Detta andra hem och tillhörigheten som jag nu fick ta del av skapades av verkliga homosexuella kontakter. Med mina nya relationer kunde jag få medhåll, och mothåll, i hur det är att vara homosexuell. Jag började medvetet uppsöka fler sådana sammanhang, sådana som skänkte mig denna form av tillhörighet. Det blev dragshows, efterfester med kollegor och även min första kärleksrelation med min nuvarande pojkvän.
Med denna information inser jag också att mina erfarenheter och min utveckling som bög gjorde att jag nu inte läste homo-litteratur som Arv från ett utifrånperspektiv, utan jag såg allt inifrån. Jag kände att jag var dessa karaktärer och inte en betraktare. Det enda kluriga i detta är att allt detta skedde samtidigt som jag läste Arv. Jag samlade på mig dessa erfarenheter medan jag läste om karaktärernas liv. Det är då svårt att veta vad som utlöste vad. Var det min upplevelse av tillhörighet, skapad från pjäsen, som gjorde att jag tillät mig att känna tillhörighet i verkliga världen – eller var det tvärtom?
Denna fråga är svår att besvara som ni märker. Fler frågor fortsätter att dyka upp på rad. Varför har jag inte sökt dessa sammanhang tidigare? Är det en rädsla att inte bli inbjuden eller accepterad av mitt folk? Eller är det min skam som gjort att jag inte tillåtit mig själv att känna tillhörighet?
Även nu när jag börjat jobba på Secret Garden, fått pojkvän och sökt komfort i sammanhang som drag shows så kan jag komma på mig själv att gömma mig och skämmas. Ett sorts internaliserat bögförakt. Jag vill tro att när jag skriver att jag är homosexuell i denna artikel sker det utan skam men den finns där. Troligtvis är den en konsekvens av detta yttre perspektiv kring min homosexualitet som jag använt både i läsning och i verkliga livet. Skammen har fötts ur och/eller skapat känslan av otillhörighet, otillräcklighet och ensamhet. Denna skamkänsla gör att jag nu inser att frågeställningen kring varför Arv påverkade mig så hårt är otroligt intressant men inte det viktiga. Det väsentliga är inte anledningen till min starka reaktion utan det är påminnelsen Arv skapar om resan till att acceptera sig själv som bög och att den resan måste fortsätta. Skammen måste släckas.
Jag kommer nog därför aldrig hitta svaret på varför Arv skänkte mig frigörelse och styrka. Det enda jag vet är att Arv blir som ett manifest för mig. Den har uppmanat mig att blomstra ut till en homosexuell man med färgglada vingar. Tack vare Arv och de personer jag den senaste tiden mött både i fiktionen och den riktiga världen ska jag ta hand om dessa vingar. De har gått i arv och burits av personer förut som jag ska hedra.
Dessa personer och mitt homosexuella arv bildar en tillhörighet som den jag känner till min biologiska och förstahandsfamilj – men denna fyller en annan funktion. Bit efter bit tynar den malplacerade känslan bort. Mina två olika familjer jag nu tillhör kommer med olika arv och de båda bildar mig. Jag behöver båda för att fungera. Precis som jag behöver veta om min mammas släkt och tidigare liv för att känna mig hel behöver jag också ta itu med min homo-familjs arv för att känna mig hel.
Oavsett om det var pjäsen eller verkliga erfarenheter som fick mig att inse att det faktiskt finns personer som jag så behöver jag fortsätta uppsöka dem. Jag ska hädanefter även ta på mig ansvaret att välkomna in yngre personer i gemenskapen, få dem att känna tillhörighet. Tillhörighet. Där är vi tillbaka till det begreppet. Ett ord jag aldrig trodde jag skulle känna ska jag nu ge i arv till andra. Arvtagarna och jag ska därmed inte leva i det gömda eller i ensamhet. Familjen behövs nu mer än någonsin. Det som skett på London Bar i Oslo och utvecklingen i USA har gjort att jag aldrig känt mig närmare den och behovet av tillhörighet har aldrig varit starkare. Tillhörighet är det som ska gå i arv och vi ska inte leva i det gömda. Dikten på första sidan av pjäsen blir en påminnelse till oss alla.
From all I did and from all I said
they shouldn’t try to find out who I was.
An obstacle was there and it distorted
my actions and the way I lived my life.
An obstacle was there and it stopped me
on many occasions when I was going to speak.
The most unnoticed of my actions
and the most covert of all my writings:
from these alone will they come to know me.
But perhaps it’s not worth squandering
so much care and trouble on puzzling me out.
Afterwards –in som perfect society –
someone else who’s fashioned like me
will surely appear and be free to do as he pleases.
Constantine Cavafy (1908)
Översatt till engelska av Daniel Medelsohn.
