Tunneln generar och berör
En körlektion som spårar ur blir ramen för den charmiga dramakomedin Tunneln av Alejandro Leiva Wenger, i regi av Lisa Färnström. 19-åriga Valentina (Pascalle Arias Basualto) har hela livet framför sig, men hålls tillbaka av smärtsamma minnen. Med körskoleläraren Jill (Karin Foladi) som hobbypsykolog tar hon med publiken i jakten på roten till sin tunnelfobi. Det blir en både känslosam och underhållande resa, som dessvärre tar en omotiverad melodramatisk vändning.
Redan innan föreställning börjar står det klart att det här inte är någon pjäs för socialfobiker (om man inte är ute efter exponering). Ensemblen promenerar ut i foajén och hälsar på den väntande publiken. Hej! Hej! Tja! Ska du se föreställningen? Va kul! Välkommen! Väl inne i salongen uppmuntrar de oss entusiastiskt att välja en plats bland stolarna som står uppradade i scenrummet. En serpentinformad ramp som påminner om en överdimensionerad bilbana slingrar sig fram mellan publikplatserna. Skådespelarna, som springer runt i publiken och upp och ner på rampen, är ofta inte mer än en armlängd bort. För den utåtriktade publikmedlemmen är det en lyx att få komma så nära spelet – nära nog för att se både skrattrynkor och tårar.
Tyvärr tror jag inte att förutsättningarna är rätt för att tonåringarna ska kunna ta till sig föreställningen. Publiken är lika mycket i strålkastarljuset som skådespelarna – bokstavligt talat. Vi ser inte bara minsta skiftning i skådespelarnas ansiktsuttryck, utan även i varandras. En nyfiken granne kan ofiltrerat följa dina reaktioner pjäsen igenom. Det resulterar i ett förhöjt självfokus som gör att regikonceptet riskerar att distrahera en ung publik, mer än det engagerar. Mycket riktigt slår tonåringarna ofta ner blicken, medan medföljande mammor och pappor (samt undertecknad) skrattar gott åt de quirkiga personporträtten. Men jag tänker inte bara skylla på publikens placering. Pjäsens målgrupp har en förhöjd känslighet för sociala signaler, vilket för med sig ett absolut gehör för överspel.
Ensemblen trillar dit titt som tätt – det är dialekt för komisk effekt, fuldans och fysisk komedi. Det är synd eftersom det intima scenrummet gör den sortens komiska utspel totalt överflödiga. Karaktärernas genuint gestaltade sociala interaktion räcker för att underhålla! I de relationsdrivna scenerna är skådespelarnas samspel så trovärdigt att jag får känslan av att jag spionerar på främlingar på stan. Pascalle Arias Basualto gör en rörande insats. Med hjärta, pondus och komisk timing gestaltar hon Valentinas kaxiga fasad, sprudlande inre monologer och emotionella sammanbrott. Mellan henne och den gränslösa körskoleläraren Jill uppstår det en charmig buddy cop film-dynamik som både roar och värmer. Lillasystern (Emily Jankkila) och Valentina retas och bråkar på det mest relaterbara sätt. När den karismatiske Gino (Nader Attiyah) och Valentina raggar upp varandra sprider sig en underbart fnissig stämning i publiken. Parets dynamik verkar inte lämna någon oberörd.
Tyvärr sticker pjäsen iväg i ett komplicerat händelseförlopp som får ett omotiverat melodramatiskt slut. Trots att ensemblen spelar med stark emotionell intelligens, kan de inte rädda upp det orealistiska scenariot. Det är svårt att bli berörd när man inte köper handlingen. Jag lämnar teatern frustrerad – det är så synd när en lovande pjäs kollapsar i tredje akten.
