Utopin blir oförlöst i Omelas
The Ones Who Walk Away from Omelas från 1973 är en av Ursula K Le Guins kanske mest hyllade och uppskattade noveller. Den amerikanska författaren och poeten, känd för att ha sprängt gränserna för det möjliga inom science fiction-genren med utgångspunkt i antropologiska, humanistiska och feministiska perspektiv, skriver här det man skulle kunna kalla “spekulativ fiktion”.
Omelas är en fiktiv stad där alla är lyckliga förutom ett enda barn som måste försättas i ständigt elände för att lyckan kan bestå. I novellen ställer Le Guin alltså läsaren inför det gripande etiska dilemmat: Kan man rättfärdiga ett barns lidande för en hel stads totala lycka?
Att omvandla denna novell till barn- och ungdomsteater, såsom Angereds Teater gör i scenkonstverket Omelas (dramatiker: Emma Palmkvist, koncept: Anders Paulin), är både ambitiöst och modigt. Kanske också övermäktigt? Under de senaste åren har det funnits en trend inom teatern att göra adaptioner av populärlitteratur – ibland lyckat, ibland mindre så. Bara för att något är bra litteratur kommer det inte nödvändigtvis vara bra teater. På Angereds Teater verkar det stundom som att man har tagit sig vatten över huvudet med detta överambitiösa projekt som inte alltid når hela vägen fram till publiken.
I ett cirkelformat rum möter vi ensemblen (Cecilia Milocco, Ulf Rönnerstrand, Pone Shams Hakimi & Aviva Wrede), som i primärfärgade kläder agerar namnlösa gestalter i ett oorganiserat arkivrum, samt invånare i den g(l)ömda staden, Omelas. Berättelsen har de glömt bort.
Föreställningen blir således en antropologisk undersökning av det utspridda arkivmaterialet som utgör scenografin (Tor Lindstrand); planritningar över Rannebergen, skyltar från en stängd pizzeria, minnen av en simhall med vatten och en skrivare med engelska glosor ska leda dem på väg. Rannebergen byggdes i Angered i nordöstra Göteborg under början av 70-talet som ett av de sista i miljonprogrammet. Visionen var ett utopiskt bygge; en borgliknande struktur med utsikt åt alla håll, centrerat runt en gemensam park. Genom Rannebergen ska vi ta oss fram till Omelas. Kopplingen mellan den lyckliga fiktiva staden och drömmen om idealsamhället förverkligat genom miljonprogrammet rymmer mycket potential men förblir en aning oförlöst.
Med sin cirkulära dramaturgi och återberättande form ter sig föreställningen snarare som en levande konstinstallation än klassiskt teater. Det går lång tid innan vi når pjäsens verkliga smärtpunkt, även om det förebådas tidigt genom den stängda dörren som karaktärerna både undviker och ständigt dras mot. Historien och barnets närvaro gör sig påmind genom den melankoliskt bultande ljudbilden (Anders Paulin & Martin Fremling).
Man får känslan av att karaktärerna inte har glömt berättelsen utan snarare att de inte vill minnas. När det misshandlade barnet som göms bakom den där stängda dörren äntligen presenteras väcks publiken för första gången till liv på allvar. Vi påminns om det elände på vilket nationer och städer byggs. Vad är egentligen priset för vår lycka?
Karaktärerna uppvisar förnekandets mekanik för oss, och den jag-klyvning som nödvändigtvis måste ligga till grund för det. Jag påminns om den franske psykoanalytikern Octave Mannonis sentens ”jag vet mycket väl, men ändå…”. Man skulle kunna applicera den så här: ”Jag vet mycket väl att det där barnet lider så att vi kan vara lyckliga, men ändå låtsas jag om att det inte är så.”
En hel stad i förnekelse. Samma mekanik kan tänkas operera i många liknande samtida och historiska konflikter, såsom när folkmord bevisas och ändå ignoreras. Här är föreställningen brinnande aktuell. Det är därför också synd att detta etiska dilemma presenteras så sent och inte får ta en mer central plats. När karaktärerna återvänder till glömskans trygga famn i slutet är det knappast betryggande för publiken. Historien upprepar sig själv. Och kvar finns frågan: Vilka är de – de som går i väg från Omelas?
