Altogether Stranger

Lael Neale

I maj släppte den amerikanska musikern Lael Neale sitt tredje album Altogether Stranger, som kan beskrivas som drömsk indierock på Omnichord. Det är vimsigt och vackert, som om en skogsälva hade börjat spela en blandning av minimalistisk gitarr och drone pop. Neale är även en otrolig låtskrivare, texterna uppmärksammar det ordinära på ett extraordinärt sätt. De små detaljerna hyllas och hennes timida, bräckliga röst bär varenda ord och ton. 
Tillsammans med albumet släppte hon även kortfilmen The Altogether Stranger – en surrealistisk feberdröm som är lika märklig som poetisk. Med överexponerade dansare, abstrakta målningar av Eva och Adam, catwalks och klipp på folk som simmar i en värld av inverterad färg. Både hennes musikaliska och visuella språk är något av det mest intressanta i musikvärlden och slående eget.

Betyg: 7/10

Johanna Fröde

GOLLIWOG

billy woods

Om “historiehiphop” vore en genre, hade billy woods varit dess förgrundsgestalt. Hans skivor har alltid gjort upp med rasism, såväl historisk som nutida. Horrorcorealbumet GOLLIWOG, vars titel syftar på en gammal rasistisk trasdocka, kan vara hans mörkaste verk hittills. Här målas historien upp som en mardröm som fortsätter att plåga dagens människor. Med sina brutala beats och djupt allvarliga texter blir det, på samma sätt som med filmgenren Black horror, skrämmande hur verklig musiken känns.

Betyg: 7/10

Holger Claesson

Send A Prayer My Way

Julien Baker, TORRES

Julien Baker och TORRES återvänder till sina rötter i den amerikanska södern med countryalbumet Send A Prayer My Way. Albumet är både en hyllning till genren och en nytolkning av dess klassiska teman. Låtarna rör sig mellan kärlek, religion, droger och medelklassliv – med skärpa och inlevelse. Höjdpunkter som den svängiga Sugar in the Tank och den längtande Sylvia sticker ut, medan andra spår faller platt. Den sentimentala Tuesday berör inte, och öppningsspåret Dirt lämnar en del att önska. Albumet har en varm och hemtrevlig ton, genomsyrad av kärlek till countryn – men ibland blir uttrycket opersonligt och upprepande. I sin helhet är det fint, men inte mycket mer än så.

Betyg: 5/10

Allis Sääsk Berglund

Equus Caballus

Men I Trust

Kanadensiska indiepoptrion Men I Trust kunde inte vänta i mer än två månader innan de släppte sitt andra album för i år. Equus Caballus galopperar vidare från Equus Asinus som släpptes tidigare i år med hela 13 spår. Vissa, rykande färska, medan andra är fristående singlar som inte fått plats på deras tidigare album Exempelvis Billy Toppy och Husk –vå av bandets mest ikoniska låtar. Med detta sagt är Equus Caballus förmodligen bandets starkaste album i dagsläget. Deras grooviga basgångar, atmosfäriska 80-talssyntar och eteriska sång, som nu blivit synonymt för bandet, har nog aldrig tidigare varit så medryckande. Men är samtidigt gåtfullt, dansant men svävande, introvert men intimt.

Betyg: 7/10

Gustav Stjernkvist