Varför hänger lukten av lök som tvätt?
I Elisabeth Hjorths roman Sällskap berättas tre historier om kvinnligt motstånd. I en av dem planerar en grupp kvinnor hämndaktioner på män.
Albert Tullberg Nygren har årets hittills värsta läsupplevelse.
Tidigare i våras behövde jag läsa Edgar Allan Poes roman The Narrative of Arthur Gordon Pym. När jag var klar kände jag, av två anledningar, en mycket stor tacksamhet. För det första: därför att Poe aldrig skrev någon mer roman. För det andra: därför att jag redan överlevt årets absolut sämsta läsupplevelse. Tyvärr hade jag fel.
Elisabeth Hjorths roman Sällskap består av tre kortare berättelser, som alla kretsar kring kvinnliga kollektiv som skyddar och slår tillbaka mot en förtryckande omvärld. I den första berättelsen, ”Cirkeln”, är det nutid, och ett feministiskt sällskap samlas på krogen för att diskutera sina upplevelser av patriarkatet och dela ut uppdrag till varandra för hämnas på männen. ”Kommuniteten” och ”Tabernaklet” handlar båda två om kristna sällskap. Den förstnämnda handlar om en nunneorden av utstötta flickor i en vagt medeltida värld, medan den sista utspelar sig i en dystopisk nära framtid.
Att det rör sig om premisser som redan känns gjorda både en och två gånger behöver inte nödvändigtvis göra dem mindre angelägna eller intressanta. Upplägget med tre berättelser som speglar varandra i olika tider känns också på förhand spännande. Problemet är bara att ingen av berättelserna är särskilt bra.
Det första jag studsar på är dialogen. Jag har svårt att hitta en enda replik i hela boken som inte är dramatiskt ödesmättad. När Sara, huvudpersonen i den första berättelsen, först introduceras för sin cirkel säger hennes vän, utan ironi i rösten: ”Det här är Sara, hon kommer att få er att skärpa er”. Några sidor senare säger samma person: ”Att vara så där kategorisk är inte bra för dig Sara, du går miste om intermezzot, mellanspelet där alla överraskningar och sällsamheter äger rum”. Vem pratar så? Tydligen varenda människa i Hjorths romanvärld, hela tiden.
Först trodde jag att det kanske handlade om ett skämt, ett klumpigt sätt att ironisera över det akademiska övre medelklasspråk som Sara ifrågasätter de andra kvinnorna i cirkeln för. Men det förklarar inte varför hela romanen är så fylld till brädden med överarbetat bildspråk och krystade liknelser, som att ”lukten av lök bubblande i olja hängde som tvätt mellan husen”. Jag antar att det är ett försök att skapa något slags upphöjd stil, men tyvärr faller det platt när det ofta är så dåligt. Den enda ljusningen är att det ibland blir opassande roligt, som i ”Tabernaklet” när fotbollstränaren mitt i en blytung skildring av ett barndomstrauma skriker ”NI ÄR EN SKAM NI DÖDAR FOTBOLL”.
Stilen bidrar dessutom till att skapa en beklaglig distans till innehållet. Hjorth väjer inte för att skildra samhällets våld rakt på, och det i sig är något lovvärt, men när den ena överdramatiserade scenen följer på den andra utan slut blir det så småningom svårt att ta på allvar.
Jag har så många fler problem med den här romanen, som till exempel tempot (med tvångsmässig regelbundenhet och utan någon hänsyn till berättelsens rytm ska vartannat kapitel i ”Cirkeln” vara en tillbakablick till huvudpersonens trasiga barndom – det dödar varje tillstymmelse till framåtrörelse som annars hade riskerat att ge berättelsen lite energi) eller de något poänglösa ”oväntade vändningar” som antingen kommer från absolut ingenstans eller tvärtom antyds alldeles för tydligt. För att inte göra texten alltför lång, och för att jag verkligen bara vill släppa Sällskap nu, måste jag dock gå vidare. Läsa något annat, vad som helst. Allt kan inte vara så här kasst.
