Varför får vi aldrig nog av dålig film?
Dåliga filmer kan med tiden få mytologisk status och ökade tittarsiffror just eftersom de är så dåliga. Men varför vill vi se skitdåliga nya filmer? Carl Holmström resonerar.
I mars släpptes den Netflix-producerade romantiska komedin Irish wish, regisserad av Janee Damian.
Irish wish är en romantisk komedi med magiska inslag, späckad av klyschor och har en handling som är så förutsägbar att jag först var säker på att jag redan sett den. Lindsay Lohan spelar huvudrollen Maddie – en driven kvinna mitt i karriären som är klumpig både socialt och fysiskt. Maddie arbetar som redaktör och är hemligt kär i författaren Paul Kennedy som hon jobbar med på hans senaste bok. Precis när hon ska berätta hur hon känner för Paul möter han Maddies väninna Emma, de blir förälskade och påbörjar bröllopsplaner. Under förberedelserna drömmer Maddie om att det är hon som ska gifta sig med Paul – en dröm som förverkligas av det svenska helgonet, heliga Birgitta. Men nu inser Maddie att det hela är ett misstag och att hon istället borde gifta sig med bröllopsfotografen. Irish Wish har mestadels fått dålig kritik. The Guardian gav filmen ett bottenbetyg och menade att filmen är “aggressivt intetsägande”. Samtidigt talar tittarsiffrorna ett helt annat språk. Under veckan den släpptes blev det den näst mest streamade filmen på Netflix med 19,5 miljoner strömningar.
Det här fenomenet, att filmer som anses ha låg verkshöjd blir strömningssuccéer är inte helt okänt. Under 2023 låg filmen Murder Mystery 2 i topp trots att en recensent beskrivit den som så korkad att den inte skulle vara betrodd att använda bestick utan en vuxens sällskap.
För att ge filmer som Irish Wish en rättvis recension måste vi förstå varför så många vill se den. En förklaring kan vara människans inneboende rädsla för det okända och vårt sökande efter trygghet. Under 2010-talet omtalades ett fenomen där människor såg om samma serier om och om igen. Vissa ser till exempel om serier som sällskap eller bakgrundsbrus medan man gör något annat. Enligt forskningen upplever vissa en varm och trygg känsla av att se om samma sak flera gånger. Lite samma känsla som att föredra mat från barndomen när man är sjuk. Eftersom vi som tittare redan vet vad som kommer att hända innebär tittandet inte någon risk för att utsättas för stress eller obehag att se om samma film eller serie. Flera personer med ångestproblematik upplever att deras ångest lindras av att se om samma filmer eller serier och forskningen verkar hittills inte hitta några negativa effekter av detta beteende.
En av de främsta kvaliteterna i filmer som Irish Wish är att det följer en mycket tydlig struktur och har en tydligt etablerad handling. Innan du sett klart trailern kan du gissa dig till handlingen. Men det måste inte betyda att filmen är dålig. Om vi bedömer Irish Wish utifrån hur lätt den är att se så är det en bra film.
Framgångsreceptet för den här typen av film är enligt mig enkelt. För att producera en bra skvalfilm ska den vara förutsägbar och följa en tydlig struktur eller mall. Inkludera en kändis som folk tycker om. Eftersom denna typ av film kräver relativt liten budget jämfört med storfilmer är det en perfekt genre att satsa på för svensk filmindustri. Så nu hoppas jag på en romcom om att en kvinna från Stockholm – spelad av Alva Bratt – som flyttar hem till Norrland för att ta hand om sin mammas smörgåstårtefabrik. Där stöter hon på bygdens galna original, spelade av Lennart Jähkel/Leif och Billy. Om Lennart Jähkel är för dyr, släng in youtubern den riktiga Pontus som kan spela sig själv. Alvas karaktär får lärdomar om kärlek av Eva Röse och väljer till slut att flytta ifrån sin storstadskille (Gustav Lindh) och väljer en helt vanlig grabb från hembyn. Scenen när Peter Haber spelar lätt alkoholiserad granne, ni vet som Beck men tvärtom, blir viral. Om någon nu upplever att de redan sett den här filmen så tar jag det enbart som en komplimang – och väntar med spänning på mina manus credits.
