Umeåduon Dolce, med ett namn lika sött och beroendeframkallande som deras förtrollande musik, har sen debuten 2014 hållit vispopen varm och levande på den svenska musikscenen. Dolce består av Anna Levander och Leopold Nilsson, som efter att ha spelat i olika band i Umeå mötte varandra i kärleken för musiken. Livet har sina skiften och musiken har stundvis legat lite på is, då duon ursprungligen bestämde att lägga ner Dolce efter släppet av sitt debutalbum – vilket inte blev fallet, till vår allas glädje. Från duon har vi följt musik som närts Av liv och grönska och grävts upp Ur aska. Nu släpper de sitt tredje album om brytpunkter, barndom, drömmar och verklighet, där lyssnaren får följa alla de små delar som utgör Ett Liv.
Dörren slås upp och vi kliver in i ett ekande och rymligt rum, kontrabasen ekar tillsammans med de långdragna pianotonerna i den avskalade interluden Välkommen. “Du får gå när du vill / Men snälla stanna ett tag till”, spåret introducerar och vevar in lyssnaren på ett lekfullt sätt. Albumets andra låt Skuggor av oss, som är ett samarbete med svenska artisten Alice Boman, inleds av enkel uppsättning av gitarr och piano som paras med nynnande toner. Texten granskar och plockar upp spillrorna av ett delat förflutet, sången delas av Bomans och Levanders röster som kompletterar varandra på ett sagolikt sätt. Låten övergår i svängiga Trapphuset som med sin fylliga ljudbild av blås och kör lyckas fånga både en ängslan och lättsamhet som går att applicera på mycket genom livet.
Dolce frodas i det avskalade och ett utmärkt exemplet på detta är det texttunga men annars väldigt återhållsamma titelspåret Ett liv. Fraserna berättar om olika brännpunkter: “Ett minne från stan där du bodde för / Ett obekant namn på en ytterdörr / Ett bad i mörkt vatten, ett naket bröst / Doften av skogen när det blir höst”. Allt detta enkla blir på något sätt så våldsamt sentimentalt, Dolce är experter på att förhöja det vardagliga och verkligen låta hjärtat läcka in i allt. Efter en sakta inräkning förs vi in i låten Lögnen som också lutar mycket på orden tonsatta med en långsamt plockande gitarr. Rygg i rygg med låten Stilla känns de nästan som två vaggvisor, en form som duon verkligen bemästrar utan att låta låtarna bli sömniga, även om det stundtals kan bli något tradigt med flera väldigt lugna låtar på rad. I sin helhet känns skivan mer avskalad än duons tidigare album och man märker att de har lyckats koka ner sitt sound till kärnan trots att lyssningen kräver lite mer uppmärksamhet.
”Dolce lyckas fånga något kraftfullt och vackert i det väldigt alldagliga”
Vi går in i albumets andra hälft med låten Innan du kom hit vars lunkande sommarstuk och vågiga gitarrer följs av det smutsiga och stråkburna spåret Skrapsår. Albumet genomsyras av nostalgi och det känns som att Dolce väver in mycket mer än instrument och ord i musiken; det finns ett så träffande lager av verklighet, skönhet, puls och svärta att vissa låtar lämnar en helt öppen. Albumets nionde låt E4 tar oss på en resa bland tankeströmmarna på en motorväg på väg ut i ovetskapen. Det finns en vilsenhet i låten, en känsla av att kolla tillbaka på allt som man lämnat bakom sig och att inte riktigt vilja kliva ur bilen, så som livet kan kännas ibland. Texten dryper av diskbänksrealism: dagens lunch på en vägkrog, On the road again och ett svettigt baksäte. Dolce lyckas fånga något kraftfullt och vackert i det väldigt alldagliga. Om något saknar man att låtarna djupdyker ännu mer i vissa känslor, så som många av duons tidigare släpp gör. Albumets sista två spår Kort stund och Alla sover med Mattias Alkberg blir till exempel mer stämningsgivande än riktigt bitande.
Ett liv befinner sig i, utanför och runt om livet. Musiken är avskalad, vilket stundvis gör det lite stillastående, men under majoriteten av tiden är det ett perfekt format för deras sound. Det som växer fram i tystnaden och det som händer i mötet med andra får ta plats, låtarna tar sig an livet från olika håll. Helheten blir en vacker skildring av Ett liv – med alla dess skavanker, ljuva och bottenlösa smärtor och den oändliga skönheten som stundtals inte riktigt går att sätta fingret på.
