Underbarn eller inte – Nelio Biedermann imponerar
Kan man egentligen bortse från författarens ålder när han vid 22 års ålder har skrivit en historisk släktkrönika som sträcker sig över tre generationer i ett sönderfallande Europa? Vilma Wirenhed läser Nelio Biedermanns Lázár och avundas en författare som redan verkar veta precis vad han gör.
I litteraturvärlden räknas man som ung debutant långt in i medelåldern, men när blir man för gammal för att kallas underbarn? Nelio Biedermann berättade för några veckor sedan i en intervju att han har skrivit på sin andra roman Lázár sedan han var 16 år, och nu, som 22-åring, har den blivit en världssuccé: på väg att översättas till över 25 språk. På svenska kommer den nu ut på Albert Bonniers förlag, i översättning av Susanne Widén.
En vinterkväll under 1900-talets första dagar på ett slott i det habsburgska riket föds en pojke så blek att han ser genomskinlig ut. Den han skall komma att betrakta som sin far, baronen Sándor von Lázár, föraktar honom från första stund. Hans verkliga far, en stallknekt, dör kort efter hans födelse och hans mor Mária tar hemligheten med sig ner i graven. Den adliga familjen Lázár förföljs av olycka, galenskap och tidig död, och under romanens gång följer vi släkten genom tre generationer, omgivna av älskare, tjänstefolk, flyktingar och avlägsna släktingar.
Jag har en känsla av att många recensioner kommer att lägga stort fokus vid författarens ålder. Det är inte alls konstigt. Egentligen vill jag inte dra in det i bedömningen – är en bok bra så är den bra, och är den dålig så är den dålig – men det är svårt att låta bli. För det är verkligen imponerande, och gör mig såklart oerhört avundsjuk, att han är så skicklig när han är så ung.
Romanen är inte perfekt, och man kan förstås inte bedöma ett verk efter hur lovande dess författare är, men att vid 22 års ålder med så stort självförtroende komponera en så ambitiös historisk roman är anmärkningsvärt. Biedermann är en trygg författare, både i sin konsekventa röst, och i sin tillit till läsaren. Han tar ut svängarna och glider sömlöst mellan olika perspektiv, inte bara karaktärerna i familjen utan ibland över till en barnflicka, en psykoanalytiker eller till och med Stalin. Tilliten till läsaren märks också när viktiga händelser inte skildras fullt ut, utan bara benämns som “det som hände”.
Fördelen med att ha så många karaktärer och perspektiv är att man kan ta livet av någon, låta någon flytta långt bort eller helt enkelt bara låta vissa personer försvinna hur som helst, utan att det stör. Problemet med att alla dessa karaktärer och decennier av historia ska samsas på 287 sidor är naturligtvis att det ibland faktiskt stör. Mer hade kunnat göras med den märkliga brodern Imre som förlorar förståndet men ändå bor kvar på slottet tillsammans med familjen, eller Ilona, systern som gifter sig med en judisk man, som är nästan helt frånvarande under större delen av boken och vars flykt från nazisterna bara nämns i förbifarten. Det blir svårt att komma karaktärerna nära, och ibland hade boken gynnats av att sakta ned.
Som tur är känner sig Biedermann inte tvingad att få med allt som händer i Europa under de 56 år boken utspelar sig, utan kan lätt hoppa över flera år av krig och tumult, eller stanna längre vid en till synes händelselös tid. Boken påminner därav om filmen Zone of Interest: kriget pågår för det mesta i bakgrunden, och det är familjens vardag, deras kärleksbekymmer, uppväxt och problem som utgör själva handlingen. Om Sándors affär med den fattiga fru Virág står det att han:
“[…] med tungan slickade smutsen från hennes fotsulor, borrade ned näsan i hennes armhålor eller placerade hennes bakdel ovanpå sitt ansikte. Medan han ägnade sig åt detta glömde han allt annat: den dåliga skörden, Balkanländernas nationalistiska strävanden, Rysslands hotfulla andedräkt, den stora kejsaren som liten och gammal härskade över sitt sönderfallande rike, sin bror, sin hustru, ja, till och med sin klena, bleka son.
Det finns också en drös klyschor. Karaktärerna sover ofta i dagar eller veckor när de drabbas av hjärtesorg eller något traumatiskt, och att de ofta går runt med en feber som ibland är begär, ibland är chock eller sorg.
Trots det njuter jag av att läsa Lázár. Det är underhållande, ofta välskrivet och jag fastnar snabbt. Man märker att han har tagit inspiration från en lång rad klassiker och mästerverk, och resultatet blir en gotisk roman som verkar äldre än den är. Jag ser mycket fram emot vad Nelio Biedermann kommer med härnäst, underbarn eller inte.
