Underworld, bestående av duon Karl Hyde och Rick Smith, var technoscenens stora innovatörer. På nittiotalet stod de inte bara för nyskapande produktion och fräna beats, utan också för långa, komplicerade kompositioner och kryptiska texter. Där techno annars innebar dunka-dunka i rökiga källarlokaler arbetade Underworld mer konceptuellt. Trettio år efter det hyllade albumet dubnobasswithmyheadman släpptes kommer nu Strawberry Hotel. Nej, det är nog trots allt inte Petter Stordalens hotellkedja titeln anspelar på, snarare något mer abstrakt.
Öppnar gör Black Poppies, en kort och lugn låt om att acceptera både sig själv och förändring. Med upprepandet av raden “You are beautiful” sätts onekligen en vacker ton för resten av albumet, och man får känslan av att detta utgör ett koncept som kommer utvecklas under dess gång. Vad som följer är dock inte helt lätt att uttyda. Vissa låtar, som denver luna, liknar Underworlds klassiska stil, med märklig text som i det närmaste kan liknas vid en inre monolog. Andra, som Techno Shinkansen och and the colour red, är rena danslåtar. Redan efter de första fyra-fem låtarna är det svårt att sätta fingret på vad det är som händer.
Om det är något som definierar merparten av albumet är det åtminstone den positiva känsla som inges: här finns behagliga, lättlyssnade beats och budskap om att “follow the light” och “tomorrow is already better”. Lewis in Pomona bjuder på storslagen atmosfär, medan Burst of Laughter innehåller vackra, om än något vaga textrader som “You are the sun / But you’ve been hurting yourself / Too hard, too long”. Skivans längsta låt, Gene Pool, utgör också en höjdpunkt. En långsam uppbyggnad av drömmiga ambientsyntar gör att man som lyssnare vaggas in i ett behagligt lugn. Det är lätt att förstå de soliga må-bra-känslor duon ämnar förmedla, trots att texterna stundvis kan kännas svävande och generiska.
Tyvärr innehåller Strawberry Hotel också många element som inte tillför mycket. Ottavia är fem minuter nonsensaktigt spoken word, låten denver luna kommer tillbaka i en acapellaversion, och även Oh Thorn! är mest en repris av den tidigare King of Haarlem. Det sista spåret, Stick Man Test, ger omväxling i form av akustisk gitarr. Även om denna slinga är fin blir den emellertid svårplacerad i förhållande till övriga låtar. Samtliga av dessa mer experimentella inslag känns forcerade, som att Underworld desperat försöker återknyta till sina rötter som den elektroniska dansmusikens pionjärer. Inget av det passar dock ihop med den vision Black Poppies tycktes etablera, och försöken till ett sammanhängande koncept blir som bäst halvhjärtade.
Det är inget snack om att Hyde och Smiths produktion och kreativitet fortfarande håller: de låter sina många idéer flöda och skapar härliga ljudbilder. Nej, snarare är det fokuset som hamnat på villovägar. Trots att det var kombinationen tillgänglighet-innovation gruppen blev känd för funkar det inte här – konceptet går förlorat någonstans längs vägen, och skivans experimentella delar blir för vaga och lösryckta för att faktiskt leda någon vart. De mer konventionella partierna, å andra sidan, håller bättre. För den som söker örongodis och upplyftande bakgrundsmusik finns det alltså låtar att välja och vraka mellan på Strawberry Hotel, men som album blir det helt enkelt lite väl spretigt.
