Var börjar individen – och slutar samhället?
Parollen ”Det privata är politiskt” blev på 1970-talet en feministisk utgångspunkt. Då handlade det om att synliggöra kvinnors vardag, familjens maktstrukturer och kampen för jämställdhet. Nu har det privata åter blivit politiskt. Men på ett nytt sätt, skriver Rebecka Bjuremalm.
Två parallella kulturdebatter, om otrohet och om sjunkande födelsetal, rör frågor som är djupt privata men som samtidigt laddas med samhällelig betydelse.
Det senaste året har otrohet blivit en offentlig angelägenhet. Skådespelaren Julia Dufvenius har talat öppet om att vara utsatt för systematisk otrohet, medan tidigare jämställdhetsminister Paulina Brandbergs privatliv gjorts till moraliserat skvaller. Frågan om lojalitet och tillit i relationer flyter ihop med statistiken över minskat barnafödande: “Killarna har inte samma lojalitet som förr. I dagens samhälle är alla otrogna. Man har för många val genom sociala medier,” säger en ung kille som intervjuas om de sjunkande födelsetalen av Mitt i Södermalm. Debatten om otrohet är alltså inte frikopplad från diskussionen om födelsetal.
Kommentaren fångar samtidens paradox. En epok av oändliga valfriheter ger upphov till oro för instabilitet, bristande tillit och frånvaro av långsiktiga band. I en tid då många ur Generation Z uttrycker en konservativ längtan efter äktenskap, trygghet och stabilitet, blir frågan om trohet inte bara privat, utan en symbol för en större osäkerhet om vad som håller samhället samman.
Var går egentligen linjen mellan samhällets intresse och individens rätt att forma sitt liv?
Samtidigt har regeringen tillsatt en statlig utredning om sjunkande födelsetal. Som expert har man bland annat utsett den konservativa debattören Anna Björklund, som driver tesen att kvinnors frigörelse har gått för långt och att moderskapet bör återupprättas. Hennes medverkan är inte oproblematisk, menas det i ett replikskifte i GP. När Björklund får möjlighet att forma underlag för befolkningspolitiken, riskerar diskussionen att förskjutas från strukturella aspekter som bostäder och arbetsmarknad till moraliska resonemang om “naturligheten” i att som kvinna bli mamma.
Det intressanta i diskussionen rör gränsdragningen. Var går egentligen linjen mellan samhällets intresse och individens rätt att forma sitt liv? Att staten vill förstå orsakerna till låga födelsetal är inte märkligt eller för den delen nytt, det rör samhällsekonomins långsiktiga utveckling. Men när analysen börjar handla om normativa livsstilsval och prioriteringar suddas gränsen mellan samhälle och individ ut.
