Vad gör Magnus Uggla i musikalmästerverket Jesus Christ Superstar?

När strängarna på elgitarren ger ifrån sig det karaktäristiska inledande riffet från Andrew Lloyd Webbers musikalmästerverk Jesus Chirst Superstar så ryser jag i hela kroppen. Jag kan inte hjälpa det, musiken är så fulländat spektakulär och fylld med spänning och drama. All eloge måste gå till att man, som sig bör, har ackompanjerande livemusik – synlig på scen dessutom. Och musiken är klanderfri, gåshudskapande. För den står kapellmästare Johan Siberg med musiker. 

Gitarren river av ett ackord till och vi har förflyttats genom tiden till bibliska år 33. Till den oroliga och politiskt farliga tid då Jesus med entourage förför folket med nya bud och hopp som retar upp de styrande fariséerna i Jerusalem. Inte helt olikt gröna linjens egna Jesus, tunnelbanetrubaduren William Sundman Sääf som upprört översteprästinnan Gunilla Brodrej i Expressen. Men till skillnad från tunnelbanejesus så är Jesus i föreställningen suverän!

Jag blir lätt konservativ när det gäller musikal, och Jesus Christ Superstar är enligt min mening en av de absolut bästa som någonsin gjorts och jag vill att det som är perfekt aldrig ska ändras. Det ska låta rätt. Det måste sjungas rätt. Är de bitarna på plats kan inget gå fel, men det lämnar heller inte mycket utrymme för omtolkning, förnyelse eller problematisering. På Kulturhuset Stadsteatern unnar man sig emellertid att sätta upp den utan några egentliga frågor och för det är jag tacksam. Tack regissör Maria Sid! Tack för att du låter mig njuta!

Jesus Christ Superstar är en svårsjungen rockopera men Tim Rices text i översättning av Erik Fägerborn ägs av ensemblen och är nära originaltexten i mening och ton. Bröderna Alexander och Fredrik Lycke imponerar stort i huvudrollerna Jesus respektive Judas. De lyckas båda med konststycket att skapa en egen tolkning av rollen och det i en musikal som knappt har talade repliker. Marsha Songcome som den mest komplexa karaktären Maria Magdalena imponerar särskilt mycket som kåt, kär, förvirrad, rädd, sorgsen och omhändertagande.

Likt gruppsexravegrottan i människostaden Sion i The Matrix Reloaded eller knarkhyddorna på Arrakis i Dune (två nyare jesushistorier) så befinner sig här Jesus och hans apostlar i Zofi Lagermans textilrika miljöer där tunna tyger böljar över huvudet på dem och låter ljuset förföriskt symbolisera den galileiska solen. Det är en effektiv och vacker lösning. Jag älskar varje sekund och sinnena kan inte nog ta del av den underbara symbios av de sköna konsterna som musikalen är när den är som bäst.

Om du blivit övertygad om att jag mycket starkt kan rekommendera föreställningen, att den tillfredsställde min musikaltörstande själ och var av mycket hög kvalitet, då kan du sluta läsa nu och gå in på Stadsteaterns hemsida och boka dig en biljett. Sedan vet jag att den som läst ända hit inte kan hålla sig från att höra lite om vad som skaver i en annars så maffig uppsättning.

RECENSION; FÖRSTA TESTAMENTET (SAD) STYLE

Skavet stavas Magnus Uggla i andra akten. Tyvärr är han den svaga länken i den annars så starka kedjan av sångnummer som på löpande band avlöser varandra. Hans Kung Herodes är benskör och tafflig – mer en trött Magnus Uggla själv, än en biblisk och historisk karaktär att tolka och gestalta. På ett bisarrt och klumpigt sätt bryter han fjärde väggen genom att både påpeka att det är premiär och att vi är i Stockholm för att sedan uppmana publiken att ställa sig upp och klappa i takt. Att mina åskådarkamrater känner för att dansa när Jesus Kristus förnedras och frågas ut av tetrarken får stå för dem, men vad Maria Sid och Magnus Uggla vill säga är dock en annan sak. 

Kanske tycker de att publikfrieriet är viktigare än handlingen, kanske är det ett grepp att få oss att glömma bort år 33 och istället tänka på att vi är på teatern och fundera på vem som har makten att döma Jesus idag, vilka är dagens fariséer och romare? Jag hinner åtminstone ställa mig frågan, sedan skjuter jag snabbt bort det ur mina tankar för nu ska Marsha Songcome sjunga igen vilket är så starkt och vackert.

Jag hade förlåtit Uggla om han hade haft lite utstrålning men han verkar leva på gamla meriter och sitt namn. Det ska sägas att Herodes är rollen som man kändistillsätter just för att den bara har ett nummer och är lite rolig men jag hade föredragit någon som åtminstone jobbat lite med karaktären. I slutscenen upprepar han sitt anakronistiska beteende genom att ta fram en mobil och filma när Jesus får sina 39 piskrapp. GODE GUD, hinner jag tänka i kursiverade versaler. GODE GUD, de vet inte vad de gör! Fast det gör de visst. För allt detta kan man tänka på en sekund och sedan glömma för att allt annat är så bra. Hade jag kunnat skulle jag korsfästa Jesus om och om igen bara för att få encore på varje nummer. Igen och igen! Jag kommer gå igen! På Stadsteatern väntar frälsning och en upplevelse av världsklass!

Jesus Christ Superstar spelar på Kulturhuset Stadsteatern till 18 april