Vad ska jag ta med mig från den självbiografiska halvtimmen på Inkonst?

På Malmöscenen Inkonst berättar skådespelaren och dramatikern Ibrahim Faal om en uppväxt präglad av utanförskap, familjesplittring och sökandet efter en självklar plats. Det nya landet bjuder på en personlig monolog med en imponerande insats, men stannar vid att vara en begränsad skildring av en uppväxt som andra generationens invandrare.

Identitet, tillhörighet och utanförskap är centralt i föreställningen Det nya landet. Med utgångspunkt i det personliga undersöker Ibrahim Faal vad det innebär att växa upp i ett samhälle där svenskheten ständigt måste bevisas. Trots att Ibrahim är född på Sahlgrenska får han höra hur bra svenska han talar. Han blir tystare i hemmet i takt med att pappan tar allt större plats och föräldrarna glider isär. Faal gestaltar familjedynamiken på scen genom att spela sin excentriska pappa, tillbakadragna mamma och barnet som hamnar i kläm. Men berättelsen rymmer också ljusare inslag. Genom Stagnelius, Voltaire och Prousts litterära världar finner Faal nya sätt att förstå sig själv och sin omvärld. 

I en blackbox med en skärm som visar bilder från Faals barndom får föreställningen karaktären av en teatral föreläsning. Föreställningen, regisserad av Johan Svensson, hade dock tjänat på att tydligare välja en riktning: antingen att omfamna föreläsningens dokumentära karaktär och renodla det berättande eller låta teaterns gestaltande möjligheter ta större plats. 

I sin nuvarande form hamnar föreställningen någonstans mitt emellan, vilket gör att skådespeleriet fastnar i ett halvt presenterande uttryck. Gestaltningen blir därmed aldrig riktigt levande, utan stannar vid att återberätta erfarenheter i stället för att låta dem ta form på scenen. Föreställningens formmässiga vacklan hindrar dock inte Faal från att skapa ett framförande med imponerande bredd. Frågorna om hans ursprung tar aldrig slut och han kastar sig frustrerat på golvet, gråter förtvivlat när familjen glider isär och dansar glädjefyllt till svensk schlager. Skiftena mellan sorg, frustration och glädje gestaltar komplexiteten i Faals identitetssökande, men rymmer också en komik som lättar upp.

Efter en dryg halvtimmes monolog, under vilken en hel uppväxt ryms, lämnar jag utan att riktigt veta vad jag ska ta med mig från föreställningen. Jag har fått en inblick i erfarenheten av att växa upp som andra generationens invandrare i Sverige genom Faals uppväxt. Samtidigt saknar jag en tydligare bearbetning av vad det innebär. Det nya landet är en biografisk berättelse som berör, men som inte riktigt lyckas stanna kvar hos mig.