Plötsligt var de överallt. En anonym duo, klädda i avantgardistiska ansiktsmasker och svartvita prickar från topp till tå. Quebecbandet Angine de Poitrine, bestående av gitarristen Khn och trummisen Klek, har blivit en viral succé med sin spelning på den amerikanska radiostationen KEXP. De spelar en kantig, smått utomjordisk variant av math rock som präglas av stort användande av mikrotoner, det vill säga toner som är mindre än de i vanliga skalor.
Men att lyssna på nya albumet Vol. II inger inte samma fascination som när man först fick en glimt av bandet. Alltför ofta saknar kompositionerna en känsla av riktning, och liknar mer ett planlöst jammande. Detta behöver naturligtvis inte vara fel i sig, men efter 35 minuter utan större variation i sound börjar känslan av originalitet att avta. Till undantagen hör låten Mata Zyklek, vars simpla nonsenstext introducerar tydliga dada-element i själva musiken. Även på den något aggressivare Yor Zarad lyckas de stundvis skapa intressanta dynamiker, med mer oväntade och genomtänkta övergångar mellan låtens olika faser. Utöver det känns musiken tyvärr inspirationslös. Ofta staplas olika riff ovanpå varandra utan att integreras i en större helhetsbild. Därmed behålls i stort sett samma ton och känsloläge under hela skivans gång.
Med det i åtanke är det lätt att avfärda Angine de Poitrine som ett hypesökande jippo, men man ska heller inte glömma bandets tekniska skicklighet. Gitarristen Khn spelar på en dubbelhalsad gitarr-bas-kombination i samma stil som Takeshi i Boris. Faktum är att de lyckas skapa förvånansvärt medryckande grooves med sina mikrotonaliteter, ett svängigt mellanläge mellan lätt- och svåråtkomlig musik. Samtidigt går delar av den experimentella aspekten förlorade på detta: musiken låter inte alls så utmanande som dada-estetiken vill få det att framstå som. Hur uppfriskande det än må vara att se något avantgarde bryta sig in på flödesalgoritmerna så lyckas själva musiken inte fånga allt detta.
Framför allt är det dock svårt att se att Angine de Poitrines Vol. II skulle vara något riktigt banbrytande. När kompositionerna får sträcka sig längre än överdrivet repetitiva riff och småimprovisatoriskt noodlande känns musiken inte alltför avlägsen komplex prog- och krautrock från 70-talet. Kostymerna åsido är det inte heller fullt så excentriskt som liknelserna till exempelvis Primus antyder. Det finns mängder av originell, dissonant och rent märklig musik som aldrig når de breda massorna, och att just Angine de Poitrine gått viralt tyder mer på en välutvecklad, flödesvänlig estetik än att det skulle vara världens mest udda band.
Med det sagt är det tveklöst inspirerande att ett så säreget band ändå får ta plats på internet. Man kan konstatera att Angine de Poitrine-fenomenet främst utgör ett bevis på att udda musik fortfarande kan dyka upp i vår tids algoritmer. Men vad musiken i sig beträffar är den inte lika out there som man först kan tro. Tyvärr osar det en aning för mycket gimmick om det hela.
