Vår tids största hjärnor vill jobba med content – inte nyheter

Mediebranschen har panik. 

Unga journalister vill inte längre jobba med nyheter och allt färre söker in till journalistutbildningarna. Glansdagarna då de lovande talangerna stod på kö utanför redaktionerna är över. Av någon anledning väljer vår tids bästa hjärnor att söka sig till contentbranschen istället för de traditionella nyhetsredaktionerna.

Inför sommaren har medierna gjort allt de kan för att säkra upp personalstyrkan. En chef från Stampenkoncernen (Göteborgs-Postens ägare) tjatade sig till att få presentera sig inför studenterna på min utbildning. Väl i föreläsningssalen var det ingen som dök upp. 

Medierna har även vänt sig till sina egna för att få hjälp. Under min praktik lockades medarbetarna på redaktionen till att värva nya kollegor. Och de som lyckades fick en middag för två som tack.

År 2006 inkom 19 000 ansökningar till 800 sommarvikariat. Då gick jag i lågstadiet och hade precis lärt mig skriva. För några veckor sedan tog jag journalistexamen och inför sommaren har det kommit in ynka 3500 ansökningar till 900 vikariat, rapporterar tidningen Journalisten.

”Förr fick journalister alltid höra att det inte fanns några jobb. Nu finns det plötsligt för många jobb.”

Detta tycker mediekoncernen Bonnier News är så pass alarmerande att de kallade branschen till ett krismöte för att ta reda på hur man ska kunna vända den negativa trenden. Samtidigt växer ilskan bland de som tycker att branschen har vaknat alldeles för sent. Förr fick journalister alltid höra att det inte fanns några jobb. Nu finns det plötsligt för många jobb. Hur kunde alla missa det här skiftet?

Nyheten om krismötet fick Journalistklubben på bemanningsjätten Marieberg Media att slita av sig håret. “Det är klart att det blir kris när lönerna och arbetsvillkoren är så usla”, menar de.

När jag frågar en journalist som varit yrkesverksam i 20 år får jag ett liknande svar.
– Det är sinnessjukt att man plötsligt börjar se över LAS-frågan för att man inte hittar personal. Kritiken mot de hårda arbetsvillkoren har funnits länge. Majoriteten av mina gamla kollegor har lämnat branschen och jobbar idag med reklam – och de är svinrika.

De tuffa arbetsvillkoren är otvivelaktigt en betydande anledning till krisen, men det kan knappast vara den enda. Jag och mina kursare har sedan länge accepterat att det är korta projektanställningar och LAS-karuseller som kommer att gälla framöver.

Min förhoppning var att krismötet skulle bringa klarhet i frågan. Men när jag mejlade min lärare som var med på mötet fick jag ett dystert svar. “Inte mycket nytt. Man uppmärksammade att det saknas journalister, framför allt ute i landet. Men det visste vi ju redan”, skriver han.

Bonnier News kommunikationschef Elsa Falk har däremot en annan uppfattning. “Det kom fram en mängd bra tankar på mötet. I slutet av juni är vi en kärntrupp som ses igen och diskuterar hur vi tar några av dessa idéer vidare.”, skriver hon i ett sms. 

Elsa Falk berättar att Bonnier News försökte bjuda in journaliststudenter till mötet, men att de inte lyckats eftersom terminen var slut och många var ute på jobb. “Får bli nästa gång”, avslutar hon. 

”Vår generation har vuxit upp i ett medielandskap som styrs av marknadsföring och influencer-hets.”

Jag tror att jag har hittat svaret på gåtan. På det omtalade krismötet fanns alltså inte gruppen som branschen vill locka till sig representerad över huvud taget. Potentiella vikarier var inte med i diskussionerna. Varför tog Bonnier News inte tillfället i akt att fråga unga skribenter varför de inte vill jobba med journalistik?

Allt fler väljer att gå direkt till kommunikationsbranschen efter examen. Andra börjar jobba på produktionsbolag. När mediehusen föreläste för min klass inför praktikterminen fick contentsajten “Newsner” mer uppmärksamhet än alla de stora dagstidningarna tillsammans. Så verkar det även se ut på andra skolor. 

– Flera av mina kursare tycker att det är mycket finare att jobba på Acast än Dagens Nyheter eller Expressen. Nyhetsredaktionerna upplevs som lite “dammiga”, berättar en student på Journalisthögskolan (JMK) i Stockholm.

Det är inte längre självklart att de ambitiösa förstaårsstudenterna söker extrajobb på lokaltidning. De startar en podd istället. Eller så gör de roliga intervjuer med folk på stan inför tusentals följare på Tiktok. Vår generation har vuxit upp i ett medielandskap som styrs av marknadsföring och influencer-hets. Självklart påverkar det våra karriärval.

”Många ser det som sin demokratiska rättighet att dela aktivistiska inlägg på Instagram.”

Vi tillhör också den individualistiska generationen vars främsta önskan är att förverkliga oss själva. Samtidigt ser vi det som vår yttersta plikt att rädda världen. När min klass fick frågan om varför vi ville bli journalister var det flest som sa att de ville förändra samhället eller stå framför kameran. På frågan om vilka vi hade som förebilder svarade någon Pär Lernström, en annan Greta Thunberg.

När isarna smälter och skogarna brinner kanske det inte är så konstigt att unga vill bli aktivister och inte journalister? Många ser det som sin demokratiska rättighet att dela aktivistiska inlägg på Instagram. Vilket man inte är beredd att offra till förmån för att skriva notiser om singelolyckor på E4.

– Vår lärare berättade inför hela klassen att han röstar blankt. Han ville påpeka att det är så man blir som mest objektiv. Men vi vill inte ge upp så mycket av våra rättigheter. Och en del tänker nog: Till vilken nytta ska man vara objektiv när förtroendet för journalistiken är rekordlågt?, säger JMK-studenten. 

För mig har det aldrig varit en självklarhet att bli journalist. Under utbildningen kände jag mig livrädd inför vad jag hade gett mig in på. Jag hade tackat nej till en plats på juristprogrammet för att göra något så korkat som att ”följa mitt hjärta”. Och i det här fallet var det synonymt med att ge sig in i en döende bransch där konkurrensen är stenhård och jobben få, tänkte jag. Jag kände mig utbytbar. Och jag tänkte att det aldrig kommer räcka att vara bäst, man blir utlasad ändå.

Nu är jag inte orolig längre. Även om arbetsvillkoren fortfarande är tuffa känner jag mig trygg i att det finns massor av jobb där ute. Nu är frågan snarare om jag kommer att ha några kollegor i framtiden?

Trots att branschen står inför stora utmaningar känner jag mig hoppfull. Unga som går till andra branscher tycker fortfarande att journalistyrket behövs när man frågar dem. När jag pratar med en journalistutbildad politisk kommunikatör om han kan tänka sig att jobba på en nyhetsredaktion i framtiden är svaret ja. För honom var det lite av en slump att han blev pressekreterare. Det som lockar honom på arbetsmarknaden är främst att få jobba med samhällsfrågor – och det gör man ju i allra högsta grad som journalist. Nu är det mediebranschens ansvar att ta reda på hur de ska få fler unga talanger att säga ja. En bra början är att fråga dem.