Varför avfärdar kritikerkåren enkel poesi?
Kritikernas motstånd mot den enkla prosan, eller poesin som ligger nära prosan, är svår att förstå. Samtidspoesin är okomplicerad att läsa, men den är inte simpel, skriver Max Gazi Bergqvist.
Det är märkligt hur poesin ständigt tycks dömas efter dubbla måttstockar. Är dikten svår anklagas den för att vara obegriplig och exkluderande. Är den enkel misstänkliggörs den för att vara banal eller alltför lättillgänglig. Kritikerkåren verkar ha svårt att acceptera att ett avskalat språk kan rymma samma komplexitet som ett målande.
Frågan är därför inte längre om poesin är begriplig nog – utan om kritikerkåren över huvud taget vet vad den efterfrågar.
Samtida poeter som Anna Hallberg, Ylva Gripfelt, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Iman Mohammed, och nu även Ann Jäderlund, som på senare år rört sig mot enkelheten, finner sitt språk i det begripliga. De tycks vilja uppnå emotionell resonans med så få ord som möjligt. På boksidan ser det simpelt ut, men att dikta det mänskliga lidandet med få ord är allt annat än simpelt.
Till “obegriplighetsdebatten” som upprörde under sent 80-tal, tidigt 90-tal, blev poeten Ann Jäderlund startskottet. En debatt som i grunden handlade om hur begriplig poesi måste vara, till vem den riktar sig, om det är för svårt för läsaren att ta till sig innehållet i diktsamlingar som utforskar uppbruten och experimentell dikt.
Ironiskt nog frågar sig Thomas Götselius i Expressen om Ann Jäderlund är ”Sveriges mest lättlästa poet” i sin recension av Solen syns och solen svävar (2026). När Jesper Strömbäck Eklund i samma tidning recenserar Ylva Gripfelts diktsamling Man gråter (2026) betonar han framförallt diktens potential att bli skvaller, ett löp. Katja Palo recenserar Odödligt (2026) av Iman Mohammed i Göteborgsposten och menar att diktsamlingen ibland är “farligt nära pekoral”. Det är en avfärdande ton i recensenternas texter, aningen förlöjligande, nästan förminskande. Denna ton kan i nästan alla fall, i recensenternas resonemang, spåras tillbaka till enkelheten i poeternas språk.
Motståndet mot den enkla prosan, eller dikten som ställer sig nära prosan, är för mig svårt att förstå. Till synes enkelt, vardagsnära språk och rytm har länge använts av de mest folkkära svenska poeterna. Kristina Lugn, Sonja Åkesson, Nils Ferlin och Tomas Tranströmer diktar den mänskliga upplevelsen på ett begripligt sätt. Det är okomplicerat att läsa, men det är inte simpelt. Ola Julén lyckades i sin debut Orissa (1999) förmedla förtvivlan, ensamhet och dödslängtan med ungefär en rad per sida. Är det inte lika utvecklad dikt för att den är fåordig och rak?
För att svara på den frågan måste även frågan “vad är poesins syfte?” besvaras. Ett enkelt svar är att poesin söker att väcka känslor, att dra språkets estetiska och rytmiska egenskaper till sin spets, att göra den mänskliga upplevelsen begriplig.
Kritikerna av Jäderlunds andra diktsamling Som en gång varit äng (1988) anklagade dikterna för att sakna ett tydligt berättande, för att den fragmentariska syntaxen skulle vara otillgänglig. Även Katarina Frostenson anklagades av liknande skäl, somliga menade att dikterna måste ha skrivits medvetet slutna. Kritikerna får idag det de saknade för 30 år sedan, begriplig poesi, men nu vill de inte veta av den.
Erik Lindman Matas senaste diktsamling Mullvadens kärlek till buffeln (2025) har beskrivits av kritiker som dikt som kräver alldeles för mycket av sin läsare. Att den är världsfrånvänd och försöker försvara sin position hos den inre litteraturkretsen på sisådär ett femtiotal personer. Kravet på begriplighet finns kvar, men kritikerna verkar inte kunna nöja sig.
Kritikern av det enkla och raka bör vara varsam. Att kräva en längre, mer komplicerad utsaga för att beröras av dikt är okej, men att anklaga det enkla för att sakna litterärt värde och komplexitet är snarare en reflektion av kritikern själv, och framförallt dennes förmåga att läsa undertext, och spinna vidare på känslor som presenteras i sin råaste form.
