Tunnare plånböcker när Spotify dikterar marknadsvillkoren och straffar kreativitet

I höstas meddelade Spotify att de ändrar sin royaltymodell och därmed frigör 40 miljoner dollar för att, enligt egen utsago, öka utbetalningarna till artister på plattformen. Förändringen som träder i kraft i början av året innebär i praktiken att det numera krävs minst 1000 streams innan utbetalningarna börjar rulla ut. Ovannämnda miljoner inhämtas från låtar som hamnar under den magiska spärren – istället för att betala ut småsummor för enstaka streams kommer Spotify nu alltså bunta ihop summan och betala ut den till artister med bättre presterande låtar. 

Den svenska strömningstjänsten arbetar pro-rata, vilket innebär att utbetalningarna baseras på artisternas procentuella andel av det totala antalet strömningar. Det säger sig självt att modellen gynnar etablerade och populära artister, men där små och nischade artister tidigare hade en chans att tjäna åtminstone ett symboliskt korvöre står de nu helt tomhänta. Som barn fick jag alltid höra att jag med fördel fick måla utanför linjerna i målarboken men den pågående utvecklingen i musikbranschen pekar på att artister i allt större utsträckning tjänar på att fylla i samma fyrkant med femtio nyanser av grått. På spåret-programledaren Kristian Luuk sammanfattar situationen väl: vart är vi på väg?

Att vara nyskapande och kreativ lönar sig allt mindre och visst är det så att det ofta är säkra och beprövade kreativa uttryck som blir populära och därmed lönsamma, men incitamenten för att ta ut svängarna sinar snabbare än kvickt och gör en stor uppförsbacke desto större. Det måste vara demoraliserande att som ny och oetablerad artist se att ribban för någon form av kvitto på att det man gör är bra kontinuerligt höjs, och skapar man dessutom musik som inte platsar på Rap Caviar eller Today’s Top Hits gör man bäst i att rätta sig i det kreativa ledet. Men alla vill inte göra populärmusik och det måste åtminstone finnas indikationer för artister som till exempel Bad Tides eller Dinnertable på att det finns en väg framåt – även om musiken de gör befinner sig utanför ett radiovänligt ramverk. 

Risken med ökade trösklar som denna är att vi i allt högre utsträckning peppras med populärkulturella kloner som låter mer eller mindre identiska och i längden tråkiga, och samtidigt skapar en illusion av att det finns kreativa valmöjligheter. Take it or leave it kanske du säger, men varför göra någonting annorlunda när det är det uppenbart sämre alternativet? Varför ta risker och skapa något nytänkande när man blir ekonomiskt straffad för det, och framförallt i tider som dessa när plånboken minskar i tjocklek och den kreativa sektorn är först till slakt? Haters will say att marknaden främjar innovation, skiljer agnarna från vetet och att det i själva verket är plattformar som Bandcamp som är till för det obskyra. Men som artist måste man vara där lyssnarna är, och under fjolåret hade Spotify drygt en halv miljard aktiva användare per månad. När Bandcamp dessutom sparkar merparten av det Daily-team vars jobb är att lyfta och belysa obskyr musik kan man inte med gott samvete påstå att plattformen utgör ett fullgott alternativ till den svenska streaming-giganten. 

Förutom att öka utbetalningar till artister verksamma på plattformen säger Spotify att spärren avser eliminera en typ av många-bäckar-små-manipulation, där kriminella nätverk tjänar några fåtal öre på en stor volym låtar. Att sätta den breda artistmassan i första rummet är ett enkelt och till synes tacksamt sätt att införa villkor som i grund och botten bara gynnar dem som redan har, under parollen att artister nu kommer att tjäna mer. Men att tjäna pengar på musik kommer bli svårare än vad det redan är, framförallt om man som artist tänjer de kreativa gränserna. 

Vad är det som säger att Spotify i framtiden inte höjer tröskeln ytterligare när oönskade element oundvikligen och på olika sätt lyckas manipulera trösklarna, och vad är det som säger att de inte gör det av någon annan valfri och till synes nobel anledning? Spotify kan göra vad de vill, framförallt när de väger sina ord på guldvåg och formar dem till välformulerade PR-utskick, och det är just det som lämnar en sunkig smak i munnen. Vad är det som säger att företaget inte väljer att till exempel kategorisera den japanska noise-artisten Merzbow som just noise och därmed kräva att hans musik strömmas i två minuter för att sedan, i enlighet med Spotifys pressutskick, tjäna en bråkdel av vad musiken på plattformen gör? 

Jag kan inte med gott mod påstå att jag lyssnar på Merzbow och jag tycker att hans musik till stor del är inspelad tinnitus, men det spelar heller ingen roll. Han ska kunna tjäna pengar på sin musik precis som alla andra artister oavsett hur konstig, nytänkande eller dålig hans musik än skulle kunna vara. Spotify dikterar i mångt och mycket marknadsvillkoren och har därför ett större ansvar att på riktigt se till att artister tjänar mer istället för att göra vägen till en inkomst krokigare. Nytänkande kultur är till en början oförståelig och det är väl sällan artister är banbrytande för att töja sömmarna i plånboken men det lönar sig inte heller ur en kreativ synpunkt att göra nytänkande mindre ekonomiskt attraktivt än vad det redan är. Risken är att musiken blir än mer homogen och förutsägbar, och varför skulle den inte bli det när det är det som belönas?