Tysklands Oscarsbidrag experimenterar med vår uppfattning av sorg
Regissören Sandra Wollner kliver upp på scenen i Sturebiografens salong 1, medan vi i publiken försöker att smälta det hänsynslösa vi just sett. Glimtar av en ung kvinna, Jessie (Carla Hüttermann), som dör, följt av en mor (Birgit Minichmayr) och lillasyster (Lottie Kielling) som en tid efter händelserna fortfarande försöker att hålla sig ovan vattenytan för att inte drunkna i sorg. I sorgen möter modern och systern Jessies partner, Lux (Tristán Lopez), som successivt får en större roll i deras liv.
Valet att skildra sorg, ett ständigt återkommande tema, är modigt och Wollner gör det med en unik ömhet. Samtalet mellan Wollner och moderatorn berör livet och döden, liksom filmmediets förmåga att leva vidare efter oss. Som moderatorn uttryckte det: ”Alla i det här rummet kommer att dö så småningom, medan filmen kommer att vara kvar”. Filmen, på så sätt, understryker Wollner, må vara efterlivet.
Det som gör Everytime speciell är experimenterandet med seendet, vilket skiftar från en distanserad betraktelse av Jessies död till sekvenser där bioduken smälter samman med filmens digitala bildvärld, såsom tv-bilden när Jessie spelar Minecraft. Wollner leker ständigt med just tystnaden, mellanrummen och ovissheten kring vad i filmen som är ”verklighet” och vad som inte är det, för egentligen är allt och ingenting ”verkligt”. Ovissheten som slutscenerna lämnar ligger kvar i rummet och en i publiken frågar vad hon egentligen ville med det otroligt diffusa slutet, där efterlivet och återfödelse inte blir en fundering, utan snarare ett faktum.
Wollner berättar hur hon syftade till att lyfta den känslosamma upplevelsen av att förlora sitt barn från Jessies mammas perspektiv till åskådarna, vilket hon gör genom att väva in försvinnandet av ett annat barn. Det är ett smart drag, samtidigt som åskådarna inte vet vad som stämmer, eller vad som är karaktärernas egna fantasier – istället låter Wollner känslorna driva narrativet, något som kan tänkas göra det irrelevant hur det faktiskt slutar. Med andra ord, slutet är så pass öppet att jag nästan skulle vilja kalla det för ett icke-slut.
Medan Wollner resonerar kring filmens slut avbryts hon, då en person i rummet menar att genom att förklara förstörs slutet. ”Nej, jag vill inte höra! Förklara inte!”, utbrister hon. Wollner uppskattar hennes inspel, vilket även skapar en intressant spänning mellan åskådare och skapare – sitter regissören på svaret för vad slutet innebär, eller ligger det enbart i händerna hos oss åskådare? Vilken roll har mina ord som skribent i relation till filmen, när eller om ni som läser kommer att se Everytime?
Jag smakar på slutet igen, låter det ligga på tungan – det smakar otroligt bittert, lite sött, men det övertas av det bittra. Filmen har sina likheter med Aftersun, något som blir särskilt framträdande när Jessies lillasysters perspektiv kommer fram. Hon hanterar sorgen nästintill endast genom förnekelse, då det möjligen är hennes första möte med döden.
Jag har svårt att hålla distans till mitt eget förflutna, då mitt första möte med döden innefattade sorgen efter en ung persons bortgång och hur hennes familjemedlemmar förhöll sig till sorgen. Som barn, trots själv i sorg, såg jag också hur livet gick vidare. Spelar ens existens ens roll? Nu, efter många omgångar av förlust, förstår jag att sorg inte är någonting som någonsin försvinner, utan att den aktivt formar dig i allt du gör, i mellanrummen av tystnad och sättet du rör dig i ditt vardagsliv.
Det är just det här som Wollner får fram, vilket också på så sätt förnekar döden. Det får mig att tänka på ett utdrag ur Kajsa Ekis Ekmans bok Livet: den kompletta guiden (2026): ”Att dö är inte okej! Det är inget normalt och inget du ska ’komma över’. Det går aldrig att förstå eller komma över döden. Vägra detta! Gråt, skrik ha på dig den dödes kläder och prata om henne hela tiden. Kasta hennes frånvaro i ansiktet på alla”. Citatet, tillsammans med Everytime, klär av sorgen och blottar den för vad den är: helt jävla brutal.

