Vackert och vördnadsfullt på Norrbottensteatern
Ingen svensk teater klär sig lika väl i vinterskrud som Norrbottensteatern. Ett djupfryst Bottenviken och ett kompakt snötäcke över det spetsiga taket tycks liksom varit planerat i själva ritningen för denna landets nordligaste länsteater.
En skönhet till teaterkatedral och en stolthet för Luleå-befolkningen firas därför teaterns 40-årsjubileum med råge då dess invingninsverk En uppstoppad hund gör comeback. Vad som då var en lovande dramatikers gnistrande kärleksförklaring till sin hemort ses nu som ett av svensk dramatiks största epos, från en av samtidsdramatikens största författare Staffan Göthe.
Föreställningen kan läsas som en knegarversion av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Där Bergmans Alexander drömmer efter något andligt i den kristna borgerligheten, drömmer Göthes alter ego Morgan Cervieng (Erik Kaa Hedberg) sig bort till den stora världen som hägrar bortom folkhemmets trygga väggar. Familjesagan tar sitt avstamp i välfärdens 50-tal och skildrar med stor omsorg dess fram- och baksidor genom familjerna Cervieng och Ljungh.
Tillsammans huserar familjerna under ett gemensamt tak som Stine Martinsens retroturkosa scenografi tagit fasta på. I ena familjen flänger den olydiga jycken Lady (Nora Dellow) runt medan fadern Sture (Martin Sundbom) stoppar upp djur och Linnéa (Maja Runeberg) driver eget konditori. Med små medel förmedlas största möjliga familjemysfaktor. Hemma hos Ljungh hänger istället den patriarkala smockan i luften. Lika delar hotfullt som ångestladdat levererat av Albin Grenholms fadersgestalt.

Trots sin uppenbara relation till Luleå som stad och Göthes egen uppväxt lät han själv i dess programblad 1986 understryka att pjäsen inte bör upplevas som en specifik berättelse, utan att det är upp till var och en att själva identifiera sig med verket. I denna 2026 års uppsättning har regissören Rasmus Lindberg låtit den åldrade Göthe själv läsa in den texten med Arne Lamberths trumpet som sällskap. En vördnadsfull inramning som spelar på publikens knottriga armar lika väl som Martin Sundboms livekompande piano.
Och under sina dryga 3-timmars speltid är det just när vördnaden ges utrymme som denna smällkaramell till föreställning görs mest rättvis. Replikerna behöver inte skrikas ut, skratten behöver inte sökas. Och trots att tonläget bitvis skruvas upp onödigt högt hittar ensemblen alltid tillbaka till kärnan, nämligen varandra. Det är genom relationerna mellan far och son, fru och make, alkoholist och flaska som denna bonad över den lilla människan blir som allra vackrast.
Som tidsdokument är En uppstoppad hund ett slags rekviem över ett raserat folkhem som avslutas med individualismens grepp om samhällskroppen. 40 år efter urpremiären avtäcks dock ett nytt metalager då det hårspraysdoftande 80-talet förefaller sig minst lika nostalgiskt. En tid som förvisso präglades av utförsäljningar, heroin och spolprodukter men som trots allt var en tid då hela teaterhus kunde få torna upp sig i framtidsplanerna. Yrken som skådespelare och scentekniker kunde få dyka upp på en gammal bruksorts arbetsförmedling.
Den realiteten känns idag ytterst främmande. Med sitt vördnadsfulla hantverksutövande lämnar dock Norrbottensteaterns ensemble sin publik med ett hopp om att den där gnistan fortfarande glöder. Man kan inte annat än vara tacksam för det ljuset i novembermörkret.
En uppstoppad hund spelar på Norrbottensteatern till 19 december

